Kanske är det allt du behöver veta

Jag hade läst massor om den här boken på andra bokbloggar, och visste detta: Det ska komma en twist, som vänder uppochned på allt. Det ska komma en twist, en twist EN TWIST ska komma och förändra. En twist skall det komma. Och...så ska det komma en twist.

Visst. Det gjorde det. Och den är wow.

Men jag vet inte. Även om det är en fantastisk twist så gör inte den en hel bok? Och jag gillar inte den här.

(skäms, Carolina, missade du twisten...??)

Klart jag uppfattar det sorgesamma och vidriga i denna rika familj där alla känslor och allt som inte är normalt göms undan? Jodå. Men jag gillar dem inte. Avskyr dem, faktiskt. Hur kan man tillbringa alla sina somrar på en liten privat ö där det bor fyra rika familjer i egna hus med tjänstefolk - och inte ens veta vad tjänstefolket heter? Hur kan det vara så viktigt med prylar? Hur kan man bråka om smycken?

Hur kan man säga till sin dotter, som håller på att gå sönder, att "Var normal nu. Med en gång. För det är du. För det kan du vara."

Det är vidrigt.

Ja, jag fattar att jag reagerar precis som jag ska, att jag ska uppröras över hur allt göms undan i den här familjen, och sedan när TWISTEN kommer ska förstå allt, förstå psykologin i det och allt det där. Men så här är det: när den där twisten kommer så är jag så arg på de här personerna att jag tycker att "ja, ja, så går det, minsann."

Jag ska nog inte läsa den här sortens böcker. Inte gillar jag miljön heller. Gillar inte ens framsidan, med den där trutande röda munnen.

*mutter, mutter*

Titel: Kanske är det allt du behöver veta
Författare: E. Lockhart
Orginaltitel: We were liars
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2014
Förlag: Lavender Lit
Köp den till exempel här eller här

First Comes Marriage

Vilken förträfflig historisk romance-bok detta är! Mary Balogh är en ny bekantskap för mig, men jag kommer definitivt att återvända till henne. (och yej! vad många böcker hon har skrivit...här kan jag ösa hur mycket som helst)

Vi har, som sig bör i dylika böcker, en cynisk viscount i trettioårsåldern som behöver gifta sig eftersom plikten kräver detta. (OK, OK, det borde ju enligt alla regler vara en hertig i huvudrollen, men när hans farfar dör så blir han hertig så vi får väl ha lite överseende med den halvtaskiga viscount-titeln, va?) Och så har vi en hel syskonskara som behöver giftas bort. De föräldralösa syskonen Huxtable, tre systrar och en bror, lever ett rätt så enkelt liv i en engelsk by mitt i ingenstans. De är alla mellan 17 och 25 år, förfärligt trevliga och roliga och kärleksfulla mot varandra. Vackra och snygga är de också, förstås. Eller, nja, en av systrarna är inte fullt lika vacker som de andra. Ändå är hon den enda av dem som faktiskt blivit gift. Tyvärr är hennes make redan död, så hon är åter till äktenskap ledig.

Lillebror Stephen Huxtable, sjuttonåringen, visar sig nu vara arvtagare till en earltitel, gods och enorma rikedomar, och det är den där cyniske viscounten, viscount Lyngate,  som i bokens början fått uppdraget att dels berätta detta för honom, dels ta med honom tillbaka till det där ärvda godset. Dessutom ska Lyngate se till att den nyblivne earlen på några månader får så pass mycket hyfs att han kan introduceras i Londonsocieteten till den kommande "säsongen".

Detta har viscount Lyngate egentligen vare sig tid eller lust med, men han gör lydigt sin plikt. Tänker att "det är väl bara att stoppa in valpen i vagnen och snabbt köra tillbaka hem, jag kan nog vara tillbaka hos min älskarinna om bara några dagar". Typ. Det han inte räknat med är "valpens" tre systrar, som alla tre kräver att få följa med till lillebrors nya fantastiska liv. De är ju en familj, och Stephen är bara sjutton år, och hur skulle det se ut om han bara stack ifrån dem så där?

Och, tjolahopp, så sätter det igång. Klart cyniske viscounten kommer att bli kär i en av de tre systrarna? Klart! Fast han inte ens trodde på något sånt där fånigt som kärlek. Klart att vi kommer att få läsa om hur det går till, alla roliga dialoger det leder till, alla klänningar som behövs, hur husen ser ut, hur balsalarna ser ut, hur det promeneras i Hyde Park och gås på teater och allt möjligt? Klart vi får!

Varför är den här bättre än de flesta historisk-romance-böcker jag har läst, då? Jo, för den andas Austen! Vi har till och med en mr Darcy-scen i början på boken, när viscounten med högdraget förakt betraktar den lilla landsortens dans i samlingsrummet ovanpå värdshuset. Och för att dialogerna är fantastiska! Här ges svar på tal. Här går inte paret åt varsitt håll och muttrar och är sura i många kapitel - nej, de grälar loss och reder ut det mesta ganska direkt. Det är humor också! Det är regencytid! Det är...allt jag vill ha i en romance!

Ni vet de andra syskonen i Huxtable-familjen, de som inte blir bortgifta i den här boken? De får egna böcker, för detta är en serie på fem böcker, faktiskt. Nästa bok heter Then Comes Seduction, tredje boken heter At Last Comes Love. Jag kommer garanterat att läsa alla fem, och ser mycket fram mot strålande underhållning.

Titel: First Comes Marriage
Serie: The Huxtable Quintet #1
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2009
Förlag: Dell Books
Köp den till exempel här eller här

Complete works... om jag gör något så gör jag det ordentligt.

Jag satt och bläddrade runt lite i min Kindle igår. Kände efter vad jag var sugen på att läsa härnäst. Och så hittade jag Virginia Woolfs Samlade noveller och prosaskisser som Modernista delade ut som gratis e-bok för några veckor sedan. Gratis är ju alltid bra, liksom (fast sen upptäckte jag att jag redan hade den stående i bokhyllan som vanlig pappersbok, införskaffad någon gång när jag var käck litteraturvetarstudent)(fast oläst). Men Woolf... är inte hon svår och jobbig och experimenterande och allt det där? Den novellsamlingen skulle nog aldrig bli läst, tänkte jag.

Fast jag började läsa lite i den. Och lite till. Och... vänta lite nu. Hm. Den där novellen var ju bra. Och den där var ju ännu bättre! Och så fastnade jag. Så pass fascinerad blev jag att jag gjorde en liten, liten sökning på Amazon för att se vilka romaner hon har skrivit egentligen, den där Virginia Woolf. Orlando, till exempel, den har jag till och från tänkt mig att läsa.

Och så hittade jag det här:

3.74 dollar, alltså ungefär 31 kronor! Vore nästan brottsligt att inte trycka på den här, eller hur:

Men snälla Carolina - är du inte riktigt klok? När tänker du dig läsa allt detta? Det är ju liksom inte som att du inte redan hade mängder av böcker i hyllan, i läsplattan och på ska-snart-läsa-listan...?

Jo. Men jag kom på en sak. Här har jag gått runt och tänkt att Woolf = svår, jobbig och allt det där. Samtidigt är hennes essä Ett eget rum något av det bästa jag läst, och genom hela mitt vuxna liv varit det som mina egna drömmar ständigt kretsar runt. Att få ett eget rum och pengar så att jag kunde leva på dem så att jag kunde sitta alla dagar och bara skriva och läsa? Den essän är fullständigt briljant skriven. Hur kunde jag tro att hon som har skrivit den i allt övrigt skulle vara för svår och jobbig för mig att läsa? Hur mycket är det jag har missat här egentligen?

Finns bara ett sätt att ta reda på det. 2015 blir en djupdykning i Woolfs kompletta utgivning. Jag lovar att återkomma och rapportera om vi kommer överens, hon och jag.

Tillägg: Jag kom på lite senare att det här inlägget skulle kunna passa att svara på Kulturkollos utmaning just idag, som handlar om att bryta mönster, bryta vanor och börja om. Med lite god vilja, i alla fall...?

Anaché - myter från akkade

Ingenting visste jag om den här boken innan jag började läsa. Jag bara visste att jag gillade Maresi av Maria Turtschaninoff, och för några år sedan gillade Underfors, och insåg att den här och Arra också borde läsas. Så jag satte igång, och hamnade i den miljö som Conn Iggulden i somras fick mig att få rysningar av. Nomadfolk med hästar och får, stäpp och ödslighet, schamaner och djurandar. Och det grympatriarkaliska samhälle där männen styr precis allt och kvinnor inte har mer att säga till om än fåren har.

Tänka sig då att den här boken blev en av de största läsupplevelser jag har haft på länge! Den är riktigt riktigt bra. Med fina karaktärer, spännande handling och mycket att fundera över. Inte minst när det gäller genusfrågor.

Grejen är att jag varken kan eller vill säga för mycket om handlingen i boken, eftersom den ungefär efter en tredjedel har en sådan rejäl twist som förändrar allt. Vill bara berätta om hur den börjar:

Anaché är hövdingens, rourkens, dotter. Hennes far styr stammen, och sin familj, med järnhand. Inget får gå emot hans önskningar. Händer det något oförutsett som han själv inte kunnat påverka (torka? gräl med andra stamhövdingar? fis på tvären?) så finns det bara ett sätt för en riktig man att avreagera sig: han piskar upp sin fru. Så känns det liksom bättre sen. Rourken har en stor glädje i livet: sin son Huor, Anachés bror. Han artar sig väl, han, och gör sin far stolt.

Anaché är två år yngre än sin bror och dyrkar honom över allt annat här i världen. Han är hennes sol, måne och stjärnor, och hon följer efter honom överallt han går. Och Huor älskar Anaché - han låter henne följa med trots att det egentligen borde vara rätt pinsamt att ha en jobbig flicka i hasorna hela tiden. Dessutom lär han henne sånt som flickor inte borde kunna: rida en häst ordentligt, kasta kniv och annat.

Anaché drömmer om att någon gång få en egen häst. Det är väl ungefär det bästa hon kan tänka sig, förutom att alltid få vara med Huor. Och så längtar hon lite efter att få bli kvinna också, och genomgå initieringsriten som hänger ihop med det. Annars är väl livet helt OK.

Och så kommer då orosmomentet som ställer till det: den nya schamanen, eller angakoken som han heter här. Han tycker att det egentligen bara behöver offras till den manliga guden. Och att kvinnor inte behöver genomföra några initieringsriter. Eller finnas överhuvudtaget. Kvinnor - vad är det, liksom? Bah!

Läs den här, hörni! Kom förbi den rätt så stäpptrista och schamantjatiga inledningsbiten - jag lovar att det blir fantastisk läsning sen. Fantastisk!

Titel: Anaché - Myter från akkade
Författare: Maria Turtschaninoff
Utg år: 2012
Förlag: Schildts & Söderströms
Köp den till exempel här eller här

Mitosis: A Reckoners Story

Mitosis är en novell som utspelar sig i Reckoners-världen. Den är lite Reckoners 1.5, eftersom den utspelar sig en liten tid efter händelserna i Steelheart men före det som kommer att hända i Firefight som snart kommer att ges ut. Jag skulle tro att Sanderson helt enkelt hade en helsmart Epic-kille han inte kunde trycka in i handlingen i Steelheart men inte kunde låta bli att skriva om så det fick bli en egen novell? Det verkar krylla av sådana där åh-måste-bara-skriva-om-det-här-också-men-får-inte-plats-i-boken-noveller i Sandersons produktion. Eller är det så att han har försökt att kill your darlings vid bokskrivandet men inte lyckats helt och hållet med begravningen?

Hur det än är så är detta en bra novell, en liten spännande sak man läser ut på någon timme eller så. Max. Mitosis är alltså en Epic som inte dök upp i Steelheart men som nu kommer till Newcago och är - minst sagt - missnöjd med förhållandena där i allmänhet och med David själv i synnerhet. David ska has ihjäl. Punkt. Och Mitosis superkraft är att han kan klona sig själv. En, tre, tjugofem eller ettusennittioåtta exemplar av Mitosis som alla är helt inriktade på att göra David till en blöt fläck och Newcago till sitt.

Action!

Titel: Mitosis: A Reckoners Story
Serie: The Reckoners, ungefär 1.5
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2013
Förlag: Delacorte Press
Köp den till exempel här eller här (fast kanske helst som e-bok på Amazon för futtiga 1.99 dollar eller Bokus-dito för endast 23 kr, för den är verkligen inte tjock nog att försvaras att köpa som inbunden)(fast då tror jag man får en slags tjuvkik på Firefight)(men ändå inte värt det)

Snögloben

Nu har Maja Grå blivit anställd hos polisen, i en slags specialgrupp som tillkallas vid mord. Förvisso har hon under lärotiden där fått lära sig förhörstekniker och lite allmänt polisarbete, men hennes arbetsuppgift ska ungefär vara att gå runt på mordplatsen med "ett öppet sinne" och hämta in intryck som kan hjälpa polisen i deras arbete. Eller sitta bredvid förhör och kanske få ta del av minnesbilder som inte framsägs. Polisen ska alltså använda sig av Majas synska förmågor i sin utredning - det att hon ibland hör och ser de döda.

Därför är det ganska märkligt att när hon väl i det här aktuella fallet - som handlar om att en brudgum blivit mördad på bröllopsnatten när de flesta bröllopsgästerna fortfarande finns kvar på det magnifika gods där bröllopsfesten varit - faktiskt får lite övernaturliga bilder och vibbar håller tyst om dem? Brudens blödarsjuke son är försvunnen. Maja får en bild i huvudet av att han ligger i ett mörkt och trångt utrymme, men hon säger ingenting till de andra poliserna för det verkar lite vagt det hela. Eller det här: Maja får konstiga texter, meddelanden och dikter inskrivna i sitt anteckningsblock med en annan handstil än sin egen. Någon annan som tagit sig in där hon sover och skrivit? Spökskrift? Intressant, ju! Men....Maja säger inget om detta till de andra poliserna som har så mycket att göra med mordplatsutredningen och förhören. Hon vill inte störa. Då kan man ju lite lätt undra vad hon gör i den där specialgruppen överhuvudtaget, mer än att bara flyta runt och ställa slumpmässiga frågor till några av de personer hon möter?

OK. Nu låter jag gnällig, men jag och Snögloben klickar inte riktigt. Den är OK, och den är spännande och lättläst, och jag läste ut den på bara några timmar (kort och med snabba korta kapitel). Men när jag lagt ner den sitter jag och undrar vad som hände med allt, liksom. Jag gillar ju Maja Grå, men här får hon inte komma till sin rätt. Jag älskade Döden på en blek häst, med Maja och Oxford och konstskola och vålnader och kärlek. Här blir det bara "spänningsroman" kvar, deckare och herrgårdsmiljö och Oxford - men det som har gjort mig så förtjust i Maja Grå finns inte så mycket kvar. Skräcken och det läskiga är nästan helt borta.

Och så är den för kort. Upplösningen och avslöjandena sker alltför hastigt och jag får faktiskt inte helt klart för mig vad som hänt, eller framförallt inte varför allt har hänt. Jag hade velat ha en bok som var ungefär dubbelt så tjock, som fördjupade sig i det som händer, och i karaktärerna, och i hur Jack går från totalt deprimerad skugga av sitt forna jag med glanslösa döda ögon till någon hoppfull person som verkar klara av allt. Mer om det där behandlingshemmet. Mer om den där läckan hos polisen, och varför. Mer spöken och övernaturliga saker! 

Jag hoppas att Amanda Hellberg skriver mer om Maja Grå, men att hon återvänder till känslan i Döden på en blek häst. Klart hon kan trollbinda mig igen?

Titel: Snögloben
Författare: Amanda Hellberg
Utg år: 2013
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

Steelheart - superhjältarna som INTE hjälper äldre damer över gatan

Alltså...denna bokidé, som jag gillar den! Det är i någon diffus framtid och vi befinner oss i USA. För 12 år sen började en stjärna, eller något, lysa röd på himlavalvet. Calamity kallades den. När den hade hängt där och lyst något år så började vissa människor förändras. De fick superhjältekrafter. En del bara någon liten kraft, typ att aldrig få slut på ammunition i sitt vapen. Andra större, som att kunna flyga, alltid ha tur eller att kunna alstra energi nog för att ladda batterier och maskiner. Några fick till och med flera krafter, och blev dessutom osårbara.

Människorna kallade dessa superhjältar för the Epics, och började vänta på att de skulle bära sig superhjälteaktigt åt. Rädda folk och så där ni vet?

Men nä. The Epics gjorde inget sånt. "Man är sig själv närmast" tänkte de ungefär, och började leva gott på sina superkrafter. Gjorde precis som de behagade, tog de vanliga människornas saker och pengar. Och liv. Varför gå till jobbet när jag bara kan gå in på närmaste bank och helt riskfritt sno åt mig alla pengar därinne? Eller, vid närmare eftertanke, varför ens bry mig om att gå in på banken efter pengar? Jag kan ju tvinga alla människor att göra som jag vill ändå? Göra dem så rädda för mig att de inte vågar annat än att lyda och krypa och ge mig allt jag pekar på? Jomen bra, praktiskt, så gör jag.

Så the Epics styr världen genom terror. Världen delas in i vanliga människor som lever i svält, elände och hårt arbete, och så the Epics som lever gott på de vanliga människornas slit. Sen är det förstås strikt rangordning bland the Epics också. De som har flera stora superkrafter och är osårbara står högst.

I Newcago (som hette Chicago före Calamity) regerar Steelheart. Han vet inte ens själv hur många människor han har haft ihjäl de senaste tio åren, och han bryr sig inte heller. Han är snygg, muskulös, har böljande lockar och sammetsröst. Han kan flyga, och döda människor bara genom att peka på dem. Och när han blir arg kan han dessutom förvandla allt i sin omgivning till stål. Han blir ofta arg. Hela Newcago är numera av solitt stål. Mörkt är det också. Hela tiden, dag som natt, eftersom Steelhearts högra hand heter Nightwielder och gillar det här med mörker och skuggor och sånt.

David är en helt vanlig människa. När han var 8 år blev han vittne till hur Steelheart dödade hans far. De tio åren som gått sedan dess har han helt ägnat åt att studera the Epics i allmänhet, och Steelheart i synnerhet, för att någon gång kunna ha ihjäl honom och hämnas sin far. Men vad kan en sketen människa göra mot en superhjälte som Steelheart? Som är osårbar? Och dessutom bestämmer över hela stadens polis- och vaktstyrka?

David känner till några som heter the Reckoners. Det är en grupp människor som utkämpar sitt eget krig mot the Epics, trots att oddsen är hopplösa. Steg ett är att hitta dem, fast de är förstås überhemliga och ska förstås inte kunna hittas.

Det här är en ungdomsbok, med högt tempo. Jag gillar verkligen Davids och the Reckoners hopplösa kamp, och ibland blir det så spännande att läsa att boken inte går att lägga ifrån sig. Men vad jag verkligen gillar är den där Calamity-grejen. Vad hände där, egentligen? Varför blev helt plötsligt vanliga människor onda superhjältar? Jag måste få veta mer om det! Och redan i januari kommer fortsättningen på Steelheart: Firefight. Trilogin The Reckoners kommer sedan att avslutas av Calamity men den är (enligt Brandon Sandersons utmärkta och informationssmockade hemsida) inte påbörjad ännu.

Den här lilla rutan ligger alltid överst på Sandersons hemsida. Ser ni tredje raden där? Himla intressant. Det är en fortsättning på "Alloy of Law", som i sig är en fristående fortsättning på Mistborn-trilogin fast i 1800-talsmiljö.

Nästa gång ni träffar någon superhjälte: lita inte på henom. Hen kan komma ut som ond när som helst, och verkligen börja ta för sig av livet (på bekostnad av ditt).

Titel: Steelheart
Serie: The Reckoners, bok 1
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2013
Förlag: Gollancz
Köp den till exempel här eller här