Den sovande och sländan

Det går ju inte att göra annat än att älska den här boken! Från ögonblicket när jag slår upp den, hittar en karta (karta! you had me at karta!) och de inledande helsidesbilderna i svartvitt med gulddetaljer på tre små män med stora näsor och stearinljus i hållare på sina huvuden, män som går igenom något som uppenbarligen är en grotta av något slag...till de sista sidorna med ett surmulet träd och några som rider in i solnedgången helt à la Lucky Luke... jag är helsåld.

Den här boken ska jag visa högstadieungdomar. Ja, andra också, (typ en eller annan vuxen som kanske har gjort sig förtjänt av det) men mest högstadieungdomar som i alla år blivit matade med sagorna om Snövit och Törnrosa, och som nu behöver få sina sagobilder kringrörda lite. Prinsessor som ligger och sover till höger och vänster och som måste räddas av stiliga prinsar på höga vita hästar...blaha blaha. Här har vi en drottning som inser att när grannriket håller på att gå under i någon sovförbannelse så är det enda raka att hon själv drar på sig lite lämpliga rädda-prinsessor-i-nöd-kläder och sticker iväg på räddningsuppdrag. Prinsen som hon egentligen hade tänkt gifta sig med samma dag gullar hon med lite under hakan och avfärdar ungefär med ett "du får vänta, lilla gubben, tills jag har klarat av lite viktigare saker"...

Högstadieungdomar, ja. Det ÄR en ungdomsbok, detta, och inte en sagobok för de yngre barnen. Alla de där som sover i drottningens grannrike - de är riktigt läskiga. Med tomma ögon hasar de fram längs med gatorna i bästa zombiestil och sträcker händerna efter drottningen... ingenting för dem som får skrämselhicka redan av Disneys häxor i Snövit- och Törnrosafilmerna, inte.

Men läs den här, du som har kommit över häxskräcken! Och du som älskar sagor! Och du som älskar att bli överraskad! Och du som älskar vackra böcker! Och alla Neil Gaiman-fans, och alla Chris Riddell-fans! Läs!

Titel: Den sovande och sländan
Författare: Neil Gaiman
Illustrationer: Chris Riddell
Originaltitel: The Sleeper and the Spindle
Översättning: Kristoffer Leandoer
Utg år: 2015
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här

Ancillary Sword

Jag tycker så mycket om de här böckerna. Ja, Ancillary Sword är alldeles typiskt mellanboken i trilogin, och det märks särskilt i slutet när väldigt mycket inte har hunnit avslutas (jag höll på att kasta Kindlen i väggen när jag trodde att jag hade flera kapitel kvar i boken som skulle reda ut saker, men sidorna som var kvar visade sig vara smakprov från en helt annan bok...)(och ja, jag är redan mer än halvvägs i tredje boken för jag var definitivt tvungen att se hur det skulle gå med allt). Och den där första enorma fascinationen över att huvudpersonen faktiskt är ett rymdskepp, och att det inte görs skillnad på genus i Radchimperiet utan alla kallas "she" hade lugnat sig nu till andra boken - jag visste ju redan. Men trots mellanboksstatus och förlorat nyhetsbehag så står sig Ancillary Sword alldeles utmärkt ändå.

Breq är alltså ett f.d. rymdskepp. (Det är komplicerat) Hon är på flykt från imperiets högsta härskare. Samtidigt är det just denne högsta härskare som har skickat ut henne på denna flykt, och gett henne ett rymdskepp att vara kapten över. Imperiets högsta härskare ligger i krig, nämligen. Med sig själv. (ja, det är komplicerat...) Och kan ett rymdskepp vara kapten över ett annat rymdskepp? Ja, i de här böckerna. Fast... det är inte så där himlans vanligt här heller. Har typ aldrig hänt förut. Rymdskeppet hon nu är kapten över, Mercy of Kalr, får lite livskris och skulle också vilja bli kapten någon gång tror det.

Så Breq är strikt och bestämd som rymdskeppskapten. Samtidigt reder hon ut orättvisor på en rymdstation. (Rymdstationen ingår i Radch-imperiet, men vissa erövrade folk är tydligen lite finare än andra erövrade folk.) Och också samtidigt så går hon och är sorgsen eftersom hon saknar sig själv - alltså de delarna av henne som en gång var rymdskepp. Hon känner sig lite ensam nu när hon bara är en i stället för tusentals. (återigen... det är komplicerat)

Nu slänger vi in en helt annan, och uppenbarligen mer avancerad livsform i det hela: Presger heter de, och de tycker det är kul att äta människor och rymdstationer. Sedan kanske tusen år har de hållit sig lugna, och utanför Radchimperiet, tack vare en pakt av något slag. Därför är det inte särskilt toppenbra när nu en av deras tolkar (som ser ut som en människa på utsidan, men som är vääääldigt alien i sina tankar och sitt sätt att prata) råkar bli skjuten. Just på den där rymdstationen där Breq finns.

Nämnde jag att det hela är komplicerat?


Titel: Ancillary Sword
Serie: Imperial Radch #2
Författare: Ann Leckie
Utg år: 2014
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här

Skorstensjul

Ett stort tjoho!! för ännu en fin adventskalenderjulbok! Eller vad man ska kalla dem, de där som är uppdelade i tjugofyra kapitel, att läsas (eller som jag allra mest tycker: högläsas!!) ett kapitel om dagen fram tills jul. För några år sedan slet jag mitt hår efter lämpliga böcker att ge till alla lärare på skolan som frågade efter sådana böcker - och nu finns det många!!

Skorstensjul är riktigt fin. Jag älskar illustrationerna med snö och stockholmsmiljö, och tycker väldigt mycket om berättelsen också. Det handlar om tre barn som sent en kväll kommer med tåg till Centralstationen i Stockholm. De har rymt från ett barnhem (okänt var, och med märkligt få detaljer och minnen därifrån nu när jag tänker efter på saken... konstigt när det fram tills nu ändå har utgjort de här barnens hela liv??) och tänker sig nu bara i princip mellanlanda i Stockholm innan de ska hämtas till ett liv i sus och dus i Sydafrika. Magos pappa äger tydligen en guldgruva där, och hon har skrivit mängder av brev till honom och bett honom hämta dem innan jul. Breven postar hon till en obskyr poste restante-adress, och det verkar oklart om hon någonsin får några svar. Det hela verkar rätt hopplöst, och nu när de kommit till Stockholm har de inte mycket pengar och ingenstans att bo.

Men de träffar Skorstensbarnen! Först Lilla Haj, men sedan andra. Skorstensbarnen klarar sig själva, och bor uppe på taken i Stockholm. Just Lilla Haj och hennes bror bor i en riktig liten stuga uppe på ett tak, en stuga de fått av "gubben som byggde det", en viss Karlsson som dessutom påstod att han kunde flyga... (ungefär här smälte jag för den här boken)

Och de träffar Niklasson, en hemlös man med smutsigt skägg som håglöst sitter och tigger inne på Centralen, med en fiol han säger att han inte kan spela på.

En Niklasson med skägg... i en julbok? En äldre man som har tappat minnet? Vem kan väl denne Niklasson vara?? Här kommer spoilertips: han brukar ha ett antal små nissar till hjälp. Han är en fena på att framföra flygande fordon, dragna av ett antal renar. Han äääälskar risgrynsgröt, och äter vid ett tillfälle faktiskt fem tallrikar fulla av gröt...

Högläsning anbefalles!

Titel: Skorstensjul
Författare: Mårten Sandén
Illustrationer: Lina Bodén
Utg år: 2015
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

Röta

Röta sög in mig direkt. Jag visste på förhand att vi nu skulle ha hamnat i vår egen värld, och var nyfiken på det. Men här träffar vi på en Stefan, som åker tunnelbana, och som jagar en person han stöter på där. När han kommer ikapp honom bryter han helt sonika nacken av honom... och drar ut hans tänder.

Eh, what? Vad är det som pågår, liksom? Och var är Hirka?

Hon sitter högst uppe i ett kyrktorn i York och är bekymrad över... ja, det mesta. Sin korp Kuro som verkar sjuk på något sätt. Att hon inte alls känner sig hemma och välkomnad i denna sin "egna" värld, full med andra odinsbarn. Att den här världen mest känns rutten och döende, att den är full av konstiga saker hon inte förstår. Att hon har lämnat Ymslanden. Att hon aldrig mer kommer att träffa Rime...

Och snart träffas Stefan och Hirka, och det verkar som att han ska bryta nacken av henne med. Och ta hennes tänder (hallå? why??) Men han tvekar, kollar på hennes tänder och sticker därifrån. Jag läser brinnande vidare med mängder av varförvarförvarför och snart också vemvemvem... och förstår att storyn från Odinsbarn i Röta vidgar sig rejält. Och jag gillar det.

Jag får svar på saker jag undrade över i Odinsbarn! Näbben i Urds hals! Myten om Siaren! Och får veta mer om de blinda! (myyycket mer...) Och den här storyn har vidgat sig till att omfatta flera världar, och flera folk, och det är bra. Mycket bra. Nu vill jag läsa avslutande boken i trilogin omgående. Evna heter den på norska, och jag kan inte norska så jag får vänta på den svenska översättningen. Kommer den kanske att heta Kraften? 

Titel: Röta
Serie: Korpringarna #2
Författare: Siri Pettersen
Originaltitel: Råta - Ravneringene 2
Översättning: Ylva Kempe
Utg år: 2015
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här

Solblekt av livet

Jag har under det senaste åren lyssnat på några av Tove Janssons böcker om Mumintrollen, upplästa av Mark Levengood, och det har varit helt fantastiskt. Böckerna är bra, men att få dem upplästa av Mark blir bara så där perfekt. Vad jag däremot inte har gjort tidigare är att lyssna på när Mark läser sina egna böcker. Jag har ju sett de där böckerna i biblioteket, de med hans korta kåserande texter till exempel Sucka mitt hjärta men brist dock ej eller Rosor, min kära, bara rosor men det har aldrig blivit av att jag läst dem.

Nu har jag lyssnat på hans senaste: Solblekt av livet. Och det kan vara min bästa ljudboksupplevelse någonsin. Så. Perfekt. Korta, kåserande, roliga och filosofiska texter om livet och människorna. De är säkert bra även i en vanlig pappersbok - men när Mark själv läser dem så uppstår något alldeles fantastiskt. Han betonar liksom alla ord och meningar som de ska vara för att få fram ironin, eller det kloka, eller gapskrattsroliga. Jag har lyssnat medan jag har varit ute och sprungit, och flera gånger kunde skogen få uppleva en Carolina som flåsade förbi och försökte skratta samtidigt som hon sprang. Stackars skog. Men så fick den ju heller inte höra allt det där roliga och underfundiga som jag fick i lurarna.

Jubel och lycka när jag sedan upptäckte att resten av hans böcker med kåserier (krönikor? texter??) också finns inlästa av honom själv. Du lugna, tysta och vinterkalla skog - håll i dig för snart kommer hon igen, den där högröda, flåsande och skrattande typen med Mark Levengood i öronen.

Titel: Solblekt av livet
Författare: Mark Levengood
Illustrationer: Ilon Wikland (finns det i pappersboken, som jag alltså aldrig har sett men nu måste låna och bläddra igenom bara för att få se...)
Ljudbok - uppläsare: Mark Levengood
Utg år: 2015
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

Ada Goth och mysteriet på Gasta-Gorma herrgård

Första boken om Ada Goth (det lär bli fler i den här serien som översätts till svenska) är så väldigt Chris Riddellsk som den bara kan bli. Det är lite som om han hade en egen Riddell-genre: urflippade äventyr med mängder av intelligent humor, och så med fantastiska, detaljerade illustrationer. Är det så att du tidigare har stött på Fergus Crane, Corby Flood (tillsammans med Paul Stewart) eller underbara Ottolina så vet du vad jag menar. Grejen med Chris Riddells böcker är att de är roliga att läsa - men väldigt svåra att bokprata om för barn. Handlingen i hans böcker brukar vara ganska komplex, med mängder av karaktärer att hålla reda på, och det svåra är att hitta ett sätt att berätta om böckerna utan att ge upp och förenkla till ett lamt "de är roliga med fina bilder...".

Ta nu bara Ada Goth och mysteriet på Gasta Gorma herrhård. Ada bor på en herrgård tillsammans med sin pappa. Det börjar bli dags för den årliga festen där en cykeltävling och en inomhusjakt brukar genomföras, men Ada kommer en hemlighet på spåren och inser att åtminstone inomhusjakten kanske kommer att bli en katastrof.

Jaha. Låter väl mer än hyfsat platt om jag berättar det så där, eller hur?

Men om vi nu lägger till att Ada och hennes pappa lever 1799, och de där cyklarna genomgående kallas galoppcyklar eftersom de är typ första-cyklarna-som-uppfanns, sådana där som egentligen är en sorts sparkcyklar man sitter på, gjorda i trä utan någon som helst fjädring?
Och att gästerna på det där partyt är karikatyrer på dåtidens kulturella kändisar (Ada Goths pappa, lord Goth, ska tydligen själv föreställa Lord Byron): författaren Mary Självisk (och ja då, här finns ett monster som är ihopsytt av olika kroppsdelar också), radikale skämttecknaren Martin Puzzlewit, mystiske Rupert von Hellsung och andra... (för övrigt fullständigt kryllar boken med kulturella referenser - en av Ada Goths f.d. barnflickor hette Jane Ear och hade väldigt stora öron och var dessutom mer intresserad av att flirta med Lord Goth än att ta hand om Ada)?
Och om vi också lägger till ett antal mytiska varelser som av misstag ska utgöra byten i den där inomhusjakten (inomhus som i inomhus, jakt med gevär i en av herrgårdens flyglar): harpyor, kentaurer (en underbart söt shetlandskentaur med utseende av långhårig trulig tonåring...) och annat
OCH så lägger vi till ägorna runt herrgården, med alla dess trädgårdar, racerbanan för galoppcyklar, Den Hemliga Trädgården och den muromgärdade Den Ännu Hemligare Trädgården...
OCH den lilla modelljärnvägen som används för att servera maten på middagsbjudningar på Gasta-Gorma herrgård, middagar som alltid urartar till att bli matkrig?
OCH Adas märkliga kammarjungfru som hon aldrig har sett, eftersom denna alltid osedd lägger fram kläder till Ada och sedan sitter gömd i en garderob och bara morrar då och då?
Och...och...och...

Ja. Det är alltså detaljerna som gör den här boken. Och det är vansinnigt roligt. Ändå finns det en story, som inte drunknar i alla detaljer - det är bara det att den är så svår att försöka återge på ett vettigt sätt.

Jag rekommenderar den här boken till högläsning! Dock inte i stor grupp, eftersom alla bilderna måste betraktas nära och länge. Men läs för ett eller två barn i din omedelbara närhet och ha kul ihop!

Titel: Ada Goth och mysteriet på Gasta-Gorma herrgård
Serie: Ada Goth #1
Författare: Chris Riddell
Illustrationer: Chris Riddell
Originaltitel: Goth Girl and the Ghost of a Mouse
Översättning: Kristoffer Leandoer
Utg år: 2015
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år, och som högläsning från ca 8 år.

Miniatyrmakaren

Den här boken läste jag om i somras, och blev så väldigt nyfiken. Historisk roman, 1600-tal, och i Amsterdam. Hur ofta läser jag böcker som utspelar sig där? Och den här verkade dessutom sådär lockande mystisk, nästan åt skräckhållet tyckte jag.

Nella är arton år, och nygift med en affärsman från Amsterdam: Johannes Brandt. Denne verkar vara rik, ha ett fint hus och vara vägen till ett bra liv för Nella som vuxit upp i en liten by i en familj som har haft pengar men som inte längre har det. Men det där äktenskapet verkar inte alls bli vad hon väntade sig. För det första: bröllopsnatten uteblev liksom. De gifte sig i Nellas by, och sedan reste Johannes omedelbart sin väg någon viktig stans. (Rikedomarna kommer från Ostindiska kompaniet) Och nu, för det andra, när Nella efter någon månad kommer och ska flytta in till Johannes hus i Amsterdam, knackar på dörren och förväntar sig åtminstone lite pompa och ståt och välkomnande - hon är ju husets nya härskarinna som kommit hem? Då är maken Johannes inte ens hemma när hon kommer. Här regerar i stället hans syster Marin, och hon gör det fullständigt klart för Nella att här ska inte någon liten artonårig tös komma och tro att hon ska ta över något hushåll, inte.

När Johannes väl kommer hem drar han sig tydligt undan Nella. Något delat sovrum är det inte tal om. Fast hon får en bröllopspresent i alla fall av honom: ett dockskåp, oerhört välgjort och påkostat, och dessutom en kopia av deras eget hem.

Detta dockskåp ska förstås fyllas med möbler och annat, och Nella får kontakt med en miniatyrmakare - men bara brevledes. Det är aldrig någon som öppnar när hon knackar på miniatyrmakarens dörr. Hennes första beställning består av tre små saker - en strängad luta, ett silverskrin med en bit äkta marsipan i, och en trolovningsbägare. Hon tänker att sakerna ska håna Johannes och Marin Brandt och det äktenskap som bara är ett fiasko. Men det ligger fler saker från miniatyrmakaren i paketet. Saker hon inte beställt. En utsökt vackert gjord liten vagga till exempel - till henne som fortfarande inte har sett röken av sin man i den äktenskapliga sängen. Och fler saker fortsätter komma som hon inte har beställt, och som verkar spegla det som händer i det Brandtska huset. Till och med innan det faktiskt har hänt. Vem är den där miniatyrmakaren?

Det jag tycker allra mest om med den här boken är miljön. Myllret i Amsterdam, på gatorna och vid kanalerna, får verkligen liv med dofter och ljud. Det är liksom som att se ett konstverk av Vermeer vakna till liv (det finns till och med ett svart- och vitrutigt golv i hallen hos Brandts). I det rika Amsterdam på den här tiden fanns det verkligen sådana här dockskåp. Ett sådant finns att se på Rijksmuseum i Amsterdam (det finns på bild i boken), och har tillhört den Petronella Oortman som inspirerade Jessie Burton att skriva den här boken. Fast verklighetens Petronella har inte mycket gemensamt med vår 18-åriga Nella förutom att de bägge ägde varsitt dockskåp.

Det är en bra bok - men bra på ett annat sätt än jag hade förväntat mig. Jag förväntade mig mystik, skräck och mer dragning åt det övernaturliga. Men jag fick mer av en relationsroman i en myllrande Amsterdammiljö i slutet av 1600-talet. Jag fick tänka om, och är besviken på ett sätt, men mycket nöjd på ett helt annat.


Titel: Miniatyrmakaren
Författare: Jessie Burton
Originaltitel: The Miniaturist
Översättning: Leif Janzon & Charlotte Hjukström
Utg år: 2015
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här