Assassin's Fate

Så har jag då läst färdigt sista boken i Fitz and the Fool-trilogin, boken som faktiskt lyckas med konststycket att knyta ihop och avsluta samtliga Hobbs trilogier i Farseer-Liveships-Rain Wild-universat.

Och givetvis utfärdar jag en SPOILERVARNING för att läsa vidare om jag nu råkar avslöja viktiga ting som hänt tidigare i någon av serierna. 

Sammanknytande - ja. Första halvan på den här boken känns nästan som en slags guidad tur genom alla miljöer och träff med alla personer som varit med i någon av Robin Hobbs tidigare böcker. Det är rätt kul, samtidigt som det egentligen inte tillför storyn så där värst mycket utan mer fyller ut de där 900+ sidorna i boken på ett minns-ni-alla-de-här-visst-har-vi-haft-det-kul-tillsammans-sätt.

Och inte fasen hjälper det där tidigare-böcker-turistandet Bee på något sätt? Nej, hon förs allt längre och längre bort, och har det allt eländigare. Hon gör sina försök att rymma från sina kidnappare, men det är rätt frustrerande och jobbigt att läsa om och lida med henne när det bara inte går. Nä, men grejen är ju att vi alla ska få resa till Clerres, till de Vitas ö och The Servants, få se hur det är där och riktigt få njuta av hur katastrofen kommer. För det gör den. Bara inte riktigt på det sättet man kanske hade tänkt sig.

Frustrerande sak 1: Det här med att en stor del av huvudpersonerna i boken faktiskt är utrustade med den magiska fjärrskådarförmågan, alltså "the Skill". Detta gör normalt att de kan kommunicera, även över långa avstånd. Alltså borde Bee och Fitz raskt kunnat klara av alla problem i en kort skill-konversation likt diverse moderna mobil- och sms-konversationer mellan föräldrar och tonåringar-ute-på-vift - men fatta hur kort den här boken hade varit då? Robin Hobb måste förstås komma på diverse anledningar till att the Skill-kommunikationen ligger nere och inte kan användas: andliga "försvarsmurar" byggs, skill"etern" är farligt djup pga nära magiska källor (eller nåt), skill"etern" är full av dominerande magiska "själar" som vill dra skill-användare med sig så att de förlorar förståndet... och annat lika mind-boggling.

Frustrerande sak 2: The Fool. Nej, det har jag inte tyckt tidigare, men han är faktiskt rätt gnällig i den här trilogin (ja, det är väldigt synd om honom och han har ont och allt det där). Plus att han i den här boken har multipla personligheter vilket känns rätt konstigt att läsa om. För att inte tala om att Fitz gillar den ene men inte den andra personligheten. Men mest frustrerande är när the Fool ger sig in i farorna och ska klara av saker själv, trots att han är så uppenbart dåligt lämpad att göra det nuförtiden pga halvt sönderslagen och blind.

Men: Mycket tillfredsställande 1: Drakarna. Deras snobbiga överlägsenhet och enorma kapacitet för förstörelse. Och i samband med drakarna: skeppen. Fitz (och hans entourage, han som trodde han skulle kunna åka iväg på sin Stora Hämndresa ensam... ) hamnar så småningom på sin resa mot Clerres på Paragon, "The Mad Ship" från Liveships-trilogin. Och Paragons stora mål i livet är ju att bli drake. Drakar. (det är komplicerat)

Mycket tillfredsställande 2: Slutet. Det är ett väldigt bra slut. Sorgligt, ja, men bra. Perfekt, faktiskt.

Jahaja. Undras vad Robin Hobb ska skriva nu?

Titel: Assassin's Fate
Serie: Fitz and the Fool #3
Författare: Robin Hobb
Utg år: 2017
Förlag: Del Rey
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Hästen på Vinga

Lovis rider på ridskola, men har inte råd att skaffa egen häst. Hon vill tävla, men får inte låna ridskolehästarna till det och är avundsjuk på privatryttarna och deras hästar. En del av dem har till och med flera stycken medan hon själv inte ens får låna någon. Hon är ju duktig på att rida, och vill också tävla och träna med privat tränare! Hon vill! 

Och så visar det sig nu att hennes släktingar, hennes mormors morbror och moster, i alla år har ägt och drivit stallet och ridskolan Vinga. Fast innan Lovis ens var född. Eller, ja, hon har besökt stallet en gång när hon var liten, och fick då sitta på en ponny och ledas runt, älskade det och ville aldrig sluta. Hon minns inte själv detta, men kanske var det då hennes stora kärlek till hästar föddes?

Bra och fantastiskt... eller? En hel hästgård i släkten? Jodå, det hade det kunnat vara. Men nu är det så att Viktor, mormors morbror, är ensam kvar där, och nu dessutom så gammal och dement att han ska flytta till ett äldreboende. Lovis, mamma och moster ska åka dit och hjälpa honom att tömma huset. Lovis drar direkt ut till stallet, går runt och känner sig som hemma direkt - allt är i perfekt skick. Bara helt tomt på hästar. Och hur fint och bra det än är - så ska Vinga säljas. Ingen släkting har tid eller råd att ta sig an en stor gård som den. Lovis är såklart ledsen och vansinnigt arg för detta, men det hjälps inte. Stall Vinga ska säljas, och livet är så fruktansvärt orättvist.

Jag tror många kan känna igen sig i Lovis hästliv - den där längtan efter att också få ha en egen häst, att inte bara få ha ridskolehästarna till låns på lektionerna, att kanske inte ens få peta på hästarna utöver lektionstiden pga stränga skötarsystem. Att inte ha råd - medan andra alltså både kan ha en, två eller flera hästar och dessutom råd med personlig tränare. Tänk då om det skulle uppenbara sig ett helt stall som liksom bara hade varit ens eget? Favoritdagdrömmen...

Titel: Hästen på Vinga
Författare: Malin Eriksson
Utg år: 2019
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

De dödas sjö

Det brukar bli roligt och bra när Paul Stewart och Chris Riddell samarbetar om en bok, och det blir det här också (plus att det förstås finns mängder av Chris Riddells väldigt typiska illustrationer). Fokus är egentligen inte på äventyret med "de dödas sjö" utan mer på riddaren själv och det faktum att han försörjer sig som frilansande riddare. (Engelska titeln är också Free Lance and the Lake of Skulls.)

Han har varit fast anställd som riddare hos en adelsman, och det var väl OK ända tills de kom i bråk (om adelsmannens fru som blev kär i riddaren i stället). Vår riddare sa då upp sig, och drog ut på vägarna som frilans. Normalt brukar det funka bra, och han kan leva på prispengar från diverse tornerspel. Men förra säsongen fick han avbryta pga en axelskada, och nu är han pank, eländig och på väg ut i värsta obygden.

Och här kommer han till en by, där invånarna först tvingar honom att vara med i någon typ av tvekamp/organiserat slagsmål, och sedan stämplar honom som bråkstake eftersom han ju (såklart) vinner den där striden och det kan byns lokala hjältar/råskinn inte tåla. Men den lokale godsherren, som boken igenom får heta "Herr Stornäsa", lockar med det eventuellt lukrativa uppdraget att från den närliggande "de dödas sjö" hämta hem en alldeles speciell kungakrona. Jomen, verkar ju som ett schysst standarduppdrag för en frilansande riddare? Han tackar ja, och rider iväg.

Det är inte många av bilderna som visar Ståtlig Riddare På Modigt Uppdrag. Nä, vi får se övervägande Drypande Blöt Och Miserabel Man, Ibland Även Loppbiten och förstår att det frilansande riddarlivet inte är särskilt glamoröst. Enda riktige vännen är hans häst...


Titel: De dödas sjö
Författare: Paul Stewart & Chris Riddell
Illustrationer: Chris Riddell
Originaltitel: Free Lance and the Lake of Skulls
Översättning: Helena Olsson
Utg år: 2019
Förlag: Argasso
Köp den till exempel här, här eller här

Fool's Quest

Jag har läst bok 2 och 3 i den här trilogin i ett svep, och nu har jag stora problem med att komma ihåg vad som hände i den här, och vilket som kommer först i bok 3. Så går det när man ligger efter med bokbloggandet om det man läser.

Men jodå: jag vet att jag ganska länge, eller väääldigt länge faktiskt, var rätt frustrerad i den här eftersom de som verkligen behövde göra saker inte kom igång med att göra dem. Att ingenting hände fast det verkligen hade behövt hända och tas tag i. Och bara kolla som det gick också: i bok 3 är Bee i så himla dåligt skick och synd om så att... fast det ska jag skriva om i nästa inlägg.

Nå. Läs inte vidare om du inte läst bok 1, Fool's Assassin, SPOILERVARNING utfärdas. 
Men bok 1 slutade med att the Fool dök upp i ett uselt, nära-döden-torterat skick, som en illaluktande tiggare med typ dagar kvar att leva, och inte blev det så där himla mycket bättre av att Fitz högg honom ett antal gånger med sin kniv heller. När Fitz insett sitt misstag, och akut dragit iväg med the Fool till Buckkeep för att rädda vad som räddas kunde - ja, då attackerade de där eländiga och elaka Servants, alltså de som torterat the Fool, Withywoods. De bränner, har ihjäl, våldtar och är allmänt vidriga. Och så tar de Bee. Det är liksom det som är målet för all deras förstörelse - att kidnappa den de tror är "the Unexpected Son" och ta honom med sig till Clerres.

Och nu då? Blir Fitz skogstokig och drar ut med här och vapen och drakar och vargar för att återta sin kidnappade dotter? Nej! Han får ju inte veta att det hänt förrän en bra bit in i boken. Bee försvinner, och lider, och Fitz lägger allt krut på att försöka lappa ihop the Fool (går sådär halvbra, karln har inte ett helt ben i kroppen och är dessutom blind) samt att tassa runt på slottet Buckkeep och återuppliva gamla minnen och klä ut sig till någon tröttsam adelsman.

Och sen då? När Fitz får veta? Drar han då ut med här och vapen och drakar och vargar för att återta sin dotter? Nej! Då städar han upp på Withywoods ett tag, och återgår sedan till att trampa runt på Buckkeep, plåstra om the Fool (som det är Mycket Synd Om, faktiskt)(han är rätt gnällig hela trilogin igenom även om det Faktiskt Är Väldigt Synd Om Honom) och fortsätta med att tramsa runt utklädd som någon typ av adelsman. Jo, för han vet ju inte vart Bee har tagit vägen. Han anar vilka som tagit henne, men vart tog de vägen?

Och sen sen då? När Fitz får veta vilka, och vart de tog vägen, och att nu handlar det minsann om minutrar innan de drar till sjöss med hans dotter? Drar han då ut med här och vapen och drakar och vargar för att återta sin dotter? Nejdå. Då rider han listigt iväg ensam med en häst, och tänker att han reder sig bäst själv, mot ett okänt antal fiender + inhyrda soldater. Jo, för han var ju lönnmördare en gång då för länge sen i sin ungdom. Nu är han 60+, och måste äta carris-seed (Six Duchies variant av uppåttjack) för att orka. Han ger hästen carris-seed också, varpå hon nästan dör. Listigt där, Fitz.

Men, klart han måste förhala all action och trampa runt på slottet i Buckkeep - det här är ju en trilogi, och saker måste ju få hända i även den tredje boken? Jodå. Plus att det är så här med Robin Hobb: det kan rätt ofta vara segt, och många av hennes böcker är helt ärligt för tjocka och kunde skurits ned på i sidantal. Men när det sedan händer grejer - och det gör det mot slutet av även den här boken - då är det så GALET BRA. Det är det här också. Låt mig bara avslöja så här mycket: här knyts storyn ihop med det som hände i the Rain Wilds Chronicles. Hurra för det!


Titel: Fool's Quest
Serie: Fitz and the Fool #2
Författare: Robin Hobb
Utg år: 2015
Förlag: Del Rey
Köp den till exempel här, här eller jämför priser på Omnible

Pojken i graven

Mormor bor i ett eget litet hus i trädgården som hör till Malin och Bosses hus, och de tycker om att hon bor nära dem. Senaste tiden har dock mormor börjat bli lite förvirrad, glömmer saker och förväxlar saker. Allra värst är att hon de senaste nätterna verkar ha börjat gå i sömnen, eller så har hon något annat mystiskt för sig. Hon går ut, och kommer tillbaka med jord på stövlarna. Malin och Bosse håller sig nu vakna en natt och följer efter henne när hon går, för att se vart hon tar vägen.

De hittar henne vid familjegraven, som just nu står öppnad eftersom en äldre släkting ska begravas. När de frågar mormor varför hon är där så säger hon att hon måste få veta om "hennes pojke är där". Vilken pojke? undrar Malin och Bosse, eftersom deras mamma är enda barnet. Men mormor envisas, och kräver högljutt att Malin och Bosse ska hjälpa henne öppna den lilla barnkista som nu kan nås när graven är öppen.

Det är Lukas kista, enligt den lilla bortglömda gravstenen intill den stora familjestenen. Lukas, som föddes 1923 och dog 1936. Och när Malin och Bosse trots allt hoppar ner i graven och öppnar hans kista - så är han inte där. Kistan är fylld av tegelstenar.

Vem var Lukas? Varför säger mormor att han var hans lille pojke? Och vad hände med honom, om nu kroppen inte ligger i kistan?

Detta verkar allra först vara en skräckbok, med en tom grav och kistöppning mitt i natten. Det är det inte. Riktigt otäck är den förvisso, men det har inte ett dugg med spöken att göra. Malin och Bosse kommer Lukas och hans öde på spåren, och vi får följa med till ett mentalsjukhus och läsa om behandlingsmetoder för barn och vuxna där på 1930-talet. Den här boken utspelar sig 1965 (lite annorlunda att läsa om det, med namn på barn som "Bosse", att det inte är helt självklart att deras mamma har ett deltidsjobb och att en annan mamma har körkort och egen bil) och mentalsjukhuset i fråga är fortfarande i drift.

Jag känner igen både teman och personer från Camilla Lagerqvists tidigare Cirkusflickan och Den vita döden men den här boken är helt fristående. Jag gillar den, och både fascineras av och ryser av sjukhusbeskrivningarna.


Titel: Pojken i graven
Författare: Camilla Lagerqvist
Utg år: 2019
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller här
För vem? ca 9-12 och som högläsning

Skuggan

Mot sin brors vilja börjar Nuwa på drakberidarskolan. Hennes mamma gick också där för länge sedan, men slutade, och storebror Kim menar att där är farligt. Men Nuwa vill. Hon vill rida på en vattendrake, precis som mamma en gång gjorde, hon vill vara i kejsarens armé - men framför allt vill hon genom att själv gå på skolan ta reda på vad som hände mamma. Varför hon tog farväl av sin drake och slutade på skolan.

Drakberidarskolan är en internatskola, och elevernas dagar fylls av ridlektioner men också av teoretiska lektioner som historia, och av stridsteknik. Redan första dagen blir de nya eleverna tilldelade sina drakar - lite som på en ridskola, och precis som där (och i hästböcker) är det vissa drakar som anses lite bättre att rida, och vissa fina drakar som alla vill ha. Vattendrakarna, till exempel. Men de är inte så vanliga, och hur hett Nuwa än önskar sig en vattendrake så får hon Nook som sin. Nook, som är en ganska ful och svårriden ökendrake som mest ser ut som en stor ödla.

Det är bara flickor som kan rida drakarna - de tillåter helt enkelt inga män på sina ryggar. Männen får  stället bli skötare åt drakarna, och är det ofta från det att drakarna kläcks. Skötarna pysslar om drakarna, smörjer sadlar och remtyg men är också lite av personlig tränare för drakens ryttare. Eftersom det är en hel del nya elever, som alla får drakar och skötare tilldelade sig, och vi dessutom raskt får träffa elever (och drakar) (och skötare) från tidigare årskurser, och lärare, och skolpersonal... så är det vääääldigt många namn att hålla reda på. Det har jag lite svårt med, liksom jag har det lite svårt med att hålla intresset uppe för alla intriger mellan elever, mellan elever och skötare, vem som är kompis med vem eller konkurrerar med vem, vem som är kär i vem och så vidare.

Men det här tyckte jag om: miljön, som är tydligt asiatisk med pagoder och tempel, sovmattor och tunna pappersväggar. Jag tyckte också mycket om att ana att det fanns en gammal men tydligen förbjuden bakgrundshistoria med legendariska drakar som försvunnit, böcker som bränts eller gömts, en hel stad som övergivits eller förbjudits, gamla krig det inte ska pratas om. Och att Nuwa verkar ha någon märklig magisk förmåga, att när hon står nära en avbildning (tavla?) av drakar från legenden så verkar dessa nästan få liv, röra på sig och fästa blicken på henne? Sånt gillar jag, och bokens handling rör sig också mot just detta. Vi får veta mer - men inte allt, och det här är också första boken i en serie.


Titel: Skuggan
Serie: Drakberidaren #1
Författare: Helen Ekeroth
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller här

Avgrunden

Vad är Avgrunden? Ett hål fyllt av vatten som sakta virvlar runt, ett hål man direkt ser att det är bottenlöst och mörkt. Men ett vattenfyllt hål som det inte går att sluta tänka på. Och om man doppar en hand eller fot i? Då kommer vattnet upp och drar ner en i djupet. Fast man överlever (om än knappt), och spottas ut i en sjö i närheten, och känner det som att någon har läst alla ens tankar och drömmar. Och det har "någon", för strax efter materialiseras något från ens minnen och tankar. Det kan vara irriterande energiska små blå smurfar. Eller Godzilla.

Som om inte detta vore nog så ligger denna Avgrund, detta bottenlösa vattenfyllda hål, i källaren på en husbåt. Vilket ju förstås är omöjligt, men det gör det ändå. Och husbåten ligger mitt i en sjö, och sjön ligger på en ö, och ön ligger i den med höga klippor avskärmade och med tät dimma alltid fyllda Still Cove. Till Still Cove går ingen, alla vet att där är farligt, att saker och personer försvinner, att där sägs finnas en "Best" av något slag.

Och ned i Still Cove störtar först Nicos drönare, ditstyrd av värste mobbaren Logan som snott handkontrollen, och sedan störtar Nico själv när han försöker rädda sin drönare. Han överlever fallet, och tillsammans med sina kompisar som klättrat ned för att hitta honom och hjälpa honom så upptäcker de ön, och sjön, och husbåten, och så då Avgrunden.

Spännande läsning för mellanstadiet, och tydligen ska det komma en fortsättning också. Tyvärr blev jag inte så engagerad i den: karaktärerna förblev för mig märkligt platta och jag brydde mig inte så mycket om vad som hände med dem. Händelserna vid Avgrunden blev alldeles för många gånger hysteriskt omöjliga och livshotande - för att i nästa kapitel liksom svalnat av för ännu en dag i skolan. Det kände lite som att läsa en tv-serie med ett antal dramatiska avsnittsavslut, och jag tappade engagemanget efter typ händelseklimax nummer 3 eller 4.


Titel: Avgrunden
Författare: Ally Condie & Brendan Reichs
Originaltitel: The Darkdeep
Översättning: Sabina Söderlund
Utg år: 2019
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller här