Bokbloggsjerka 27-30 juli - bäst och sämst

I veckans jerka frågar Annika vilken som är den bästa respektive sämsta boken jag har läst i år.
Det borde ju vara lätt att svara på...men jag vill trycka in flera stycken i "bäst"-facket och det får jag ju inte. Rothfuss böcker om Kvothe bloggade jag om i förra veckans jerka så det blir tjatigt att ta upp dem igen även om de var bra. Murakamis Vad jag talar om när jag talar om löpning är nog en av de böcker som betytt mest för mig den senaste tiden vad gäller liv och drömmar - men egentligen tyckte jag nog inte överdrivet mycket om den när jag läste den.
Så bästa boken får bli: En dag av David Nicholls som jag verkligen, verkligen tyckte om. Kände igen mig. Grät. Blev helt dyster när den tog slut. Love!

Sämsta boken är inte heller lätt att utse - jag har blivit rejält besviken flera gånger i år på böcker jag verkligen sett fram emot men som inte alls var så bra som jag hade trott. Men den enda boken jag faktiskt har dödskallemärkt i år är en börja-läsa-bok: Rosa på en onsdag av Iben Harboe. Det är inte ofta böcker är så dåliga så att jag vill sätta en varningstriangel på dem men det här är en sån. Svårbegripligare bok får man leta efter - och då är den ändå tänkt till barn som är sisådär 7-8 år! Här kan du läsa vad jag skrev om den i bloggen.

Kaninhjärta

Kaninhjärta av Christin Ljungqvist
Jag ville tycka om den här boken. Jag hade läst vad andra skrivit om den och blev så sugen på att läsa den själv: tvillingar som är så lika och som alltid har varit med varandra och till och med från början talade ett eget språk, och som dessutom tillsammans är mediala. Att detta skulle bli en spökhistoria om en liten försvunnen flicka och att det var en hotande stämning om katastrof lockade mig väldigt.

Jag ville verkligen gilla, alltså. Men det gjorde jag inte. För det första så stör jag mig på huvudpersonerna, Mary och Anne. Mary är helt osympatisk - det bästa hon vet är att "knäcka" folk och hon är elak och otrevlig sida upp och sida ner. Hon mår själv dåligt och vill skada sig själv för att på något sätt få känna något - men jag förstår inte varför hon därför måste skada andra och vara elak mot alla. Visst, det är klart att man inte kan vara vänlig och snäll när man själv mår dåligt, men det spelar ingen roll - jag tycker inte om Mary och blir irriterad när jag läser om henne. Anne, berättaren, är inte alls som Mary. Hon är lycklig om hon får vara hemma i sitt rum och med sin mamma, med sina bilder och sina ord. Men Mary låter henne inte vara där utan tvingar med henne dit hon inte alls vill vara. Till fester där Mary försvinner med olika killar. Olovandes till Göteborg för att bo i pappans lägenhet när han är på semester. Till en park i närheten för att vara med människor Anne inte vill vara med. Hon drar hem en kille till den lilla ettan där de bor och har sex med honom och struntar totalt i att Anne tycker det är obehagligt och får låsa in sig på toaletten hela natten. Och det jag tycker är så jobbigt är att Anne ställer upp på det här. Fast hon inte vill. Gång på gång så gör hon som Mary vill. Jamen - säg ifrån! Säg nej! vill jag skrika! Det är ju mycket tvillingarnas förhållande till varandra som bokens kärna, och när man då inte tycker om att läsa om det förhållandet och tycker att Mary och Anne är osympatiska, ja då är det väldigt svårt att tycka om boken alls.

För det andra så stör jag mig på språket. Det är eget, och med många liknelser, och poetiskt - men jag har så svårt för när huvudsats efter huvudsats staplas efter varandra i hyperlånga meningar. Det känns som att jag inte kan andas efter ett tag.

För det tredje så blir det så tramsigt med den "super-mediala" gruppen som Mary och Anne en bit in i boken kommer med i. De sitter och klappar på en gosedjurskanin och får "känslor" och syner. Vad killarna egentligen gör i gruppen förstår jag inte. Förutom att de "tillför energi" till gruppen så att de lättare får kontakt med andarna, förstås. Andeseanser, medier och new-age-grejs är inte min grej och här blir det väldigt, väldigt mycket av det. Vilket för oss till det i boken som stör mig allra, allra mest:
Det blir så urbota tråkigt. Det går ju inte framåt - det ältas, och ältas, och ältas. Det som eventuellt var lite läskigt första gångerna (som när ett spöke "går in i Mary" och pratar, eller när Hanna får sina syner) blir efter femtonde, sextonde gången så uttjatat så jag bara blir trött. Det hade räckt med två eller tre seanser, tack så mycket. Det som ältas är huruvida Emilia som leder den super-über-mediala gruppen i seanserna gör det för sin egen vinnings skull eller för att hon verkligen vill hitta flickan eller om hon har en helt egen och ond agenda. Och om de borde fortsätta med vad de håller på med. Och om de borde göra det utan Emilia i så fall. Och om detta är vägen till elände och död för Mary. Och om Anne borde göra något åt det.
Förutom tvillingarnas förhållande till och känslor för varandra så är det centrala i boken det att en spökkvinna varnar Anne för att de ska slå in på fel väg för att då kommer Mary att dö. Detta får man veta redan i början på boken - och detta har jag efter att ha läst hela boken fortfarande svårt att förstå. Den felaktiga vägen är att de olovandes lånar pappans lägenhet i Göteborg när denne är på semester, och att de sedan kommer i kontakt med Emilia och mediala gruppen. Detta är vägen till katastrof, elände och ond bråd död, förstår jag. Men jag förstår faktiskt inte vad den försvunna flickan och det Mediala Sökandet efter henne har med profetian om Marys död för egen hand att göra. Egentligen. Mary berättar ju för Anne att hon velat ta livet av sig sedan hon var 11.

Nä, jag gillar alltså inte boken fast jag hade velat göra det. För mycket seans-trams, för långa meningar och alldeles för osympatiska personer sänker den. För att inte tala om en handling som går så segt framåt så att den ibland helt avstannar.

Bokbloggsjerka 20-23 juli: Ge ut boken, nu då!

Ny bokbloggsjerka! Denna veckan frågar Annika "Om du fick välja, vilka böcker skulle du vilja se publicerade redan IDAG och varför?"

Först tänkte jag att det är ju ingen bok som jag så där värst går och längtar efter. Jag har nog och övernog med alla de nya och nästan nya böcker jag redan har i min ska-läsa-hög. Men så kom jag på det - den där författaren vars blogg jag följer. Den där författaren som skriver nästan dagliga inlägg på Facebook och som verkar så trevlig i och för sig, men som jag bara i alla inlägg vill kommentera: Jamen snälla människa sluta med vad du håller på med just nu och gå och skriv mer om Kvothe!!!

Det är Patrick Rothfuss. Och jag vill att han ska bli färdig med nästa bok om Kvothe. Det är riktigt, riktigt bra fantasy. Jag läste The Name of the Wind och The Wise Man's Fear i snabb följd. Sträckläste dem och kände mig lätt förtvivlad när jag lämnade Kvothe på sitt värdshus utan att ha fått svar på ens hälften av frågorna jag hade om varför han egentligen var där och varför han inte längre verkade ha kvar sin magi. Kunde han ens spela luta längre? Eller sjunga? Stora, allvarliga frågor. Och jag måste, måste, måste snart ha nästa bok för att få svaren. Kom igen, Patrick, gå och skriv med dig!!

Läshögen påfylld. Igen.

Alltså - jag hade redan 18 böcker som ligger och väntar i ska-läsa-högen. Eller som en bokcirkelkompis uttryckte det: det där ser ju mer ut som ett hela-hösten-projekt än som ett semester-projekt.

Ändå. Ändå! kan jag inte låta bli att låna några fler böcker när jag ändå var på biblioteket för att bara byta första delen i Stephen Kings Det mörka tornet mot den andra delen. (Ja, vad gör bibliotekarien när hon har semester? Går på biblioteket. Fast inte det hon själv jobbar på, märk väl) Men så tog jag tredje delen av Det mörka tornet också för den ändå råkade finnas inne. Och så, alldeles strax intill, så stod fledgling av Octavia Butler och ropade på mig. Den var till och med halvt urdragen ur hyllan, faktiskt, så den var tänkt och reserverad till mig kändes det som. Nämligen så har jag läst Lingonhjärtas blogg och hon hyllar den här boken enormt och jag bara måste testa. Och så har jag också läst Granspiror och Silverviolers blogg och hittat ett tips på Skördedrottningen av Andreas Marklund. Och det verkar ju väldigt dumt att bara låta den stå kvar där på hyllan och se ledsen ut när jag nu ändå råkade se att den fanns inne. Eller hur?

Elvis är en familjeangelägenhet, helt enkelt. De här båda slets praktiskt taget ur händerna på mig när jag steg innanför dörren och så hade jag barnen nedsjunkna i soffa/fåtölj ett par timmar framåt fnissandes och rodnandes.

Bokmal + bokbloggar + bibliotek = ohämmad tillväxt av boktrave. Livet är underbart.

Ett hus utan speglar

Ett hus utan speglar av Mårten Sandén

Den här boken blev jag glatt överraskad av och tyckte mycket om. Det är en drömsk och lite filosofisk stämning som jag absolut inte väntat mig av Sandén. Har läst ganska många av hans Petrini-deckare men inte gillat dem så där värst, har också läst någon av hans ungdomsböcker (Anna D'Arc) utan att jubla ihjäl mig, tyckte absolut inte om Den femte systern på något enda vis och har inte öppnat någon Sandén-bok sedan dess. Men den här boken påminner om Maria Gripes böcker med overkligheter och oförklarligheter utan att det ändå känns konstigt eller fel. Klart man ska kunna gå in i en spegelversion av ett hus och där lära sig livsvisdomar och sanningar om sig själv? Det skulle också kunna vara spöklikt med ett stort ödsligt hus där någon ligger på sitt yttersta och med barn som försvinner och sedan kommer tillbaka väldigt förändrade - men det är inte spöklikt eller läskigt, det är nästan mer feel-good med den här känslan av tillrättaställande, läkning av själen och förståelse för oss människor och vår plats i historien och en liten del i ett långt släktled.

Thomasine är elva och hennes familj håller på att gå sönder. Det började med att hennes lillebror Martin dog. Nu bor hon och pappa i gammelfaster Henriettas hus och mamma bor kvar i lägenheten. Henrietta är väldigt gammal och ligger i en säng och väntar på döden. Pappans syskon och Thomasines kusiner bor också just nu i huset, men kusinerna är lite konstiga och de vuxna verkar mest vilja veta hur mycket pengar de kommer att få när gamla Henrietta dör.

Henriettas hus är enormt stort. Tre våningar med massor av rum: sällskapsytor, sovrum, rum för tjänstefolket, trappor och baktrappor och garderober. Men nu finns bara Henrietta kvar (ja, förutom de väntande och vårdande släktingarna förstås). Thomasine och kusinerna leker kurragömma i alla rummen (men Wilma gömmer sig för bra, Erland är bara elak och dum och Signe är för liten för att förstå sig på kurragömma). När Signe väl gömt sig dröjer det jättelänge innan hon kommer fram igen och sen berättar hon för Thomasine att hon "har lekt lite med någon". Det märkliga är att innan Signe gömde sig så var hon ett barn som nästan inte pratade alls - och när hon kommer tillbaka så pratar hon som alla andra barn. Vad hände? Vem har hon träffat?

Signe kommer mitt i natten och vill att Thomasine ska följa med dit hon gömde sig, för det är något hon vill visa. Hon drar med Thomasine till ett åttakantigt rum med många garderober. En av garderoberna har alltid varit låst men Signe fick nyckeln "av henne hon träffade". Så hon öppnar den och garderoben visar sig vara stor som ett litet rum och dessutom fullt med alla de speglar som annars är nedplockade i hela huset. Och nu får Thomasine också träffa den som Signe träffade förut - en liten flicka som heter Hetty och har sjömansklänning på sig. Hon bor i det hus de kommer ut i. Det ser ut som Henriettas hus men är spegelvänt och är inte ödsligt och obebott utan har fullt av möbler och speglar.

Som sagt - det kan låta lite spök-läskigt men det är det inte. Det är overkligt och oförklarligt men känns fullständigt rätt och riktigt. Och nästan förnuftigt. Och när man läst färdigt boken så vill man titta i gamla fotoalbum.

För vem? 9 - 14 år

Om sysslolösa författare...

Måste bara dela med mig av min dotters kommentar...
Jag belönar mig själv med att läsa en riktigt tjock fantasy nu - The Complete Lyonesse av Jack Vance. Det är en trilogi som ges ut i en enda utgåva, så den är stor, tung och tjock. Och den ville jag sätta mig med i soffan tillsammans med dottern, kuddar och filtar och mys. Hon skuffade undan min bok, höll i den, stönade, öppnade den och stönade ännu mer: Mamma - det är till och med liten text i den! Vad är det med den där författaren? Har han inget annat att göra, eller??

Döden på en blek häst

Döden på en blek häst av Amanda Hellberg

Detta är andra boken om Maja Grå, och den skiljer sig ganska mycket från den första, Styggelsen (se här vad jag skrev om den). Styggelsen var ganska mycket två böcker, två historier där det som hände i den första delen mer eller mindre hemsökte Maja Grå som dök upp först i den andra delen. Döden på en blek häst är en, tät, berättelse som helt och hållet handlar om Maja Grå. Det drar mer åt deckarhistoria fast med mängder av övernaturliga inslag. Styggelsen var mer en "grymhetsstudie" som spillde över i hemsökelse och övernaturlighet. Jag har svårt att bestämma mig för vilken av böckerna jag gillar mest - den här är mer spännande medan den andra var smartare på något sätt. Maja själv får absolut mycket mer liv och djup i den här boken - första gången vi träffade henne var hon ganska otydlig. Hon såg sånt som inte andra såg, var mörkrädd och var ganska liknöjd med att jobba som städerska och i övrigt fick vi inte lära känna henne alls. Nu har Maja blivit en ung kvinna med hela livet framför sig, social, festsugen, väldigt begåvad i snabba små teckningar, en av de utvalda som får studera vid konstakademi i Oxford. Väldigt långt från liknöjd städerska i Skardala.

Det jag gillar allra, allra mest med den här boken är miljön: Oxford. Finns det någonstans jag skulle vilja leva ett tag så är det där. Jag vill inte bara komma dit som turist (fast, ja, jag hade inte tackat nej till en kort resa dit heller...) - en sån som Maja beskriver som får "stanna utanför" eftersom dörrarna till den riktigt riktiga Oxford-miljön bara öppnas för de utvalda. Och Maja är en utvald. Vi får följa henne in i det gamla, slitna, läskiga men ändå mysiga elevhemmet, in på obskyra klubbar, in på campus, in i matsalen där studenterna äter lunch, in i föreläsningssalen, in i ateljén där studenterna skapar konst. Det hänger gamla porträtt i hallarna, det är traditioner och gammalt, det är så väldigt engelskt. Hellberg får mig att se lokaler och miljöer utanför väldigt tydligt. Hon beskriver det så bra, tror det blir så där extra bra för att hon också beskriver hur det luktar. Då blir mitt intryck komplett.

Hit, till Oxford, kommer alltså Maja. Hon har fått ett stipendium och lyckats med konststycket att bli antagen till kursen narrativ illustration vid Mary Magdalene-institutet. Hon har dessutom fått boende på elevhemmet Mill Creek Manor. Redan direkt när hon anlänt på elevhemmet och tar sig en liten tupplur på sängen så kommer hennes mamma. Det är bara det att hennes mamma är död, nyligen brutalt mördad i Brighton där hon levt de senaste 10 åren. Så här är det hela boken igenom - när det borde vara lugnt och mysigt och avslappnat så kommer spökena. Och de är ohyggliga, beskrivna med vedervärdiga detaljer så vi ser dem framför oss. Att Maja fortfarande är vid sina sinnens fulla bruk är ofattbart. Vid något tillfälle vaknar hon till och med av att det ligger någon hos henne i sängen och trycker ut henne mot väggen. Någon som dog för 20 år sen. Efter ett antal kapitel sitter man på helspänn, för minsta ljud eller känsla är på något sätt en förvarning om läskigheter på gång. Rinnande kranar i badrummet...krafsande ljud från listerna...en vindil som om ett fönster står öppet...en skugga i rummets hörn som är för djup...

Mordet på Majas mamma är centralt. Vi förstår snart att även Maja är i fara. Men det är inte bara det - det är också något som hände på Mill Creek Manor för 20 år sen. Då hade ett gäng elever fest, och de hade - för att vara lite tuffa och skojiga - snott dit en gammal glasflaska från ett museum. En flaska som sades innehålla anden från en häxa som fanns för länge sen. Att öppna flaskan skulle innebära otur, och den var iskall att ta i. Eleverna öppnar flaskan och dricker upp innehållet, varpå alla kvinnliga festdeltagare dör. Några direkt, några något dygn senare... Och Maja, med sina mediala förmågor, får träffa dem.

Titeln på boken syftar på olika saker. Vi får läsa redan i början av boken att Majas mammas mördare sitter på en vit karusellhäst och väntar på sitt offer på piren i Brighton. Men Döden på en blek häst är även ett konstverk av William Turner som Maja står och betraktar på Tate Britain - hon inte bara betraktar det utan blir mer eller mindre helt absorberad av det faktiskt. Jag var tvungen att leta upp den på nätet:

Death on a pale horse av J.M.W. Turner

Utan titel

Utan titel av Anna Charlotta Gunnarson

Alltså - jag tyckte om att läsa den här. Det är bra språk och bra flyt, korta kapitel, mycket "tonårskänsla", klädval, blogg, sms och så vidare och så obligatoriskt vidare. Men när jag ska skriva om den känner jag mig helt tom. Jaha, en rätt bra ungdomsbok. Om en Ungdom. Vad handlar boken om, då? Tja. Vet inte.

Eller - det vet jag ju. Men jag kommer inte att minnas det ens några dagar framåt för detta kommer tyvärr att bli ännu en ungdomsbok som försvinner bland alla andra ungdomsböcker med trasiga tjejer i stadsmiljö. Huvudpersonens mamma dog för tre år sen. Hon bor med sin pappa som på sin tid var rebell och punkare. Han sysslar fortfarande med musik och vill att dottern ska revoltera på samma sätt som han gjorde, typ med svarta kläder och uppkäftig attityd. Det gör hon inte. I stället väljer hon att röka cigaretter. Och att inte prata med pappa på en månad (när han ger henne datorförbud en månad för att hon röker). Det där med att röka kan ju kännas som lite fånigt som revolt - men mamman dog just i lungcancer så det är ett känsligt kapitel.

Ja, och så fortgår maj månad med datorförbud, prata-med-pappa-vägran, skolarbete och smygrökning. Huvudpersonen (helt ärligt vet jag inte vad hon heter, tror faktiskt inte man får reda på det förrän på sista sidan i boken och då känns det lite som ett taget namn inför framtiden eller något) har ett hemligt ställe i en park i närheten. En liten dunge bakom några buskar där hon gömmer cigaretter som hon sätter sig att röka när hon kommer dit. Där träffar hon Mio. Mio tycker också att det är hans hemliga ställe men nu delar de det tillsammans och vrålröker cigaretter och pratar. Under maj månad - sen tar det slut.

Man läser inte den här boken för handlingen. Däremot är det roligt att läsa om personerna. Fast efteråt kan jag känna saknaden efter "de alldeles vanliga människorna" - var är dom? De skymtar bara på gatan när huvudpersonen möter dem och blir irriterad på dem för att de inte märker att hon fyller år. Eller så är det de som studsar runt i parken när Friskis & Svettis har gympapass där och spelar hög musik. Det känns som att de inte är värdiga att få vara med - ska man nämnas här ska man minst ha två avvikelser från mängden eller märkliga föräldrar. Vi har Mio. Som vi först tror är en liten tjej, för han gillar att klä sig i rosa kläder och klänningar. Men som är en extremt brådmogen tolvårig kille med mestadels frånvarande föräldrar och en morfar som i stället verkar extremt klok men som är både blind och döv. Eller nåt. Och så har vi Shirin. Shirin är väldigt snygg, det förstår man. Får alltid någon att hångla med. Shirin är också rullstolsbunden. Shirin är också muslim. Shirin är också lesbisk. Ja, ja, ja - det blir bara för mycket. Angèle är kompisen som huvudpersonen driver en bakblogg med. Hennes familj är väl det normalaste vi stöter på. De är så Normala så det blir Onormalt - de har alltid en trevlig stämning, avspänt prat, välkomnande attityd. Och eftersom det blir lite för normalt så måste något avvikande plockas in: någon av föräldrarna kommer från Frankrike så Angèle pratar flytande franska också. Förutom att hon och hennes familj är så över-reko. Och så har vi lärarna i skolan som beskrivs som lärare i skolan alltid gör - en egen människoras liksom. Bara för att de blev lärare så har de slutat att vara normala människor med egna liv, tankar och känslor. Eller?

Sen funderar jag nu efteråt också på detta att mamman dog för tre år sen. Det är viktigt, förstås. Det är därför huvudpersonen agerar som hon gör, för det mesta. Som hon säger själv så kan sorg få en att göra de mest konstiga saker och alla i hennes omgivning är väldigt förstående när hon bär sig konstigt åt. Hon minns saker som hennes mamma gör och blir ledsen när hon inte längre kan minnas mammas ansikte eller röst ibland. Rätt var det är, ofta när det är som trevligast i hennes liv, så kan ett svart hål öppna sig i henne och hon gråter och gråter. Detta är fina beskrivningar. Men konstigt nog så är det inte saknaden och tomheten efter mamman jag minns nu efteråt när jag har läst boken. Borde det inte vara det? I stället skiljs jag från boken lite störd över att den vinkar hejdå med bilden av att det är tufft och upproriskt att röka. Fast man vet exakt hur farligt det är.

Lättläst, smårolig, roliga karaktärer, småmysig. Men inget jag kommer att minnas någon längre tid.

För vem? 13 - 17

Saknad mamma 1 och saknad mamma 2

Jag läser ofta flera böcker parallellt och det brukar aldrig vara några problem. Det är skönt att byta spår ibland och hoppa mellan vanliga romaner, fantasy och ungdomsböcker samt sticka in de där korta barnböckerna jag läser för jobbets skull.

Men ibland blir det problem. Böckerna kan likna varandra för mycket och då har jag svårt att hålla isär vilket som händer i vilken bok. Just nu är det så. Jag läser Utan titel av Anna Charlotta Gunnarson samtidigt som jag läser Döden på en blek häst av Amanda Hellberg. Det centrala temat i bägge böckerna är en saknad mamma, med hågkomster av hur det var när mamma fanns kvar. Det spelar ingen roll att böckerna i övrigt har väldigt olika målgrupper (Utan titel är en ungdomsbok och Döden på en blek häst är en skräckroman för vuxna) - jag blandar ihop dem. Vilken mamma var det som strök med handen mot kinden på dottern och säga "känn!" Vilken av dem var oväntat duktig på högläsning? Den enas mamma var bibliotekarie och dog i lungcancer - den andra försvann när dottern var 10 år gammal och har nu 10 år senare blivit mördad. Visst, det är väldigt olika (särskilt som den ena av mammorna tenderar att inte vara riktigt död utan läskigt komma tillbaka, vilket den andra mer jordnära mamman absolut inte gör), men ändå blandar jag ihop vilken dotter som har minnen av vad. Båda döttrarna definierar liksom sina liv kring detta att mamman inte finns kvar. Jag blir helt förvirrad. Ändå kan jag inte sluta läsa den ena boken för att först läsa slut den andra, för bägge är nämligen väldigt bra så jag kan inte prioritera...

Det mörka tornet 1 - Revolvermannen

Det mörka tornet 1 - Revolvermannen av Stephen King

Det mörka tornet har jag tänkt läsa hur länge som helst men det har av någon anledning aldrig blivit av. Rätt var det var så bara fanns den där som någonting King äntligen avslutat men som jag liksom aldrig följt från början. Jag är en stor fantasy-läsare men Stephen King är för mig den där författaren jag läste precis allt av på 80-talet och tröttnade lite på mot slutet. Han skrev skräckromaner med mystiska slut. Punkt slut, liksom. Fantasy var inte hans grej och boken Pestens tid som kanske mest är åt Mörka tornets håll tyckte jag väl sisådär om. Tror jag läste den när jag hade tröttnat på King.

Men nu har det gått många år sen jag tröttnade på King och jag ville se om karln kan skriva fantasy. Det är ju trots allt det verk han själv anser som sitt viktigaste. Det jag var helt på det klara med innan jag började läsa var att den första boken, Revolvermannen är skriven av en mycket ung King, och att den skulle vara rätt pretentiös och svår. Det fick mig att skjuta upp läsandet lite till. Men när jag var på stadsbiblioteket i ett annat ärende så stod jag och kollade lite på Det mörka tornet-böckerna, både på svenska och engelska. Och de såg väldigt vällästa ut. Aha - jag har alltså missat något, tänkte jag, och lånade raskt första boken. King lämnar i det över-långa förordet brask-lapp på brask-lapp om att Det Här Är En Bok Jag Skrev När Jag Var Ung Och Oförståndig och var snäll och träng igenom den för att sedan komma till böckerna som kommer sen, då får du lön för mödan. Ja, ja, ja, tänkte jag och bet ihop tänderna och började äntligen att läsa.

Den var inte så svårtillgänglig som jag trodde. Lite åt det drömska hållet (mardröm) men rätt OK. Inte för sig ensam, men om man tänker den som en prolog till en komplex värld (världar?) och handling i de senare böckerna. Det är mycket som antyds som lockar mig och jag kommer definitivt att läsa de andra böckerna (det var ju liksom det som var idén med att ta sig igenom den här?). Först blir jag väldigt störd av att huvudpersonen är "revolverman". Western är inte min grej. Inte öde prärielandskap eller öken eller bosättare i hydda heller eller "western-stad med saloon". Men ju mer jag läser så förstår jag att allt inte är som det ser ut till att vara. Roland är revolverman - men han kommer någonstans ifrån (Gilead) där det vad jag förstår mer betecknar "dem som håller ordning och är goda", typ poliser och hjältar. Fast bödlar också, faktiskt. Landet han kommer ifrån har förstörts av krig och kaos och själv jagar han Mannen i svarta kläder för att få en del svar av honom. Man får inte riktigt grepp om Mannen i svarta kläders roll i Gileads fall, eller vilka svar Roland vill ha av honom och vad han ska med dem till - det känns som att det här kommer att utvecklas senare också. Det ödsliga landet Roland färdas igenom på sin jakt efter Svarta kläderna är på något sätt ett postapokalyptiskt land - det finns rester av en civilisation som liknar vår på några ställen. Men man vet inte vad som hände för att det skulle bli så öde som det är nu. Detta är i princip vad boken handlar om - Rolands jakt på Svarten genom det öde landet, med tillbakablickar på Rolands barn- och ungdom.

Det hela känns egentligen ännu så länge mer som en dystopi om världen bortom katastrofen än en fantasy. Fast en eller annan demon förekommer. Och något monsterliknande. Och lite, lite magi. Och...och...återigen: det kommer mera. Sen.

Bokbloggsjerka 13-16 juli - Recensioner

I veckans bokbloggsjerka ställer Annika frågan om jag recenserar alla böcker jag läser. Och ja, det gör jag. Varendaste en. Ända sen jag började jobba som barn- och skolbibliotekarie så har jag skrivit en A4-sida om varje barn- ungdomsbok jag har läst. Det är helt nödvändigt för att jag sedan ska kunna komma ihåg dem när jag pratar om dem för barnen. Jag kan nog inte kalla det för en recension, egentligen, för det är mer ett stöd för minnet. Först skriver jag lite eller mycket om vad jag själv tyckte om boken (det är ord och inga visor och inte avsett att läsas av någon annan) - sen skriver jag i punktform vad jag vill säga om boken när jag bokpratar om den. Jag för in alla titlarna i en liten databas där jag sen kan se när jag senast bokpratade om en viss bok för en viss klass så att barnen aldrig behöver höra om en bok mer än en gång. Efter att ha jobbat som bibliotekarie i 5 år så har jag nu över 1000 titlar i min databas och alltså över 1000 A4 med bokutlåtanden. Jag älskar att prata med barn om böcker och jag älskar mitt jobb och jag känner mig oerhört rik som har denna bank av bokminnen att använda.

Sen jag startade min bokblogg Carolina läser... i april i år så har jag även börjat skriva om alla böcker jag läser i den, alltså även de vuxenböcker och fantasyböcker som jag förut bara läste för mitt eget nöjes skull. Men jag skriver annorlunda när jag skriver om böcker i bloggen än för mitt bokpratande - här känner jag mer att jag skriver för andra vuxna och behöver liksom inte sälja in böckerna. Det är lite som att jag utvecklat det där första stycket i mina bokutlåtanden jag alltid skrivit och låtit det ta över helt och hållet. Bokutlåtandena jag använder i bokpratandet är en del av mitt jobb - bloggen är min fritid och där kan jag tycka och skriva vad jag vill känns det som. Det är så himla roligt och jag kan inte begripa varför jag inte började blogga för länge sen.

Jag har alltid skrivit utlåtanden även på de böcker jag tyckt varit urusla - för jag vill komma ihåg varför jag tyckte de var så urusla. En del böcker är så riktigt vedervärdiga så de vill jag inte ens bokprata om och det kan ju vara bra att minnas varför när man hela tiden struntar i en ganska ny bok i bokhyllan. Andra böcker inser jag att det kanske bara är jag som tycker de är dåliga men att andra kanske tycker de är bra. Eller att barnen jag pratar för gillar sånt som jag har glömt hur man tycker om. Och då pratar jag om dem i alla fall, och försöker i min "recension" plocka fram det som trots allt skulle kunna gillas i boken. Men i min blogg behöver jag alltså inte bry mig om vad andra vuxna eller vad barn tycker - här är det min åsikt som gäller och avskyr jag en bok så skriver jag det. Och varför.

Heddas bok

Heddas bok av Lin Hallberg

Det här är en annorlunda bok av Lin Hallberg. Jo, det förekommer förstås hästar i den. Och en hund. Och kattungar. Och kycklingar, och en sjuk trast, och lamm. Men ändå är det inte djuren som står i fokus här utan de är mer något som alltid finns med i huvudpersonernas värld, något man inte kan leva utan.
Det här är faktiskt, mitt i allt sprittande liv med sommarlov, blommor och kattungar, en bok om att dö. Och jag gråter faktiskt några tårar när jag läser de sista två sidorna som utgörs av de sista sidorna ur just Heddas egen bok som hon har skrivit över sommarlovet - även om de är tok-avancerade för att vara skrivna av en åtta-åring. Det är en oerhört vacker bok. Både handlingen om livet och om döden och om att dö - men också själva utförandet med fantastiska färgillustrationer på varje sida. Varje kapitel har ett eget blomster- eller naturtema. I början av boken är det vårblommor, sen är det olika sommarblommor, höstlöv eller sandstrand med stenar. Illustrationerna utgör dels en ram runt texten (det är här blommorna och naturen kommer in), dels bilder som illustrerar texten. Man blir helt enkelt glad av att bläddra i boken för den är så fin.

Det är ganska mycket text för att vara en Hcf-bok, men jag tror att även större barn har behållning av den och så är den alldeles perfekt till högläsning. Speciellt när man tänker på vad den handlar om.

Hedda (som precis slutar första klass i början på boken) brukar ofta vara hos sin mormor, som bor på en gård ute på landet. Så fort mamma och pappa ska göra "tråkiga saker" så får Hedda vara hos mormor. Hon älskar att vara där - det finns så mycket att göra. Mormor har många djur och arbetar med ännu fler djur eftersom hon är veterinär. Hedda brukar åka med henne på sjukbesöken.
Nu blir det bestämt att Hedda ska få bo hos mormor hela sommarlovet. Hon ska hjälpa mormor med alla djuren, bada mycket och lära sig hos rida hos mormors vän som har hästar. Allting är alldeles fantastiskt och idylliskt och kolossofialt Lindgrenskt. Om det inte vore för en sak. Mormor är hela tiden så trött. Hon behöver gå och sova titt som tätt, eller vila efter att de räknat lammen, eller låta bli att bada för att hon inte orkar. Till sist frågar Hedda henne vad det är som är fel. Är hon sjuk? Ja, mormor är sjuk och kommer inte att leva så länge att hon får se Hedda växa upp. Inte länge till alls, faktiskt. Det handlar om månader. Så vad Hedda och mormor gör nu under sommaren är att samla fina stunder och minnen. Varje minne får bli en pärla på det halsband som Hedda gör (och som hon har på sig i slutet på boken. Det är också det halsbandet som finns på utsidan).

Jag kan som vuxen störa mig lite på att mormor är så oändligt saktmodig och klok och vänlig. Inte en enda gång får vi se henne själv vara ledsen för att hon ska dö snart. Ingen panik, ingen smärta skildras, bara detta tålmodiga tröstande av Heddas sorg. Men det här är ju inte heller en bok om sorg för mig som vuxen som ändå kan tänka mig smärtan och paniken - det här är ju ett sätt att berätta om sorg för barn, om att dö när man är gammal och känner sig rätt nöjd med sitt liv även om det finns oändligt många saker och pärlor kvar som man skulle vilja uppleva. Ett trösterikt sätt att berätta. Mormor säger att hon kommer att finnas kvar hos Hedda, liksom att Hedda har på sig mormors stora tröja och är omsluten av henne.

Under hela sommaren skriver Hedda på sin bok. Hon fick en tom skrivbok av fröken när hon slutade ettan och ska skriva om sitt sommarlov i den. Det gör hon. Och så skriver hon om hösten och om mormor och om hur det var när mormor dog. När hon överlämnar boken till fröken har hon mormors stora tröja på sig. Och halsbandet med alla pärlorna.

För vem? 7 - 12 år

Här kan du se Lin Hallberg berätta om Heddas bok:

Tematrio: yrken

Jag satt och läste några andra bokbloggar och blev sugen på att vara med i Lyrans Noblessers tematrio den här gången. Man ska skriva om tre böcker som skildrar huvudpersonernas yrken. En förfärande mängd böcker dyker då upp i minnet där det handlar om journalister, om läkare, om poliser på alla möjliga sätt och vis men jag väljer tre som fick mig att fundera på hur det är att faktiskt jobba som just det:

1. Joe Abercrombie skriver bra fantasy - spännande, med intelligent humor och ganska mycket realistisk skildring av krig ur soldatens synvinkel. Trilogin The First Law börjar med boken The Blade Itself som har flera huvudpersoner, men en av dem är torterare. Han lever själv i konstant smärta efter att ha varit krigsfånge i många år och som sådan blivit totalt söndertorterad. Så det var på det viset han lärde sig sitt jobb, och blev duktig på det. Han har en väldigt torr och konstaterande humor och det är märkligt att det ska vara så trevligt att läsa om en person med ett sådant yrke.

2. Underbara boken Dagen efter av Lionel Shriver (här kan du läsa vad jag skrev om den i bloggen) har tre huvudpersoner som lever ihop i lite olika konstellationer i två parallella utvecklingar/framtider från ett avgörande tillfälle i Irinas liv. En av huvudpersonerna är Ramsey, och han är professionell snooker-spelare. Visst visste jag vad snooker var innan jag läste den här boken - men att det var så stort och att spelarna hyllades som enorma stjärnor i England visste jag inte riktigt. Faktiskt satt jag (efter jag läst färdigt boken) och kollade på en berömd snooker-match på Youtube - bara för att jag blev nyfiken!

3. Taxi sju-två av Frederik Ekelund. Den här läste jag för rätt många år sen, men minns den fortfarande för två saker: Att huvudpersonen kör taxi. Och att han gör det i Malmö, som infödd malmöbo och alltså pratar malmöitiska. Som är skriven så som han pratar den - väldigt kul för mig som vid den tiden bodde i Malmö men inte är född skåning överhuvudtaget.

Leviathan

Leviathan av Scott Westerfeld

När jag först plockade den här boken trodde jag det var mer åt fantasyhållet, eller en äventyrsbok för ungdomar helt enkelt, med något stort havsmonster inblandat. Äventyr, jo, men den här boken är ett alldeles perfekt exempel på steampunk. Vilket jag inte brukar vara förtjust i alls egentligen. (Steampunk är en genre som egentligen drar åt sci-fi. Den leker ofta med alternativa teknologiska utvecklingar och ändrade världshistorieförlopp och kan egentligen utspela sig i dåtid, nutid eller i framtiden, i vår egen värld fast så den hade kunnat vara om teknologin hade utvecklats åt ett annat håll. Mycket fascination av maskiner brukar det vara. Helst med ånga och mässing.) Men jag läste ändå vidare av två anledningar: dels har nog allt jag har läst av Scott Westerfeld varit bra, dels finns det på pärmens insida en Europakarta som nog kan vara den finaste och smartaste jag har sett. När jag sen såg att boken var rikligt illustrerad av samme illustratör, Keith Thompson, så var jag bara tvungen att läsa.

Kartan visar Europa vid tiden för första världskrigets utbrott. Europa i boken är ungefär som det var verkligheten. Första världskriget startar med skotten i Sarajevo varpå Ryssland, Serbien, Tyskland förklarar varandra krig, Frankrike och England hänger på - men här kallas de bägge sidorna för Darwinists respektive Clankers. Och det har med den alternativa utvecklingen av teknologi och andra uppfinningar att göra. Man kan se på kartan vilken sida de olika länderna hör till: Darwinists använder genmanipulerade djur i stället för maskiner. Det är muskulösa djur (ex "elephantines") som används som fordon, ödlor som används som kommunikationsmedel (de spelar upp intalade meddelanden), djur som arbetskraft, som vapen (fladdermussvärmar som först äter spikar och sedan, på kommando, skiter ut spikarna mot militära mål...) och att flyga med. Leviathan är en enorm val som används som zeppelinare. (ja, det är helt knäppt men blir logiskt när man läser boken). Clankers har å sin sida långt uvecklade ångdrivna maskiner som fortskaffningsmedel och krigsmaskiner. Alek färdas fram i en Cyklop Stormwalker, som ser ut som tagen direkt från Stjärnornas krig, fast gjord av mässing och driven av ånga.

Som sagt så är inte steampunk min grej. Jag har svårt att relatera till alla de konstiga maskiner och djur som beskrivs, kan liksom inte se dem framför mig på rätt sätt. Men när jag läst ett tag så griper storyn tag i mig. Westerfeld kan berätta - även om han gör det i ett alternativt Europa fullt med märkliga ting.

Vi har två ungdomar, båda cirka 15 år, som kommer från olika ställen i Europa. Alek är son till den ärkehertig som sköts i Sarajevo (fast i boken dör hertigen faktiskt inte av skotten utan i stället blir han förgiftad senare samma kväll). Han räddas iväg av ärkehertigens närmaste män. De flyr mot Schweiz i den där Starwars-mojängen. Deryn kommer från Skottland men hennes enda önskan att är att flyga så hon reser till London, förklär sig till kille och lyckas gå med i Britain's Darwinist air-corps. Genom en slump (hennes "flygande-manet-liknande-manick" hamnar i en storm)  råkar hon redan vid inträdesprovet komma ombord på den enorma Leviathan och hon blir kvar där som kadett. Leviathan ger sig av på ett ultrahemligt mission - de ska frakta en känd forskare och hennes ömtåliga last ner till Ottomanska riket.

Alek tar sig till tryggheten i Schweiz, men har precis installerat sig när ett visst enormt luftskepp med en viss förklädd tjej ombord blir anfallna i luften av tyska plan och nedskjutna. Leviathan kraschlandar på glaciären utanför det slott där Alek förväntas vänta ut kriget och sedan återvända för att mer eller mindre inta tronen i Österrike-Ungern. Alek är dock en nyfiken och inte så fiffig 15-åring så han tar med sig några säckar med mediciner och rusar iväg i natten till det kraschade luftskeppet för att se om han kan hjälpa till. Nja. Han blir tillfångatagen i stället. Och så möter han Deryn. Fast hon kallar sig mr Devin Sharp. Och ungefär här fastnade jag slutligen i storyn och kunde inte slita mig från boken, steampunk or no. Måste veta hur det går. Och steampunk or no så måste jag faktiskt få tag på de andra två delarna i trilogin, som heter Behemoth (ja, vi fortsätter med legendariska monster) och Goliath. Ingen av böckerna finns ännu översatta till svenska.

Styggelsen

Styggelsen av Amanda Hellberg

Detta är andra boken av Amanda Hellberg jag läser (började med Jag väntar under mossan,  se här vad jag skrev om den). I den första jag läste tyckte jag mycket om miljöbeskrivningarna men de vägde inte upp att boken spretade väl mycket. Lite mindre entusiastisk plockade jag alltså upp den här, hennes debutbok.
Men den här tyckte jag mycket om! Den känns mycket mer genomtänkt och här är ingenting som spretar. Jag förfasas och tycker synd om och läser vidare och vidare - inte för att se hur det slutar för det vet jag redan i mitten på boken, men för att se om jag får fler förklaringar och för att jag tycker om Maja. Egentligen skulle det kunna vara en spökhistoria - men Hellberg har vänt på begreppen och det gör det hela speciellt. En spökhistoria brukar börja med att det spökar. Sen är det någon som nystar i det förflutna för att ta reda på vad som hänt. Här börjar det med att vi får läsa om det förflutna och vad som har hänt och när det så i bokens andra del spökar så vet vi vem det är som går igen och förstår alldeles väldigt väl varför hon gör det.

Styggelsen kallas på framsidan för "skräckroman". Men den är inte en skräckroman på det sättet att det är krypande skräck som gör att det är läskigt att läsa den ensam hemma en mörk kväll eller så - det är mer skräck som i ondska och vältrande i vedervärdiga handlingar, plågsamt beskrivna i detalj. Skräck för hur ond en människa kan bli. Fast så här endimensionellt ond har jag svårt att tänka mig att någon kan vara egentligen. Jag tror inte att någon är enbart ond (eller enbart god) utan att det finns många och komplexa orsaker till ett visst handlande. Kanske kan man inte se följden av sina handlingar - man trodde det skulle bli bra men det blev katastrof. Kanske saknar man empati av andra orsaker som psykiskt sjukdom. Men inte tror jag att någon bara är ond och gör ont för att "man kan" liksom. Dock gillar jag att läsa böcker som får mig att fundera på sånt här.

Boken består av två delar. Den första delen utspelar sig 1946 och några år framåt. Det är här de förfärliga, oförlåtliga handlingarna begås, de som är så otäcka att läsa om.
Singa (som är någonstans i början på tonåren) åker tillsammans med sin far runt på olika marknader. I en föreställning låtsas de att Singa har kontakt med andarna och med hjälp av diverse specialeffekter får de publiken att förfasas och förtjusas. Fast faktiskt har Singa övernaturliga gåvor - hon kan se människors och platsers historia och i vissa fall även framtid.
Under en föreställning sitter Eva i publiken. Hon dels älskar föreställningen, dels förstår att Singa har äkta gåvor. Eva lockar henne att komma till en seans i den egna "kyrkan" där hennes bror är pastor och lurar i församlingsmedlemmarna att han själv är ett medium till andarna. Eva och Bror (han heter det också) kidnappar Singa. De låser in henne i en bur i sjukhusets källare som Eva har tillgång till eftersom hon är sjuksköterska. Här håller de henne som ett djur, och tvingar henne till att få syner om församlingsmedlemmarna. Dessa syner kan sedan Bror använda sig av när han predikar och leder seanser och församlingsmedlemmarna vräker tacksamma pengar i kollekten.

I andra delen har det gått 60 år. Vi får träffa Maja Grå, som bor i Skardala någonstans i Västergötland (det är samma samhälle som i första delen). Maja är i tjugoårsåldern och har ännu inget fast jobb utan bara diverse vikariat. Just nu jobbar hon som städerska i den byggnad som förr var sjukhuset men som nu är vårdcentral, folktandvård och socialkontor.
Maja bor ensam i en egen lägenhet. Ofta sover hon dåligt grund av otäcka drömmar. Hon får ibland syner även på dagarna som hon alltid slår ifrån sig som fantasier framkallade av sömnlöshet. Men hon är rädd för mörkret och hon går aldrig ner i källaren till sitt hus. Hellre tvättar hon upp kläderna för hand i köket och ställer cykeln i regnet ute på gården. På städjobbet hon har nu så får hon många fler syner och sover ännu sämre än vanligt. Det är blodiga fotspår som leder till en yttervägg, det är ett ansikte utanför fönstret, det är jämmer och rop på hjälp. Hon vill inte berätta för någon ifall de ska tro hon har blivit fnoskig - men jag som läser vill ju nästan ropa till henne att det är Singa! Åh, Maja, det är Singa som vill komma i kontakt med dig och om du bara visste hur fruktansvärt förfärliga saker hon har utsatts för!

Det är en grej som inte lämnar mig med den här boken, som jag inte förstår. För om det är som jag anar och tror att det är - så har det förändrat och annorlunda förklarat det som händer i första delen. I slutet på boken får man nämligen reda på något om Eva och Bror - men jag kan inte skriva vad det är som kanske avslöjas utan att spoila boken för den som inte läst. Jag hade så gärna diskuterat det med någon annan. Kanske kan övertala någon av mina bokcirklar att ta sig an den här?

Bokbloggsjerka 6-9 juli - om bokformat

Dags för ny bokbloggsjerka - förra veckan var första jerkan för mig och jag gillar det här! Fick massor av boktips på de bloggar jag jerkade runt på. Den här veckan frågar Annika efter vilket bokformat jag föredrar.

Inbundna böcker är snyggast i bokhyllan, och förr hade jag nog svarat det. Men är de tjocka så är de väldigt tunga. Kantiga och vassa är de också. Läser man en tjock inbunden fantasy så sticks den nästan i magen. Nä, allra mest gillar jag storpocket. Då får man pocketens alla fördelar med böjliga pärmar och tålighet - men ändå normalstor text. Jag har börjat tycka det är jobbigt med den lilla texten i vanliga pocket och väljer helst andra format.

Danska band är också en favorit - de är minst lika fina som inbundna böcker och känns mycket stabilare än pocket. Ändå är de smidiga och med normalstor text.

Sen är frågan egentligen vad man kallar inbundna böcker - det verkar som de flesta säger inbundet så fort det är hårda pärmar. Men det finns ju "fuskaren" häftat band som förklär sig till inbunden bok men som uselt släpper ifrån sig alla sidorna efter ett par läsningar. Stör mig mycket på häftade band. Ofta har jag på senare tid märkt hur nya böcker vi köpt in till biblioteket tappar bladen efter bara någon enstaka genomläsning. De är köpta som inbundna men det känns inte äkta. Eller så är klistret dåligt, vad vet jag. Bokbinderi är inte min grej men jag blir förbannad när böckerna inte håller.

Ljudböcker är inte för mig. Jag har försökt ett antal gånger men har inte tålamod med dem. När jag försökte fatta vad det var som kändes så jobbigt så kom jag på att min lässtil liksom inte är i samma malande tempo som ljudböckernas uppläsande. Ibland läser jag otåligt framåt mycket snabbt, skummar på, hoppar över korta stycken som känns ointressanta. Ibland gör jag precis tvärtom - läser styckena två eller tre gånger för det är så bra, eller för att jag inte förstår vad som händer. Ibland vill jag backa någon sida bara, eller hoppa tillbaka till kapitel tre för att se vad den där personen som dök upp där hette. Jag kan inte göra så med ljudböcker! Där läses det rad för rad, stycke för stycke, mala, mala, mala, tråkigt som jättebra. Och hur hoppar man tillbaka till kapitel tre för att kolla upp vem herr Berglöf är?

E-böcker har jag inte testat än. Det kanske passar mig, speciellt när jag vill gå tillbaka till kapitel tre eller så. Men e-böcker har en brist. Man kan inte göra boktravar av dem. Jag fullkomligt älskar boktravar. Kan inte leva utan boktravar. Så än så länge: inga e-böcker för mig.

Vinnare alltså: storpocket och danska band.

Halvdan Viking: Hövdingens bägare + Främlingens grav

Halvdan Viking: Främlingens grav av Martin Widmark

Halvdan Viking: Hövdingens bägare av Martin Widmark

Det har nu hunnit komma två böcker om Halvdan Viking av Martin Widmark och ska om jag förstår det rätt komma två till. Det är ganska lättlästa kapitelböcker med bilder på varje sida och med ett begränsat antal personer att hålla reda på (och de viktigaste finns med i persongalleriet i början på boken, precis som i LasseMaja-böckerna). Miljön är vikingatid, just när kristendomen är på intåg.
Det som sticker ut i de här böckerna är förstås miljön - det är spännande att läsa om vikingar. Det är också de fina svartvita bilderna - med hus och byar som de bör ha sett ut, med detaljer som runor och möbelutsmyckningar, med människorna som ofta är skäggiga, tandlösa och ganska fula, med tydliga ansiktsuttryck. Och framför allt är det nog språket som sticker ut. Det talas "på vikingavis", allvtså på det sätt som är vedertaget i historiska romaner typ Röde Orm. Alla svängar som kan tas ut tas ut och det blir mycket svordomar, förbannelser, mycket kiss och bajs (eller rännskita...), skrev och käftar. Ska det vara viking ska det vara grovt, känns det som. Klart ungarna älskar det här, lite rodnande skräckförtjusta kanske, men jag kan tycka att det blir några "klia sig mellan benen" (en kvinna som gör det, faktiskt) eller "leka på mjuka madrassen" (ja, "leka" är precis det man tror...) för mycket. Känner mig som sura gamla tanten, men jag begriper inte att det måste vara så mycket sånt här i en bok för barn på lågstadiet, hur mycket vikingatid det än är??

En annan sak som håller på att driva mig till vansinne när jag läser är Halvdans "skaldande". Sida upp och sida ner gör han snabba inpass med rimmade verspar som retar eller sammanfattar. Det är en kul idé, visst, och Mycket Tidstypisk, men det blir alldeles för mycket. Ganska många av rimmen är dessutom så urbota usla så jag blir helt trött.

Halvdan bor alltså i en vikingaby som är delad på mitten av en å och de båda halvorna är ständiga fiender. Vikingarna som bor i byn är riktiga karikatyrer på vikingar – åtminstone i ena halvan på byn, den som inte är kristnad. De super och svär och slåss, skriker och skrålar typ boken igenom, luktar illa och är argsinta. I andra by-halvan (fast här är de noga med att säga "stad" för det låter finare) är de kristnade, rentvättade och fisförnäma. Munkarna som kristnat dem bor i ett eget område. Fast de verkar onda allihop med dolska blickar och elaka planer.

I Hövdingens bägare blir hövdingen i Östbyn (råa-viking-byn), hans familj och främsta kämpar inbjudna till Västbyn (fisförnäma kristen-byn) på fest och tävlingar. By-halvorna har alltid avskytt och misstrott varandra så vad är baktanken med det här, tro? Hövdingen & Co (och Halvdan) åker ändå över till Västbyn - lite för att hövdingen är så säker på att vinna alla tävlingar och dessutom vill visa upp och skryta med sin bägare som är gjord av glas. Givetvis har hövdingen i Västbyn onda och elaka planer (munkarna har hjälpt honom i planeringen) men Halvdan och hans nyfunna vän Meia (från Västbyn) reder ut alltihop med ett antal skaldade rim på vägen.

I Främlingens grav har Meia försvunnit igen (jag trodde lite att serien skulle handla om Halvdan och Meia i varje bok). Viktigast för Halvdan nu är hans hund, Siri. Siri blir tillfångatagen av ett vikingagäng som ligger i sina båtar utanför Halvdans vikingaby. De här vikingarna (om möjligt ännu fulare och elakare än de som bor i byn) är på jakt efter det som finns i främlingens grav. Det berättas nämligen om att en främling kom till byn för många år sen, men att han försvann under natten. Bara hans huvud dök upp i ett fiskenät på morgonen. Huvudet, tillsammans med främlingens mystiska skrin, begravdes utanför byn. De främmande vikingarna leds av en hiskelig kvinna som heter Asta. Hon är elakare och fulare än alla de andra tillsammans och alla vikingarna är rädda för henne. Asta hänger Halvdans Siri i ett rep över vattnet och säger att om han inte kommer tillbaka innan solnedgången med skrinet och dessutom främlingens dödskalle - ja då dränker hon hunden.

Jo, på det hela taget är det rätt roligt, faktiskt. Det händer mycket, miljön är annorlunda och spännande, bilderna är fina. Jag tror det här går hem hos barnen (den första boken, Hövdingens bägare har ännu inte lånats så bra hos oss, men jag tror det kommer igång när barnen förstår att det är en serie - de älskar serier) och jag får väl helt enkelt leva med usla rim i mängd och skrev- och rännskite-humor.

För vem? 8 - 11 år (det är en Hcf-bok men jag tycker den passar nästan bättre till lite större barn)

Bitter Blue och The Complete Lyonesse till semesterboktraven (version 2.0)

Kolla vad jag just har varit och hämtat! Lyckliga jag! The Complete Lyonesse är på över 1000 sidor!

Nu behöver jag en mycket lång sommar, för eftersom jag aldrig kan låta bli att släpa hem böcker från jobbet har semesterboktraven nu vuxit okontrollerat sen sist jag visade den.

Semesterboktraven, version 2.0

Imorgon är det semesterdags...

Arvtagaren

Arvtagaren av Christopher Paolini

Jag hotade i ett tidigare inlägg att dödskallemärka den här boken tretton gånger om för att den var så kass och att jag fick skylla mig själv att jag var så dum att jag läste vidare i den. Får väl hänföra det till min enormt stora kategori "Saker jag nog inte borde sagt så där tvärsäkert". För visst - jag avskydde verkligen boken i början. Men...den tog sig. Och det som skulle bli ett långtidsprojekt med kanske några sidor en dag och ett kapitel en annan dag för att jag liksom skulle kunna bocka av Paolini och Eragon i min har-läst-lista - det blev ett några-dagars-läsa-mycket-projekt. Jaha. Hurdå, då?

Vi börjar med just början. Som alltså är extremt usel eftersom det först kommer en resumé över vad som har hänt hittills i de tre böckerna tidigare (Eragon, Den Äldste, Brisngr), skrivet i någon slags krönike-stil som Paolini inte behärskar på något vis. Det är så dåligt så jag nästan slänger boken i väggen - men eftersom det var några år sedan jag lade ner Brisingr så behöver jag en uppfräschning i ämnet. (Första meningen är en rysare. Där talas om alltings uppkomst. Drakarna var allra först står det. Sedan direkt att "alla bävade som såg dem". Ehh...vilka "alla"???). Ja, och sen efter den här krönikan, finstämd som en ångvält i en porslinsaffär, så kommer då första kapitlet. Och där kastas vi rätt in i en strid, en belägring av en stad. Fortfarande minns jag inte alla personer som har varit med i storyn hittills eller detaljer som har hänt i någon tidigare bok men det struntar Paolini i så han berättar inte varför den här staden nödvändigt ska belägras eller varför jag bör gilla den här eller den där personen eller avsky någon annan. Jag fattar ju att jag får skylla mig själv som inte läste ut Brisingr typ förra veckan så att jag begriper vad som händer - men när så både Eragon och Roran tycks ha blivit två enormt känslokalla mördarmaskiner som bara plöjer sig igenom fiendehorderna utan att själva få den minsta skråma - ja då håller jag på att slänga boken i väggen. Igen. Jamen - här dör massor av deras egna men de liksom bara: "bra att du överlevde, Roran. Ja, kul att se dig också, kusin Eragon. Ska vi dra vidare? Jepp."

Ungefär här, och när jag såg de över åttahundra sidorna framför mig, skrev jag förra inlägget om hur dålig den här boken var. Eragon hade redan i Brisingr blivit oövervinnerlig och lärt sig allt som gick. Att ha ihjäl ärkeskurken Galbatorix (vilket urfånigt namn för övrigt, känns som något direkt från Asterix & Co, jag tänker mig honom alltid i hjälm med horn och stora randiga byxor med brett bälte, liksom) skulle mest bli en formsak och kunde ha petats in som ett litet PS i slutet på Brisngr: "PS: Förresten så segrade Eragon & Co över Galbatorix & Co. Det tog ett tag och var rätt många som dog men det blev klart till sist. Eragon och Saphira patrullerar nu dagarna i ända över hela Alagaësia och är egentligen rätt dystra för att det tog slut. Men det gjorde det. Och rätt sida vann. DS".

Men, som sagt, boken tog sig efter ett tag. Fienden blev lite lagom övermäktig och läskig. Eragon, Saphira och för den del Roran visade sig inte vara helt oövervinnerliga (även om jag blir lite irriterad ibland när Roran drar på sig dödliga skador typ 13 gånger om och egentligen borde ligga i dödsryckningar men ändå liksom ruskar på sig och tar nya tag. Han är duktig och tuff han). Det fanns en hel del hinder kvar på vägen. Och jag sögs in i en fantasyvärld igen. Åh, vad jag tycker om att bli ivägflyttad till en annan värld!

Dras-Leona ska erövras (och ett par andra städer innan det). Det är här den där trevliga sekten finns, som tillber monstergudarna i Helgrind. Den där sekten som inte ens nöjer sig med att gissla sig. Nej, är man riktigt from så ska man stympa sig själv, alltså hugga av ett finger eller så. Eller varför inte en fot? Eller arm? Översteprästerna, de frommaste och mest nitiska i sekten, har verkligen lyckats med det här. De har huggit av allt. Det är bara en arm- och benlös kropp (och ett huvud) kvar av dem så de får bäras runt på bårar. (var får en del författare allt ifrån??) Den här sekten är förstås bottenlöst och förfärligt Ond och givetvis står den i vägen för Eragon & Co när de bara lite snällt vill erövra deras stad. Här ligger Eragon & Co risigt till, vill jag lova. Nakna hänger de från taket i ett rum utan möjlighet att använda magi. Saphira är inte med. Läget är kritiskt. Men eftersom det här bara är en fjärdedel in i boken så kan jag glatt avslöja att....det fixar sig. Faktiskt. Och dessutom gör Saphira pulvermos av Helgrindsektens fina katedral.

Tillfredsställda drar vi vidare men nu går allt i grått. Hur i herrans namn ska man kunna vinna över Galbatorix? Han är ju Extremt Ond och har Enorma Resurser medan Eragon & Co bara har en drake och några tusen tappra soldater och dessutom börjar få ont om mat. Eländes elände. Dessutom blir Vardens ledare, Nasuada, fångad av Onda Sidan och insläpad i Ûru'baens citadell där hon ska kväsas. Vad göra, vad göra?

Det är nu Eragon tar sig en funderare. Och kommer ihåg varkatten (Varkatterna gillar jag. Helt näsvisa och självständiga är de. Kan vara katter ibland och människor ibland och krusar ingen.) Solembums profetia som uttalades redan i första boken: "...när allt verkar förlorat och dina krafter inte räcker till, gå till Kuthians klippa, säg ditt namn för att öppna Själavalvet."

Right. Boken heter ju tydligen (fast det inte står på framsidan) Arvtagaren eller Själavalvet. Så, ja, det är nu det börjar bli roligt att läsa, faktiskt. Gamla profetior är kul. Gamla bortglömda städer med gömda hemligheter sedan århundraden är ännu roligare. Hemliga vapen och smarta planer mot Onda Härskare är bra. Och nu får jag allt det.

Jag slängde aldrig boken i väggen.

För vem? 13 och uppåt

Nån som läst Karen Miller? (fantasy)

Jag såg de här i bokhandeln när jag var där i ett annat ärende: Kingmaker/Kingbreaker och Fisherman's Children - The Reluctant Mage + A Blight of Mages, alla av Karen Miller. Blev sugen på att läsa - ryggarna på Kingmaker/Kingbreaker är sjukt snygga. Någon som har läst henne? Bra? Jag har inte haft tid med fantasy på länge så jag vill ha något riktigt, riktigt bra.

Jag väntar under mossan

Jag väntar under mossan av Amanda Hellberg

Jag är lite besviken - jag hade väntat mig en mer sammanhållande, tät spänning. Men det här spretar. Miljöbeskrivningarna är riktigt bra och det som håller mig kvar. Det är verkligen svensk sommar. Det är ett litet torp i skogen med korrugerad plast över den lilla verandan. Det är en speciell lukt (brädor och spindelväv och smuligt gammalt formskum). Regnar det så låter det som om någon häller grus över verandataket. Det är doft av myggljus och det är lite halvpirrande mys-äckligt inne på utedasset där det hänger en bild av en gammal svensk kung på dörren. Det är iskall badsjö där man tvättar sig med tvål och schampo, det är lukten av skogen och gräset efter regn, det är hur ljuset faller olika tider på dygnet och det är så på pricken. Och när hon till och med lyckas få in mina älskade ostbågar i beskrivningen av det som är svenskt, då blir jag så såld.

Men en bok kan inte bara vara fantastiska miljöbeskrivningar - den måste innehålla en berättelse också. Den här innehåller en övergripande berättelse som egentligen är rätt tunn med en Väldigt Ond Häxmästare och en Väldigt God Vit Häxa. Och så en mängd andra berättelser, lite som sprungna ur ett intresse för nordisk mytologi, som har tryckts in i det hela men som egentligen kunde uteslutits för de följs inte upp och tillför egentligen inte huvudhandlingen någonting. Det är som att de här liksom sidospåren har varit embryon till egna berättelser eller böcker men så har de inte räckt till så de fick följa med här av bara farten. Överhuvudtaget har hela boken lite för dåligt flyt - det är i stället "scen med fantastisk miljöbeskrivning" efter "scen med fantastisk miljöbeskrivning" som radas upp men kittet som får det hela att hänga samman saknas.

Tilda bor normalt i England med mamma och pappa men har brukat tillbringa någon eller några veckor i morfars stuga i Sverige de flesta somrar. Där finns inte så mycket att göra mer än att klia på myggbett, bada i en kall sjö och gnaga på halvtinade kanelbullar, så mest brukar hon längta hem. I år bor Tilda själv hos morfar för mamma och pappa har i stället åkt på kryssning. Egentligen borde allt vara som det brukar hos morfar men Tilda drömmer så konstiga drömmar. Det är någon som pratar med henne med en liten röst, skrapar på väggen och blir glad över att Tilda kan höra vad han/hon/den/det säger. Och den lilla kalla badsjön känns annorlunda nu. Övergiven. Alla som brukade bada där är nu någon annanstans och Tilda och morfar är ensamma på stranden. Ibland känns vattnet som vanligt men ibland känns det oförklarligt hotfullt. Speciellt hotfullt känns det ute vid ön som ligger mitt i sjön.

Parallellt med Tildas sommarlovsdagar, -kvällar och -nätter får vi läsa Häxmästarens berättelse. Han lever sitt vämjeliga och elaka liv i ett hus som ligger nära Tildas morfars hus anar man. Han känner Tildas lukt i luften och blir helt till sig av ondskelust. Herr Ond Häxmästare är ond, han. Av födsel och ohejdad vana. Vad han vill med all sin elakhet är inte helt klart, bara att han är äcklig och dum och vill komma åt Tilda av diverse onda anledningar. Och så har han foträta sandaler och beiga strumpor. Det finns alltså ingen botten på hans ondskefullhet.

Alltså: Den här Herr Vedervärdigt Ondskefull och Illaluktande Häxmästare vill åt Tilda. Morfar saknar mormor som försvann för 30 år sen. Mormor är nog inte riktigt försvunnen - morfar känner fortfarande hennes närvaro. Tilda vill ha vanligt sommarlov, bli kär i grannkillen och slippa märkliga drömmar med rösten från Den lille. Ja, detta är egentligen i sammandrag bokens handling. Det blir spännande och det räcker långt (fast slutet blir lite lätt överdrivet) så jag har så svårt att förstå varför övriga oknytt och skogsväsenden måste vara med. Visst, de fördjupar stämningen i boken men det känns nästan som att de har tryckts in för att boken ska kunna marknadsföras som svensk sommar och djup dolsk granskog där gamla myter får liv. För den enda mytiska varelsen som faktiskt för berättelsen framåt och har någon mening är mylingen. Näcken är med men har egentligen bara en stickreplik och är duktig på att spela fiol. Älvorna dansar på ett ställe men det enda som händer med det är en replik från Tilda "kolla! är det inte älvor!" innan hon och Emil drar vidare. Sägner radas upp mer i storögd fascination av svensk mytologi än av nödvändighet - vi får höra om skogsrået, tomten och om Hårgadansen. Så småningom kommer alla skogsväsenden trampandes i ett alldeles eget protesttåg och jag bara undrar vad det ska vara bra för. Dessutom finns det några som är "Väktare". Detta begrepp presenteras bara men sen utvecklas aldrig den här idén något vidare och försvinner ut till höger på något sätt.

Jag är alltså kluven. Jag gillar miljön och stämningen och beskrivningar såna som den om kantareller som Tilda brukar få hjälpa till att rensa, och som morfar sedan steker "i galna mängder av smör". Jag älskar hur Hellberg får dofter (som hur en jordkällare luktar) och ljus (efter att regnvädret dragit bort) och känslor (hårdpackad sand under fötterna i sjön) att dra mig in i boken. Men sen vill jag skära i handlingen - utveckla sånt som saknas och ta bort sånt som inte hör dit. Mindre spret och mer flyt och täthet.

Ska med spänning nu läsa Hellbergs vuxenromaner om Maja Grå. Är de som denna?

För vem? 12 - 16 år