Det mörka tornet 1 - Revolvermannen

Det mörka tornet 1 - Revolvermannen av Stephen King

Det mörka tornet har jag tänkt läsa hur länge som helst men det har av någon anledning aldrig blivit av. Rätt var det var så bara fanns den där som någonting King äntligen avslutat men som jag liksom aldrig följt från början. Jag är en stor fantasy-läsare men Stephen King är för mig den där författaren jag läste precis allt av på 80-talet och tröttnade lite på mot slutet. Han skrev skräckromaner med mystiska slut. Punkt slut, liksom. Fantasy var inte hans grej och boken Pestens tid som kanske mest är åt Mörka tornets håll tyckte jag väl sisådär om. Tror jag läste den när jag hade tröttnat på King.

Men nu har det gått många år sen jag tröttnade på King och jag ville se om karln kan skriva fantasy. Det är ju trots allt det verk han själv anser som sitt viktigaste. Det jag var helt på det klara med innan jag började läsa var att den första boken, Revolvermannen är skriven av en mycket ung King, och att den skulle vara rätt pretentiös och svår. Det fick mig att skjuta upp läsandet lite till. Men när jag var på stadsbiblioteket i ett annat ärende så stod jag och kollade lite på Det mörka tornet-böckerna, både på svenska och engelska. Och de såg väldigt vällästa ut. Aha - jag har alltså missat något, tänkte jag, och lånade raskt första boken. King lämnar i det över-långa förordet brask-lapp på brask-lapp om att Det Här Är En Bok Jag Skrev När Jag Var Ung Och Oförståndig och var snäll och träng igenom den för att sedan komma till böckerna som kommer sen, då får du lön för mödan. Ja, ja, ja, tänkte jag och bet ihop tänderna och började äntligen att läsa.

Den var inte så svårtillgänglig som jag trodde. Lite åt det drömska hållet (mardröm) men rätt OK. Inte för sig ensam, men om man tänker den som en prolog till en komplex värld (världar?) och handling i de senare böckerna. Det är mycket som antyds som lockar mig och jag kommer definitivt att läsa de andra böckerna (det var ju liksom det som var idén med att ta sig igenom den här?). Först blir jag väldigt störd av att huvudpersonen är "revolverman". Western är inte min grej. Inte öde prärielandskap eller öken eller bosättare i hydda heller eller "western-stad med saloon". Men ju mer jag läser så förstår jag att allt inte är som det ser ut till att vara. Roland är revolverman - men han kommer någonstans ifrån (Gilead) där det vad jag förstår mer betecknar "dem som håller ordning och är goda", typ poliser och hjältar. Fast bödlar också, faktiskt. Landet han kommer ifrån har förstörts av krig och kaos och själv jagar han Mannen i svarta kläder för att få en del svar av honom. Man får inte riktigt grepp om Mannen i svarta kläders roll i Gileads fall, eller vilka svar Roland vill ha av honom och vad han ska med dem till - det känns som att det här kommer att utvecklas senare också. Det ödsliga landet Roland färdas igenom på sin jakt efter Svarta kläderna är på något sätt ett postapokalyptiskt land - det finns rester av en civilisation som liknar vår på några ställen. Men man vet inte vad som hände för att det skulle bli så öde som det är nu. Detta är i princip vad boken handlar om - Rolands jakt på Svarten genom det öde landet, med tillbakablickar på Rolands barn- och ungdom.

Det hela känns egentligen ännu så länge mer som en dystopi om världen bortom katastrofen än en fantasy. Fast en eller annan demon förekommer. Och något monsterliknande. Och lite, lite magi. Och...och...återigen: det kommer mera. Sen.