Jag väntar under mossan

Jag väntar under mossan av Amanda Hellberg

Jag är lite besviken - jag hade väntat mig en mer sammanhållande, tät spänning. Men det här spretar. Miljöbeskrivningarna är riktigt bra och det som håller mig kvar. Det är verkligen svensk sommar. Det är ett litet torp i skogen med korrugerad plast över den lilla verandan. Det är en speciell lukt (brädor och spindelväv och smuligt gammalt formskum). Regnar det så låter det som om någon häller grus över verandataket. Det är doft av myggljus och det är lite halvpirrande mys-äckligt inne på utedasset där det hänger en bild av en gammal svensk kung på dörren. Det är iskall badsjö där man tvättar sig med tvål och schampo, det är lukten av skogen och gräset efter regn, det är hur ljuset faller olika tider på dygnet och det är så på pricken. Och när hon till och med lyckas få in mina älskade ostbågar i beskrivningen av det som är svenskt, då blir jag så såld.

Men en bok kan inte bara vara fantastiska miljöbeskrivningar - den måste innehålla en berättelse också. Den här innehåller en övergripande berättelse som egentligen är rätt tunn med en Väldigt Ond Häxmästare och en Väldigt God Vit Häxa. Och så en mängd andra berättelser, lite som sprungna ur ett intresse för nordisk mytologi, som har tryckts in i det hela men som egentligen kunde uteslutits för de följs inte upp och tillför egentligen inte huvudhandlingen någonting. Det är som att de här liksom sidospåren har varit embryon till egna berättelser eller böcker men så har de inte räckt till så de fick följa med här av bara farten. Överhuvudtaget har hela boken lite för dåligt flyt - det är i stället "scen med fantastisk miljöbeskrivning" efter "scen med fantastisk miljöbeskrivning" som radas upp men kittet som får det hela att hänga samman saknas.

Tilda bor normalt i England med mamma och pappa men har brukat tillbringa någon eller några veckor i morfars stuga i Sverige de flesta somrar. Där finns inte så mycket att göra mer än att klia på myggbett, bada i en kall sjö och gnaga på halvtinade kanelbullar, så mest brukar hon längta hem. I år bor Tilda själv hos morfar för mamma och pappa har i stället åkt på kryssning. Egentligen borde allt vara som det brukar hos morfar men Tilda drömmer så konstiga drömmar. Det är någon som pratar med henne med en liten röst, skrapar på väggen och blir glad över att Tilda kan höra vad han/hon/den/det säger. Och den lilla kalla badsjön känns annorlunda nu. Övergiven. Alla som brukade bada där är nu någon annanstans och Tilda och morfar är ensamma på stranden. Ibland känns vattnet som vanligt men ibland känns det oförklarligt hotfullt. Speciellt hotfullt känns det ute vid ön som ligger mitt i sjön.

Parallellt med Tildas sommarlovsdagar, -kvällar och -nätter får vi läsa Häxmästarens berättelse. Han lever sitt vämjeliga och elaka liv i ett hus som ligger nära Tildas morfars hus anar man. Han känner Tildas lukt i luften och blir helt till sig av ondskelust. Herr Ond Häxmästare är ond, han. Av födsel och ohejdad vana. Vad han vill med all sin elakhet är inte helt klart, bara att han är äcklig och dum och vill komma åt Tilda av diverse onda anledningar. Och så har han foträta sandaler och beiga strumpor. Det finns alltså ingen botten på hans ondskefullhet.

Alltså: Den här Herr Vedervärdigt Ondskefull och Illaluktande Häxmästare vill åt Tilda. Morfar saknar mormor som försvann för 30 år sen. Mormor är nog inte riktigt försvunnen - morfar känner fortfarande hennes närvaro. Tilda vill ha vanligt sommarlov, bli kär i grannkillen och slippa märkliga drömmar med rösten från Den lille. Ja, detta är egentligen i sammandrag bokens handling. Det blir spännande och det räcker långt (fast slutet blir lite lätt överdrivet) så jag har så svårt att förstå varför övriga oknytt och skogsväsenden måste vara med. Visst, de fördjupar stämningen i boken men det känns nästan som att de har tryckts in för att boken ska kunna marknadsföras som svensk sommar och djup dolsk granskog där gamla myter får liv. För den enda mytiska varelsen som faktiskt för berättelsen framåt och har någon mening är mylingen. Näcken är med men har egentligen bara en stickreplik och är duktig på att spela fiol. Älvorna dansar på ett ställe men det enda som händer med det är en replik från Tilda "kolla! är det inte älvor!" innan hon och Emil drar vidare. Sägner radas upp mer i storögd fascination av svensk mytologi än av nödvändighet - vi får höra om skogsrået, tomten och om Hårgadansen. Så småningom kommer alla skogsväsenden trampandes i ett alldeles eget protesttåg och jag bara undrar vad det ska vara bra för. Dessutom finns det några som är "Väktare". Detta begrepp presenteras bara men sen utvecklas aldrig den här idén något vidare och försvinner ut till höger på något sätt.

Jag är alltså kluven. Jag gillar miljön och stämningen och beskrivningar såna som den om kantareller som Tilda brukar få hjälpa till att rensa, och som morfar sedan steker "i galna mängder av smör". Jag älskar hur Hellberg får dofter (som hur en jordkällare luktar) och ljus (efter att regnvädret dragit bort) och känslor (hårdpackad sand under fötterna i sjön) att dra mig in i boken. Men sen vill jag skära i handlingen - utveckla sånt som saknas och ta bort sånt som inte hör dit. Mindre spret och mer flyt och täthet.

Ska med spänning nu läsa Hellbergs vuxenromaner om Maja Grå. Är de som denna?

För vem? 12 - 16 år