Styggelsen

Styggelsen av Amanda Hellberg

Detta är andra boken av Amanda Hellberg jag läser (började med Jag väntar under mossan,  se här vad jag skrev om den). I den första jag läste tyckte jag mycket om miljöbeskrivningarna men de vägde inte upp att boken spretade väl mycket. Lite mindre entusiastisk plockade jag alltså upp den här, hennes debutbok.
Men den här tyckte jag mycket om! Den känns mycket mer genomtänkt och här är ingenting som spretar. Jag förfasas och tycker synd om och läser vidare och vidare - inte för att se hur det slutar för det vet jag redan i mitten på boken, men för att se om jag får fler förklaringar och för att jag tycker om Maja. Egentligen skulle det kunna vara en spökhistoria - men Hellberg har vänt på begreppen och det gör det hela speciellt. En spökhistoria brukar börja med att det spökar. Sen är det någon som nystar i det förflutna för att ta reda på vad som hänt. Här börjar det med att vi får läsa om det förflutna och vad som har hänt och när det så i bokens andra del spökar så vet vi vem det är som går igen och förstår alldeles väldigt väl varför hon gör det.

Styggelsen kallas på framsidan för "skräckroman". Men den är inte en skräckroman på det sättet att det är krypande skräck som gör att det är läskigt att läsa den ensam hemma en mörk kväll eller så - det är mer skräck som i ondska och vältrande i vedervärdiga handlingar, plågsamt beskrivna i detalj. Skräck för hur ond en människa kan bli. Fast så här endimensionellt ond har jag svårt att tänka mig att någon kan vara egentligen. Jag tror inte att någon är enbart ond (eller enbart god) utan att det finns många och komplexa orsaker till ett visst handlande. Kanske kan man inte se följden av sina handlingar - man trodde det skulle bli bra men det blev katastrof. Kanske saknar man empati av andra orsaker som psykiskt sjukdom. Men inte tror jag att någon bara är ond och gör ont för att "man kan" liksom. Dock gillar jag att läsa böcker som får mig att fundera på sånt här.

Boken består av två delar. Den första delen utspelar sig 1946 och några år framåt. Det är här de förfärliga, oförlåtliga handlingarna begås, de som är så otäcka att läsa om.
Singa (som är någonstans i början på tonåren) åker tillsammans med sin far runt på olika marknader. I en föreställning låtsas de att Singa har kontakt med andarna och med hjälp av diverse specialeffekter får de publiken att förfasas och förtjusas. Fast faktiskt har Singa övernaturliga gåvor - hon kan se människors och platsers historia och i vissa fall även framtid.
Under en föreställning sitter Eva i publiken. Hon dels älskar föreställningen, dels förstår att Singa har äkta gåvor. Eva lockar henne att komma till en seans i den egna "kyrkan" där hennes bror är pastor och lurar i församlingsmedlemmarna att han själv är ett medium till andarna. Eva och Bror (han heter det också) kidnappar Singa. De låser in henne i en bur i sjukhusets källare som Eva har tillgång till eftersom hon är sjuksköterska. Här håller de henne som ett djur, och tvingar henne till att få syner om församlingsmedlemmarna. Dessa syner kan sedan Bror använda sig av när han predikar och leder seanser och församlingsmedlemmarna vräker tacksamma pengar i kollekten.

I andra delen har det gått 60 år. Vi får träffa Maja Grå, som bor i Skardala någonstans i Västergötland (det är samma samhälle som i första delen). Maja är i tjugoårsåldern och har ännu inget fast jobb utan bara diverse vikariat. Just nu jobbar hon som städerska i den byggnad som förr var sjukhuset men som nu är vårdcentral, folktandvård och socialkontor.
Maja bor ensam i en egen lägenhet. Ofta sover hon dåligt grund av otäcka drömmar. Hon får ibland syner även på dagarna som hon alltid slår ifrån sig som fantasier framkallade av sömnlöshet. Men hon är rädd för mörkret och hon går aldrig ner i källaren till sitt hus. Hellre tvättar hon upp kläderna för hand i köket och ställer cykeln i regnet ute på gården. På städjobbet hon har nu så får hon många fler syner och sover ännu sämre än vanligt. Det är blodiga fotspår som leder till en yttervägg, det är ett ansikte utanför fönstret, det är jämmer och rop på hjälp. Hon vill inte berätta för någon ifall de ska tro hon har blivit fnoskig - men jag som läser vill ju nästan ropa till henne att det är Singa! Åh, Maja, det är Singa som vill komma i kontakt med dig och om du bara visste hur fruktansvärt förfärliga saker hon har utsatts för!

Det är en grej som inte lämnar mig med den här boken, som jag inte förstår. För om det är som jag anar och tror att det är - så har det förändrat och annorlunda förklarat det som händer i första delen. I slutet på boken får man nämligen reda på något om Eva och Bror - men jag kan inte skriva vad det är som kanske avslöjas utan att spoila boken för den som inte läst. Jag hade så gärna diskuterat det med någon annan. Kanske kan övertala någon av mina bokcirklar att ta sig an den här?