Arvtagaren

Arvtagaren av Christopher Paolini

Jag hotade i ett tidigare inlägg att dödskallemärka den här boken tretton gånger om för att den var så kass och att jag fick skylla mig själv att jag var så dum att jag läste vidare i den. Får väl hänföra det till min enormt stora kategori "Saker jag nog inte borde sagt så där tvärsäkert". För visst - jag avskydde verkligen boken i början. Men...den tog sig. Och det som skulle bli ett långtidsprojekt med kanske några sidor en dag och ett kapitel en annan dag för att jag liksom skulle kunna bocka av Paolini och Eragon i min har-läst-lista - det blev ett några-dagars-läsa-mycket-projekt. Jaha. Hurdå, då?

Vi börjar med just början. Som alltså är extremt usel eftersom det först kommer en resumé över vad som har hänt hittills i de tre böckerna tidigare (Eragon, Den Äldste, Brisngr), skrivet i någon slags krönike-stil som Paolini inte behärskar på något vis. Det är så dåligt så jag nästan slänger boken i väggen - men eftersom det var några år sedan jag lade ner Brisingr så behöver jag en uppfräschning i ämnet. (Första meningen är en rysare. Där talas om alltings uppkomst. Drakarna var allra först står det. Sedan direkt att "alla bävade som såg dem". Ehh...vilka "alla"???). Ja, och sen efter den här krönikan, finstämd som en ångvält i en porslinsaffär, så kommer då första kapitlet. Och där kastas vi rätt in i en strid, en belägring av en stad. Fortfarande minns jag inte alla personer som har varit med i storyn hittills eller detaljer som har hänt i någon tidigare bok men det struntar Paolini i så han berättar inte varför den här staden nödvändigt ska belägras eller varför jag bör gilla den här eller den där personen eller avsky någon annan. Jag fattar ju att jag får skylla mig själv som inte läste ut Brisingr typ förra veckan så att jag begriper vad som händer - men när så både Eragon och Roran tycks ha blivit två enormt känslokalla mördarmaskiner som bara plöjer sig igenom fiendehorderna utan att själva få den minsta skråma - ja då håller jag på att slänga boken i väggen. Igen. Jamen - här dör massor av deras egna men de liksom bara: "bra att du överlevde, Roran. Ja, kul att se dig också, kusin Eragon. Ska vi dra vidare? Jepp."

Ungefär här, och när jag såg de över åttahundra sidorna framför mig, skrev jag förra inlägget om hur dålig den här boken var. Eragon hade redan i Brisingr blivit oövervinnerlig och lärt sig allt som gick. Att ha ihjäl ärkeskurken Galbatorix (vilket urfånigt namn för övrigt, känns som något direkt från Asterix & Co, jag tänker mig honom alltid i hjälm med horn och stora randiga byxor med brett bälte, liksom) skulle mest bli en formsak och kunde ha petats in som ett litet PS i slutet på Brisngr: "PS: Förresten så segrade Eragon & Co över Galbatorix & Co. Det tog ett tag och var rätt många som dog men det blev klart till sist. Eragon och Saphira patrullerar nu dagarna i ända över hela Alagaësia och är egentligen rätt dystra för att det tog slut. Men det gjorde det. Och rätt sida vann. DS".

Men, som sagt, boken tog sig efter ett tag. Fienden blev lite lagom övermäktig och läskig. Eragon, Saphira och för den del Roran visade sig inte vara helt oövervinnerliga (även om jag blir lite irriterad ibland när Roran drar på sig dödliga skador typ 13 gånger om och egentligen borde ligga i dödsryckningar men ändå liksom ruskar på sig och tar nya tag. Han är duktig och tuff han). Det fanns en hel del hinder kvar på vägen. Och jag sögs in i en fantasyvärld igen. Åh, vad jag tycker om att bli ivägflyttad till en annan värld!

Dras-Leona ska erövras (och ett par andra städer innan det). Det är här den där trevliga sekten finns, som tillber monstergudarna i Helgrind. Den där sekten som inte ens nöjer sig med att gissla sig. Nej, är man riktigt from så ska man stympa sig själv, alltså hugga av ett finger eller så. Eller varför inte en fot? Eller arm? Översteprästerna, de frommaste och mest nitiska i sekten, har verkligen lyckats med det här. De har huggit av allt. Det är bara en arm- och benlös kropp (och ett huvud) kvar av dem så de får bäras runt på bårar. (var får en del författare allt ifrån??) Den här sekten är förstås bottenlöst och förfärligt Ond och givetvis står den i vägen för Eragon & Co när de bara lite snällt vill erövra deras stad. Här ligger Eragon & Co risigt till, vill jag lova. Nakna hänger de från taket i ett rum utan möjlighet att använda magi. Saphira är inte med. Läget är kritiskt. Men eftersom det här bara är en fjärdedel in i boken så kan jag glatt avslöja att....det fixar sig. Faktiskt. Och dessutom gör Saphira pulvermos av Helgrindsektens fina katedral.

Tillfredsställda drar vi vidare men nu går allt i grått. Hur i herrans namn ska man kunna vinna över Galbatorix? Han är ju Extremt Ond och har Enorma Resurser medan Eragon & Co bara har en drake och några tusen tappra soldater och dessutom börjar få ont om mat. Eländes elände. Dessutom blir Vardens ledare, Nasuada, fångad av Onda Sidan och insläpad i Ûru'baens citadell där hon ska kväsas. Vad göra, vad göra?

Det är nu Eragon tar sig en funderare. Och kommer ihåg varkatten (Varkatterna gillar jag. Helt näsvisa och självständiga är de. Kan vara katter ibland och människor ibland och krusar ingen.) Solembums profetia som uttalades redan i första boken: "...när allt verkar förlorat och dina krafter inte räcker till, gå till Kuthians klippa, säg ditt namn för att öppna Själavalvet."

Right. Boken heter ju tydligen (fast det inte står på framsidan) Arvtagaren eller Själavalvet. Så, ja, det är nu det börjar bli roligt att läsa, faktiskt. Gamla profetior är kul. Gamla bortglömda städer med gömda hemligheter sedan århundraden är ännu roligare. Hemliga vapen och smarta planer mot Onda Härskare är bra. Och nu får jag allt det.

Jag slängde aldrig boken i väggen.

För vem? 13 och uppåt