Ett hus utan speglar

Ett hus utan speglar av Mårten Sandén

Den här boken blev jag glatt överraskad av och tyckte mycket om. Det är en drömsk och lite filosofisk stämning som jag absolut inte väntat mig av Sandén. Har läst ganska många av hans Petrini-deckare men inte gillat dem så där värst, har också läst någon av hans ungdomsböcker (Anna D'Arc) utan att jubla ihjäl mig, tyckte absolut inte om Den femte systern på något enda vis och har inte öppnat någon Sandén-bok sedan dess. Men den här boken påminner om Maria Gripes böcker med overkligheter och oförklarligheter utan att det ändå känns konstigt eller fel. Klart man ska kunna gå in i en spegelversion av ett hus och där lära sig livsvisdomar och sanningar om sig själv? Det skulle också kunna vara spöklikt med ett stort ödsligt hus där någon ligger på sitt yttersta och med barn som försvinner och sedan kommer tillbaka väldigt förändrade - men det är inte spöklikt eller läskigt, det är nästan mer feel-good med den här känslan av tillrättaställande, läkning av själen och förståelse för oss människor och vår plats i historien och en liten del i ett långt släktled.

Thomasine är elva och hennes familj håller på att gå sönder. Det började med att hennes lillebror Martin dog. Nu bor hon och pappa i gammelfaster Henriettas hus och mamma bor kvar i lägenheten. Henrietta är väldigt gammal och ligger i en säng och väntar på döden. Pappans syskon och Thomasines kusiner bor också just nu i huset, men kusinerna är lite konstiga och de vuxna verkar mest vilja veta hur mycket pengar de kommer att få när gamla Henrietta dör.

Henriettas hus är enormt stort. Tre våningar med massor av rum: sällskapsytor, sovrum, rum för tjänstefolket, trappor och baktrappor och garderober. Men nu finns bara Henrietta kvar (ja, förutom de väntande och vårdande släktingarna förstås). Thomasine och kusinerna leker kurragömma i alla rummen (men Wilma gömmer sig för bra, Erland är bara elak och dum och Signe är för liten för att förstå sig på kurragömma). När Signe väl gömt sig dröjer det jättelänge innan hon kommer fram igen och sen berättar hon för Thomasine att hon "har lekt lite med någon". Det märkliga är att innan Signe gömde sig så var hon ett barn som nästan inte pratade alls - och när hon kommer tillbaka så pratar hon som alla andra barn. Vad hände? Vem har hon träffat?

Signe kommer mitt i natten och vill att Thomasine ska följa med dit hon gömde sig, för det är något hon vill visa. Hon drar med Thomasine till ett åttakantigt rum med många garderober. En av garderoberna har alltid varit låst men Signe fick nyckeln "av henne hon träffade". Så hon öppnar den och garderoben visar sig vara stor som ett litet rum och dessutom fullt med alla de speglar som annars är nedplockade i hela huset. Och nu får Thomasine också träffa den som Signe träffade förut - en liten flicka som heter Hetty och har sjömansklänning på sig. Hon bor i det hus de kommer ut i. Det ser ut som Henriettas hus men är spegelvänt och är inte ödsligt och obebott utan har fullt av möbler och speglar.

Som sagt - det kan låta lite spök-läskigt men det är det inte. Det är overkligt och oförklarligt men känns fullständigt rätt och riktigt. Och nästan förnuftigt. Och när man läst färdigt boken så vill man titta i gamla fotoalbum.

För vem? 9 - 14 år