Alltså - jag tyckte om att läsa den här. Det är bra språk och bra flyt, korta kapitel, mycket "tonårskänsla", klädval, blogg, sms och så vidare och så obligatoriskt vidare. Men när jag ska skriva om den känner jag mig helt tom. Jaha, en rätt bra ungdomsbok. Om en Ungdom. Vad handlar boken om, då? Tja. Vet inte.
Eller - det vet jag ju. Men jag kommer inte att minnas det ens några dagar framåt för detta kommer tyvärr att bli ännu en ungdomsbok som försvinner bland alla andra ungdomsböcker med trasiga tjejer i stadsmiljö. Huvudpersonens mamma dog för tre år sen. Hon bor med sin pappa som på sin tid var rebell och punkare. Han sysslar fortfarande med musik och vill att dottern ska revoltera på samma sätt som han gjorde, typ med svarta kläder och uppkäftig attityd. Det gör hon inte. I stället väljer hon att röka cigaretter. Och att inte prata med pappa på en månad (när han ger henne datorförbud en månad för att hon röker). Det där med att röka kan ju kännas som lite fånigt som revolt - men mamman dog just i lungcancer så det är ett känsligt kapitel.
Ja, och så fortgår maj månad med datorförbud, prata-med-pappa-vägran, skolarbete och smygrökning. Huvudpersonen (helt ärligt vet jag inte vad hon heter, tror faktiskt inte man får reda på det förrän på sista sidan i boken och då känns det lite som ett taget namn inför framtiden eller något) har ett hemligt ställe i en park i närheten. En liten dunge bakom några buskar där hon gömmer cigaretter som hon sätter sig att röka när hon kommer dit. Där träffar hon Mio. Mio tycker också att det är hans hemliga ställe men nu delar de det tillsammans och vrålröker cigaretter och pratar. Under maj månad - sen tar det slut.
Man läser inte den här boken för handlingen. Däremot är det roligt att läsa om personerna. Fast efteråt kan jag känna saknaden efter "de alldeles vanliga människorna" - var är dom? De skymtar bara på gatan när huvudpersonen möter dem och blir irriterad på dem för att de inte märker att hon fyller år. Eller så är det de som studsar runt i parken när Friskis & Svettis har gympapass där och spelar hög musik. Det känns som att de inte är värdiga att få vara med - ska man nämnas här ska man minst ha två avvikelser från mängden eller märkliga föräldrar. Vi har Mio. Som vi först tror är en liten tjej, för han gillar att klä sig i rosa kläder och klänningar. Men som är en extremt brådmogen tolvårig kille med mestadels frånvarande föräldrar och en morfar som i stället verkar extremt klok men som är både blind och döv. Eller nåt. Och så har vi Shirin. Shirin är väldigt snygg, det förstår man. Får alltid någon att hångla med. Shirin är också rullstolsbunden. Shirin är också muslim. Shirin är också lesbisk. Ja, ja, ja - det blir bara för mycket. Angèle är kompisen som huvudpersonen driver en bakblogg med. Hennes familj är väl det normalaste vi stöter på. De är så Normala så det blir Onormalt - de har alltid en trevlig stämning, avspänt prat, välkomnande attityd. Och eftersom det blir lite för normalt så måste något avvikande plockas in: någon av föräldrarna kommer från Frankrike så Angèle pratar flytande franska också. Förutom att hon och hennes familj är så över-reko. Och så har vi lärarna i skolan som beskrivs som lärare i skolan alltid gör - en egen människoras liksom. Bara för att de blev lärare så har de slutat att vara normala människor med egna liv, tankar och känslor. Eller?
Sen funderar jag nu efteråt också på detta att mamman dog för tre år sen. Det är viktigt, förstås. Det är därför huvudpersonen agerar som hon gör, för det mesta. Som hon säger själv så kan sorg få en att göra de mest konstiga saker och alla i hennes omgivning är väldigt förstående när hon bär sig konstigt åt. Hon minns saker som hennes mamma gör och blir ledsen när hon inte längre kan minnas mammas ansikte eller röst ibland. Rätt var det är, ofta när det är som trevligast i hennes liv, så kan ett svart hål öppna sig i henne och hon gråter och gråter. Detta är fina beskrivningar. Men konstigt nog så är det inte saknaden och tomheten efter mamman jag minns nu efteråt när jag har läst boken. Borde det inte vara det? I stället skiljs jag från boken lite störd över att den vinkar hejdå med bilden av att det är tufft och upproriskt att röka. Fast man vet exakt hur farligt det är.
Lättläst, smårolig, roliga karaktärer, småmysig. Men inget jag kommer att minnas någon längre tid.
För vem? 13 - 17
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar