Kaninhjärta

Kaninhjärta av Christin Ljungqvist
Jag ville tycka om den här boken. Jag hade läst vad andra skrivit om den och blev så sugen på att läsa den själv: tvillingar som är så lika och som alltid har varit med varandra och till och med från början talade ett eget språk, och som dessutom tillsammans är mediala. Att detta skulle bli en spökhistoria om en liten försvunnen flicka och att det var en hotande stämning om katastrof lockade mig väldigt.

Jag ville verkligen gilla, alltså. Men det gjorde jag inte. För det första så stör jag mig på huvudpersonerna, Mary och Anne. Mary är helt osympatisk - det bästa hon vet är att "knäcka" folk och hon är elak och otrevlig sida upp och sida ner. Hon mår själv dåligt och vill skada sig själv för att på något sätt få känna något - men jag förstår inte varför hon därför måste skada andra och vara elak mot alla. Visst, det är klart att man inte kan vara vänlig och snäll när man själv mår dåligt, men det spelar ingen roll - jag tycker inte om Mary och blir irriterad när jag läser om henne. Anne, berättaren, är inte alls som Mary. Hon är lycklig om hon får vara hemma i sitt rum och med sin mamma, med sina bilder och sina ord. Men Mary låter henne inte vara där utan tvingar med henne dit hon inte alls vill vara. Till fester där Mary försvinner med olika killar. Olovandes till Göteborg för att bo i pappans lägenhet när han är på semester. Till en park i närheten för att vara med människor Anne inte vill vara med. Hon drar hem en kille till den lilla ettan där de bor och har sex med honom och struntar totalt i att Anne tycker det är obehagligt och får låsa in sig på toaletten hela natten. Och det jag tycker är så jobbigt är att Anne ställer upp på det här. Fast hon inte vill. Gång på gång så gör hon som Mary vill. Jamen - säg ifrån! Säg nej! vill jag skrika! Det är ju mycket tvillingarnas förhållande till varandra som bokens kärna, och när man då inte tycker om att läsa om det förhållandet och tycker att Mary och Anne är osympatiska, ja då är det väldigt svårt att tycka om boken alls.

För det andra så stör jag mig på språket. Det är eget, och med många liknelser, och poetiskt - men jag har så svårt för när huvudsats efter huvudsats staplas efter varandra i hyperlånga meningar. Det känns som att jag inte kan andas efter ett tag.

För det tredje så blir det så tramsigt med den "super-mediala" gruppen som Mary och Anne en bit in i boken kommer med i. De sitter och klappar på en gosedjurskanin och får "känslor" och syner. Vad killarna egentligen gör i gruppen förstår jag inte. Förutom att de "tillför energi" till gruppen så att de lättare får kontakt med andarna, förstås. Andeseanser, medier och new-age-grejs är inte min grej och här blir det väldigt, väldigt mycket av det. Vilket för oss till det i boken som stör mig allra, allra mest:
Det blir så urbota tråkigt. Det går ju inte framåt - det ältas, och ältas, och ältas. Det som eventuellt var lite läskigt första gångerna (som när ett spöke "går in i Mary" och pratar, eller när Hanna får sina syner) blir efter femtonde, sextonde gången så uttjatat så jag bara blir trött. Det hade räckt med två eller tre seanser, tack så mycket. Det som ältas är huruvida Emilia som leder den super-über-mediala gruppen i seanserna gör det för sin egen vinnings skull eller för att hon verkligen vill hitta flickan eller om hon har en helt egen och ond agenda. Och om de borde fortsätta med vad de håller på med. Och om de borde göra det utan Emilia i så fall. Och om detta är vägen till elände och död för Mary. Och om Anne borde göra något åt det.
Förutom tvillingarnas förhållande till och känslor för varandra så är det centrala i boken det att en spökkvinna varnar Anne för att de ska slå in på fel väg för att då kommer Mary att dö. Detta får man veta redan i början på boken - och detta har jag efter att ha läst hela boken fortfarande svårt att förstå. Den felaktiga vägen är att de olovandes lånar pappans lägenhet i Göteborg när denne är på semester, och att de sedan kommer i kontakt med Emilia och mediala gruppen. Detta är vägen till katastrof, elände och ond bråd död, förstår jag. Men jag förstår faktiskt inte vad den försvunna flickan och det Mediala Sökandet efter henne har med profetian om Marys död för egen hand att göra. Egentligen. Mary berättar ju för Anne att hon velat ta livet av sig sedan hon var 11.

Nä, jag gillar alltså inte boken fast jag hade velat göra det. För mycket seans-trams, för långa meningar och alldeles för osympatiska personer sänker den. För att inte tala om en handling som går så segt framåt så att den ibland helt avstannar.