An Echo in the Bone

Jag ägnade alltså i princip hela första semesterveckan i sällskap med Claire, Jamie et al i sjunde megategelstenen i Outlander-serien: An Echo in the Bone. Och jag blev så väldigt mycket kompis med dem att jag flera dagar har lidit av svår separationsångest. Har försökt bota den lite med att kolla på några avsnitt av Outlander, tv-serien vars första säsong avslutades nu i vår. (jag försökte kolla på den medan den sändes, men är ju erkänt usel på att följa serier eller helt enkelt usel på hela tv-grejen, så hade kommit till mitt i något avsnitt där några Black Watch-män var elaka och brände hö helt i onödan på Lallybroch innan jag kroknade). Men hallå? Första säsongen, och första boken, och hysteriskt många år och händelser tillbaka? Allt är liksom innan Culloden och de där tjugo åren och Lord John och emigrerandet till kolonierna och...ja allt. (Fast Sam Heughan som spelar Jamie är ju rätt värd att titta på, förstås.) Min separationsångest gällde ju inte bara Claire och Jamie utan lika mycket de där "et al", va?

Sorry. Jag är en mästare på utvikningar.

An Echo in the Bone är lite av en nystart (och nej, läs inte vidare om du inte vill ha spoilande av tidigare delar i serien). Jamie och Claire ger sig ifrån Fraser's Ridge och det nerbrända huset och tänker sig resa tillbaka till Skottland för att hämta hem Jamies tryckpress som står i tryggt (?) förvar i Edinburgh. Men hur det än är så kan detta par inte bege sig ut på någon resa av något slag utan att de råkar ut för problem. (annat är det med Lord John, minsann. Han reser to and fro över Atlanten och verkar aldrig någonsin brottas med större problem än tristess på vägen) Här hinner Jamie knappt känna av sin sjösjuka innan det är dags för kapande och sjöslag och annat härj. Och rätt vad det är så är de inte alls på väg till Skottland längre. Nähä, för de befinner sig på Fort Ticonderoga och ska uppleva det amerikanska frihetskriget lite mer på nära håll, liksom. Så att Claire kan få sy igen lite fler sår och uppröra ännu fler sjuttonhundratalsmänniskor genom att lägga fina operationsinstrument i kokande vatten eller alkohol. What a waste!

Och sen har vi då alla de andra runt Claire och Jamie. William, Jamies numera vuxne (och hemlige) son, är också med i kriget som löjtnant på den brittiska sidan. Och hur många det än är som krigar i det där kriget, och hur liten chansen än är för att att far och son ska träffa på varandra - nog sjutton gör de det ändå. Förstås. Som fiender. Och Brianna och Roger är på Lallybroch, fast 1980, och borde vara trygga och nöjda. Men det händer saker där med. Och så min favvo: Lord John. Han är med en hel del, och den här boken är tydligt skriven efter det att Gabaldon skrev alla böckerna om Lord Johns egna äventyr för här finns mängder av referenser till saker han gjort och människor han träffat i dem. Jag gillar. Mycket!

Jag gillar den här. Efter att inte varit väldigt förtjust i femte boken som var mer än seg men varit mer nöjd med sjätte boken som tog sig så visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta mig av den här. Hur mycket kan man berätta om ett gäng människor innan det blir tråkigt, liksom? Väldigt mycket, visade det sig. Så pass att jag alltså har separationsångest och redan ser fram emot läsningen av den åttonde boken i serien. Men den får vänta tills i höst någongång, för de tar minsann en evinnerlig tid att ta sig igenom, de här mastodonthistorierna.

Titel: An Echo in the Bone
Serie: Outlander #7
Författare: Diana Gabaldon
Utg år: 2009
Köp den till exempel här eller här