Rött uppror

Darrow är en Helvetesdykare i gruvorna på Mars. Det innebär att han har det absolut tuffaste och farligaste jobbet av alla där - och detta trots att han bara är sexton. En Helvetesdykare borrar efter Helium3 med hjälp av en nittio meter hög borr där borrspetsarna är glödande metall, gruvschaktet är så varmt att han måste ha skyddsdräkt och där det dessutom hela tiden finns risk att han ska bli attackerad av ormar som allra helst vill gräva sig in i hans mage och lägga ägg (hej Alien?).

Dessa gruvarbetare är pionjärer på Mars. Den flytande gasen de gräver fram ska så småningom användas till att få hela planeten beboelig, men tills dess får de bo i gruvan under mer än knappa livsformer. Medellivslängden är kort, och Darrow har trots sin unga ålder redan varit gift ett tag med sin fru Eo som han älskar.

Grejen är att gruvarbetarna, de Röda som de kallas, är lurade. Inte nog med det - de är lurade sedan måååånga år tillbaka: i flera generationer har Mars (och många andra planeter, månar och asteroider) varit fullt beboeliga. Där finns städer, skogar och civilisation. Där finns människor, strikt rangordnade i olika kaster som benämns med olika färger. Guld är högsta kasten, och Röd är lägst. Röd är slavarna. Röd står så lågt att de alltså inte ens fått veta att det går att bo utanför gruvorna.

Darrow får veta sanningen. Han får komma upp till ytan och se en stad, se ut över bergen och känna att luften går att andas. Han blir...ja, lätt upphetsad av ilska? Det är i alla fall inga problem att övertala honom till att "skulpteras" om till att bli en Guld-människa och på så sätt infiltrera systemet och så småningom kunna starta ett rött uppror.

Detta låter mycket, och som att jag spoilar rätt stora delar av handlingen - men faktiskt är detta bara början på boken. Och det som jag gillar bäst av den. När Darrow efter ungefär en tredjedel av boken lyckats komma in på "guldskolan", eller "institutionen" tillsammans med andra elitungdomar i Guldkasten så blir handlingen för mig tämligen ointressant. Det är action action action, krig, slagsmål, allieringar, förräderier och mer än lovligt mycket utstuderat plågeri. Jag läste boken till slut men undrar varför jag egentligen gjorde det - "skoltidens" krigande gav mig inte mycket.

Darrow själv är rätt intressant att läsa om - han blir en av människorna i högsta klassen, en av dem han hatar så djupt och ska störta. Men han får vänner bland dem,  och funderingar på om det människorna han hatar eller själva systemet. Samtidigt är han själv bara för mycket. Han kan allt! Förutom att vara stark och vacker (det är förstås alla guldmänniskor men han är Starkast och Vackrast liksom) så är han smart och kan tänka utanför boxen (extrapolärt tänkande tror jag de kallar det), han kan slåss, han kan jaga, han är ovanligt fingerfärdig, han kan...ja banne mig är han inte bäst på att dansa också, karln. Jag blir så trött.

Så en lätt besvikelse, alltså. Jag blev så nyfiken på det där samhället på Mars, eller i hela planetsystemet för den delen, hur det fördes erövringskrig och blev ett så extremt klassindelat samhälle, och kulturlivet hos de Röda (sång och dans...och hejdlöst supande), och hur Darrow skulle infiltrera och förändra - men sen blev det mest bara action och belägring och listiga planer och blodiga sår av det hela. Mja. Nja.


Titel: Rött uppror
Författare: Pierce Brown
Originaltitel: Red Rising
Översättning: Patrik Hammarsten
Utg år: 2015
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här