Enklav - eller Carolina svamlar om knölpåkar och tunnlar

Började läsa den här som högläsning för barnen. Det var mycket tunnelseende. Spadertvå (ja, hon är döpt efter ett spelkort vilket ju ändå är ganska fint. Hennes bästis Fingerborg hade inte lika stor tur när blodet från hennes underarm vid namngivningsceremonin random droppade på en...ja just det.)(var var jag nu?(vådan med att älska parenteser...)
Alltså: Spadertvå och hennes jägarpartner Tålig patrullerar tunnlarna i området där deras enklav är belägen. Tunnlarna har varit tunnelbanetunnlar en gång, eller ibland kloaker. Området vi pratar om är underjorden till det som en gång var New York men som nu enligt dem som bestämmer är obeboeligt och farligt. Alltså lever Spadertvå i ett samhälle, en enklav, under jorden i ständigt mörker. Människorna där lever tills de blir max tjugofem år eller så. Är de jägare, som Spadertvå och Tålig, kan det bli ännu kortare - de där tunnlarna är hemsökta av hungriga zombieliknande typer som bara vill äta. Helst människor, men om det inte finns så går det bra med varandra också.

Högläsning av det här var inte bra. Det kändes mest som tunnlar, mörker och smutsiga zombietänder. Och så blev det sommar, och sommarlov, och mina ungar vände på dygnet och ville inte alls gå och lägga sig när deras mamma ville gå och lägga sig (de är tonåringar) så vi tog ett unisont beslut att lägga ner högläsningen av Enklav. Jag, som ändå var rätt fascinerad av det här underjordiska boendet, fortsatte läsningen på egen hand och i högre tempo. Vilket var mycket bättre, för nu blev det mer spännande.

Spadertvå och Tålig gjorde så gott de kunde men det var inte gott nog. De blev utvisade från det underjordiska samhället till en säker död i tunnlarna. Fast eftersom det hade varit ett så snöpligt slut på en bok så tog de helt enkelt och klättrade uppför en stege, ut genom en lucka och kom ut i världen ovanför. Ruiner, stark sol och farliga gäng. Och banne mig ännu fler zombies.

Jag vet inte - även om jag läste boken i ett svep och den var rätt spännande så fångade den mig aldrig så där värst, som jag hade förhoppningar på att den skulle göra. Vet inte exakt varför vi inte klickade. Kanske det här med att jag i sådana här dystopier vill veta vad som hände. Det får vi - men ibland verkar det som att det som hände hände bara någon generation bakåt i tiden - ibland som att det hände för mycket längre sedan och ett okänt antal generationer bakåt i tiden. Jag stör mig. Likaså stör jag mig på att sånt som känns viktigt medan det händer (zombietyperna, hotet mot enklaven, gängen) några sidor senare har vispats åt sidan med ungefär en-menings-lösningar. (vad hände med vargarna? grävarna? enklaven???) Och översättningen - i första halvan på boken bär Spadertvå runt på en knölpåk som vapen förutom sina knivar. Jag såg något träliknande framför mig, eller det typiska vapenvalet för troll. Fast ibland putsar hon den där knölpåken så att den glänser. (eh...?) I andra halvan på boken har emellertid samma vapen övergått till att benämnas klubban. Vilket jag inte heller är särskilt nöjd med - men en klubba kanske åtminstone kan fås att glänsa. Undras vad som står i originalet - club eller maul...?hammer? Tror inte på något av trä i underjorden, va? (lägg av nu, Carolina, nu är du FÖR nördig och petnoga)

Oh - glömde putsa min knölpåk....!

Det finns två böcker till i Razorland-trilogin. Jag hoppar dem - de var tydligen inte min grej.

(och förresten, citat som det här?
»En serie som i högsta grad bör locka Hungerspelen-fansen.« PUBLISHERS WEEKLY
Ge er! Framtid - ja. Liknar Hungerspelen - nope. Nej. Inte alls.)

Titel: Enklav
Serie: Razorland #1
Författare: Ann Aguirre
Originaltitel: Enclave
Översättning: Lena Jonsson, Emma Jonsson Sandström (a-HA! nu såg jag att de är TVÅ översättare! fick nog förklaringen till knölpåk/klubba-grejen här?)
Utg år: 2015
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här