Your hat, my lord

Här kommer först ett citat (ur At Last Comes Love av Mary Balogh) som beskriver en ytterligt vanlig situation i en viss sorts böcker (ni vet: slott, baler, klänningar, cyniska hertigar och love, sånt jag med jämna mellanrum med stort nöje hänger mig åt):

"They arrived at the Tindell mansion half an hour later and had to wait only five minutes before their carriage took its place at the end of the red carpet and Stephen handed Margaret out. She gave her shawl to a footman inside the hall and ascended the stairs toward the receiving line and the ballroom on Stephen's arm."

Alla dessa footmen och butlers som tar emot mängder med sjalar, handskar, hattar och rockar på bjudningar, baler och the Club -  hur håller de reda på vems pryl som är vems? Det verkar aldrig delas ut några små praktiska garderobsbiljetter eller så. Har tjänstefolket i förväg kanske skrivit små lappar med alla inbjudna personers namn? Hur skulle de annars ha minsta chans att minnas att lady Merton hade en gul sidensjal eller att earlen av Allingham lämnade in en svart hatt storlek 54, slightly dented at the brim...??

Inte heller verkar det som att någon någonsin behöver vänta särskilt länge på att få sina saker (de rätta sakerna, märk väl) när de lämnar balen eller vad det nu kan vara. Nädå, där står en skinande och artig betjänt beredd i kulisserna och sträcker fram handskarna eller sjalen och det där i exakt rätt ögonblick. Till rätt person. Som de dessutom givetvis har lärt sig namnet på, tillsammans med rätt titel, och därför artigt kan hälsa med namn.

Impressive. Most impressive.