Carolina sågar...: Bläckdöd

Jag brukar inte ha några problem med att lägga böcker åt sidan och inte läsa dem färdigt när jag inte gillar dem. Den stora frågan nu efter avslutad läsning (ja, ända till slutet) av både Bläckmagi och Bläckdöd är varför jag läste bägge dessa tegelstenar till slut? När jag inte gillade dem??

Bläckdöd fortsätter ganska exakt som Bläckmagi - de är i Bläckhjärta-bokens värld. Bokens författare är fortfarande med och skriver in extra händelser och alternativa slut - samtidigt finns det en annan författare-slash-uppläsare-som-får-saker-ur-böcker-till-liv med, Orfeus, som också skriver in varelser, extra händelser och alternativa slut i boken/världen/berättelsen där de alla befinner sig. Det här borde ju vara fascinerande men blir snart mest tröttsamt. Tröttsamt är också det faktum att det bara trycks in händelser, personer, varelser på boksidorna utan att vi någonsin får vila i någonting eller lära känna någon. Det blir för mycket. För mycket färg, för många fantastiska fantasivarelser, för många dramatiska dödsfall som inte alls blir dramatiska eftersom de vårdslöst staplas på varandra utan känsla, för många riktningsändringar och hopp i händelseförloppet så att jag ganska snart bryr mig absolut noll om vad som händer. Sotfinger dör. Sotfinger lever. Mo dör. Mo lever igen. Mo är Trolltunga som är Nötskrikan som mer och mer blir sin roll Nötskrikan än sig själv, Meggie är kär i Farid, är kär i Doria (och jag kunde inte bry mig mindre än detta triangeldrama som trycks in i den övriga färgglada smeten), Resa oroar sig och blir till en fågel, och Skatan/Mortola blir till en skata, och när Skatan blir till en fågel är det en ond sak men när Resa blir till en fågel (en vacker svala, förstås) så är det en Desperat Handling som nog är bra (fast ytterligt meningslös visar det sig). Ormhuvud är ond, Pipblåsaren är ond, Orfeus är ond, Mortola är ond, Hämplingen är ond. De är alla onda från födelsen och av ohejdad vana. Typ. Och så har vi då rövarna - som i förra boken nog var ett gycklarsällskap men som här av okänd anledning liksom har blivit ett rövargäng, fast varför de är det begriper ingen. De rövar inget. I stället agerar de osjälviskt och människovänligt genom att ta hand om väldigt många barn som behöver gömmas i skogen. Sedan håller de på med detta barngömmande boken igenom - men vad det tillför handlingen vet jag egentligen inte. Eller vad Elinor och Darius, som i förra boken var kvar i den "vanliga" världen men som nu också rasat in i Bläckvärlden, har med något som helst att göra överhuvudtaget??
Huvudperson är nog tio personer. Eller femton. Eller tjugo. Eller ingen alls. Absolut inte Meggie, för hon bär mest omkring på barn och oroar sig för sin far. Möjligen är hennes far lite mer huvudperson. Han har lite identitetsproblem, han. Han våndas och funderar döden och dödande.

Alltså. Nej. Nej, nej, nej. Det här är helt ärligt sju hundra sidor fyllda med små, små bitar av fina glaspärlor, vackra stenar, utrivna boksidor och suddiga citat. Små fina saker var för sig men tillsammans bara en skräphög. Sorry.

Och frågan kvarstår varför jag ändå tog mig igenom? Jo, därför att jag hade skrutit om att jag "skulle slutföra serier", minsann. Så det gjorde jag. Men varför det - det står ingen som klappar mig på axeln som belöning nu, det är ingen som tackar mig för att jag har lagt tid på detta. Nästa bok jag inte tycker om lägger jag (som vanligt) ifrån mig efter sidan 50.

Titel: Bläckdöd
Serie: Bläcktrilogin #3
Författare: Cornelia Funke
Originaltitel: Tintentod
Översättning: Gunilla Borén
Illustrationer: Cornelia Funke
Utg år: 2008
Förlag: Opal
Köp den till exempel här eller här