Stenarna skola ropa

Min mamma säger att hon ofta börjar med att läsa slutet på böcker (ja, även i deckare). Hon påstår att hon sedan kan njuta av läsningen på ett helt annat sätt. Själv skulle jag aldrig läsa slutet av en bok först, och blir irriterad när baksidestexter spoilar handlingen för mig. Stenarna skola ropa borde verkligen vara något för min mamma, för här avslöjas redan i bokens första mening vem mördaren är, och första stycket är en synpsis på hela bokens innehåll. Men gillar jag? Vad finns det liksom kvar i boken att upptäcka, när jag vet allt?

Det borde vara ett varför när det inte längre är ett vem, men författaren ger oss faktiskt det också. Så här lyder de första meningarna:

"Eunice Parchman dödade familjen Coverdale därför att hon inte kunde läsa eller skriva.
Det låg inget verkligt motiv bakom och det skedde oöverlagt. Hon tjänade inget ekonomiskt på det och hon blev inte tryggare."

Men hallå? inte kan väl någon sätta igång med att ha ihjäl en hel familj bara för att denne någon inte kan läsa eller skriva?? Eller hur? Därför var jag ändå tvungen att läsa boken och få förklaringar. Och jag både tyckte om och tyckte inte om det jag läste.

Jag tycker inte om Eunice Parchman, och jag tycker inte om sättet hon beskrivs på. Det är meningen att jag inte ska tycka om henne (iskall mördare, eller hur?) men Rendell gör henne onödigt motbjudande och får det att framstå att hon är genomond bara just därför att hon är analfabet:

"Analfabetismen hade torkat ut all medkänsla hos henne och trubbat av hennes fantasi. Det, och vad psykologerna kallar affekt, hennes förmåga att bry sig om vad andra känner, hade ingen plats hos henne."

Dessutom verkar saker som Eunice gör och tycker om dåliga bara eftersom det är hon som gör det. Typ att det är billigt och dåligt att titta på TV som kvällsnöje (om det nu inte råkar vara opera eller annan finkultur)(som familjen Coverdale ägnar sig åt), att vilja stoppa i sig godis och choklad, att tycka om att äta pommes frites och stekt mat. Det är liksom så nedlåtande beskrivet att jag blir arg. Visst - Eunice Parchman är inte normalt funtad, men det beror ju inte på att hon inte kan läsa eller skriva. Hennes totala brist på empati är väl i stället ett tecken på någon djup psykologisk störning. Och bara för att hon har det blir det väl inte automatiskt tecken på ondska att vilja proppa sig full med godis och glo på tv-serier??
Och Joan, som blir Eunice vän (eller "kumpan" som det ska uppfattas), är precis lika överdrivet motbjudande beskriven med löjlig klädstil och en bakgrund som prostituerad. (trots att hon hade en normal barndom)(vilket alltså måste innebära någon slags ruttenhet djupt i själen eller en medfödd ondska?)

Däremot gillar jag att läsa om familjen Coverdale och deras liv på landet. Särskilt tonårige sonen Giles som är mer än lovligt lik min egen sextonårige son. Jag gillar att läsa om dottern Melinda och hennes himlastormande kärlek, jag gillar att läsa om hur förlamade alla blir när det snöar några centimeter (eller nja, jag skrattar hånfullt åt dem). Jag tycker om den tydliga sjuttiotalsfärgen: svartvit TV, Melindas fantastiska kläder...

Och fast jag vet hur det ska sluta tycker jag om att läsa om hur Eunice flyttar in hos Coverdales och är duktig på sitt arbete men samtidigt är helt emotionellt handikappad. Det är liksom klaustrofobiskt och fascinerande på samma gång.

Jag är kluven till den här boken - jag läste snabbt ut den och tyckte den var spännande trots att jag visste hur den skulle sluta, samtidigt som jag blev arg över hur Eunice och Joan dränks i smuts och förakt.


Titel: Stenarna skola ropa
Författare: Ruth Rendell
Originaltitel: A Judgement in Stone
Översättning: Nils Larsson
Utg år: 1977 (original), 2015 (den här utgåvan)
Förlag: Bonnier
Köp den till exempel här eller här