söndag 13 september 2015

Om att vandra med Agatha Christie längs landsvägen

Avdelningen "jag älskar mina barn så vansinnigt mycket" brukar jag mest avhandla på min andra blogg, Carolina lever... Men det här måste bara in här:

Min son är sexton, och har ett stort behov av egen tid och långa promenader längs med landsvägarna kring byn där vi bor. Normalt sett brukar han ha lurar i öronen och lyssna på diverse podcasts. Men just nu kan man, om man har turen att köra förbi honom med bilen, se honom gå och läsa en bok. En vanlig pappersbok, alltså. Gå och läsa samtidigt! Det klarar inte ens jag av.

Det är nämligen så att han tills om två veckor ska ha läst Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie, till ett skolarbete i svenskan. Han är ingen storläsare av romaner (gillar mer olika faktatexter på nätet) så den där boken är något som bara måste klaras av för honom. (och oj, vad många andra böcker jag hade velat sätta i händerna på honom när han nu tydligen fick välja själv inom deckare och thrillers, men bibliotekarie-mamma har i det här fallet inget som helst att säga till om)

Alltså utnyttjar han tiden han annars skulle lyssnat på podcasts till att läsa bok. Gåendes, på landsvägen, med boken framför sig. Klart han hade velat ha den som ljudbok - men i så fall på telefonen. Och på Storytel finns den - men inte före 1 oktober, typiskt nog.

Klart att jag kommer att tänka på Himlen börjar här av Jandy Nelson! När jag läste den samlade jag på citat ur den (det går inte att läsa den utan att samla citat...), och har redan bloggat om just det här fenomenet: att Lennies familj tycker det är fullständigt självklart att gå och läsa samtidigt. Här är citatet igen:
"Första gången Bailey såg honom gick vi och läste på vägen (alla i vår familj tycker om att gå och läsa och de få andra personer som bor här vet om det och brukar krypköra sista biten hem). Jag läste Svindlande höjder, som vanligt, och hon läste Like Water for Chocolate, hennes favorit, när en magnifik, kastanjebrun häst travade förbi oss bort mot vägskälet."
Det är rätt bra att det inte är så där särdeles mycket trafik på vägen där han brukar vandra, min son.

2 kommentarer:

  1. Åh, vad fint. Jag gick jämnt o ch läste när jag var barn. Fast då mitt i stan i malmö. Inte riktigt lika rofyllt.. ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hade velat se dig som barn vandra med bok i Malmö! I en egen bubbla, omedveten om bilar...?

      Radera