Ur varselklotet + Flodskörden av Simon Stålenhag

Alltså, de här böckerna... så mycket älsk på dem!!

Vad är de? Konstböcker? Science fiction? Fantasy? Berättelser? Alltihop?? Jag vet inte - jag bara vet att jag har tillbringat ett antal timmar med att sitta djupt försjunken i alla de där bilderna. Det är så mycket igenkänning - i naturen (nästan alltid den tristaste delen på året, där mittemellan vinter och vår när allt är grått, lerigt och blött), i bilarna, i husen (känns som att jag eller mina klasskompisar från när jag var liten skulle kunnat bott i allihop), skyltarna... Men så kommer då alltid de där inslagen i bilderna som inte känns igen. De konstiga maskinerna, robotarna, teknologi som utvecklats åt ett helt annat håll än det som är det samhälle jag känner till. Det skulle kunnat vara vårt samhälle, men är det inte.

(när jag körde bil hem häromdagen började jag titta på alla dessa mystiska grejer som i stället faktiskt finns i vår natur men som jag inte ens ser längre, precis lika "naturliga" som maskinerna och robotarna i Stålenhags bilder: kraftledningar, vindkraftverk, skorstenar...)

Och så texterna till det. Bara bilderna är fina, men texterna till ger det där vardagliga, det där som gör att bilderna känns ännu mer som något som skulle kunna vara. Minnen från en skoltid på 80- och 90-talen, där olika statliga verk hanterar magnetotroner och underjordiska experiment, där en serviceman i en orange Volvo (mycket lik Televerkets gamla bilar) kör runt och gör sin dagliga service på någon slags maskinstationer som inte finns egentligen, men som är vardag ändå, och som nynnar med när radion spelar Allt som jag känner med Tone Norum och Tommy Nilsson...

Det är en total krasch när allt det där som jag känner igen sätts samman med det som jag vet inte finns på riktigt, och ögat vandrar runt i bilderna varv på varv på varv och försöker få ihop. Och jag fascineras, funderar, fantiserar... och älskar. Jag älskar det här! Bästa bok-slash-konst-slash-teknologi-slash-fantasiupplevelsen jag har haft på många år!

Hörni - se till att få tag på de här böckerna och UPPLEV DEM!

Titlar: Ur varselklotet : Illustrerade sägner ur Slingans landskap 1984-1994 + Flodskörden : Illustrerade sägner ur Slingans landskap 1995-1999
Författare: Simon Stålenhag
Illustrationer: Simon Stålenhag
Utg år: 2014 + 2016
Förlag: Fria ligan
Köp dem: Ur varselklotet till exempel här eller här, Flodskörden till exempel här eller här

Crooked Kingdom

Spoilervarning - viktiga ting från Six of Crows/Högt spel avslöjas här eftersom det är svårt att skriva om Crooked Kingdom annars. Ska du läsa Högt spel (och ja, det ska du!) så slutar du läsa här, OK?

Jag tyckte så väldigt mycket om Six of Crows att jag direkt köpte fortsättningen Crooked Kingdom för att läsa vidare om Kaz och de andra. Första boken slutade ju dessutom i en elak cliffhanger, så jag kunde ju inte låta dem vara av med Inej alltför länge, eller hur?

Den rike köpmannen Van Eck, uppdragsgivaren från första boken, visar sig alltså vara helt opålitlig, med onda planer och dessutom en av de sämsta papporna i litteraturhistorien. Här kommer nu Kaz och gänget och har lyckats med sitt uppdrag - men han blåser dem på betalningen samt snor med sig Inej och låser in henne som gisslan? Jäkla karl. Klart Inej ska fritas - men hur? Och hur samtidigt ta hämnd på Van Eck, och få alla de där pengarna de faktiskt blev lovade? Och hur samtidigt undvika den här nya faran: människor från landet Shu i öst, som nu fått för sig att de ska fånga in alla grishas och använda dem som försöksdjur i sitt arbete med att framställa mer jurda parem (det där knarket för grishas)? Och samtidigt som det lyckas överlista den där allsmäktigt elake skurkbossen Pekka Rollins, roten till allt ont i Kaz liv?

Alltså, det är inte lätt. Kaz hjärna är fortfarande lika briljant, men det är mycket att ta in i planeringen. Och deras egen grisha Nina kämpar fortfarande mot sitt pardemberoende, Jespers pappa dyker upp och undrar vart alla hans pengar har försvunnit (på spel och dåligt liv och inte alls på studier...), och Wylan tycker inte om att se ut som någon från Shu längre. Det krävs en del planering och smarthet, det gör det. Och det är spännande att läsa om, igen, och så byter vi i den här boken miljö till att vara i Ketterdam och dess kanaler hela boken igenom. Men precis som i första boken är det ändå inte allt detta som gör boken så himla bra. Det är karaktärerna.

Åh, vad jag gillar de sex huvudpersonerna! Det är de och deras utveckling som driver allt framåt, och även i den här växlar berättarperspektiven mellan dem. Nu får även Wylan komma till tals, och vi får veta mycket mer om hans, och Jespers, bakgrunder. (alltså, pappa Van Eck är verkligen inte någon bra pappa)

Det som drar ner den här boken lite är att själva handlingen, sättet de ska hämnas på Van Eck, mycket kretsar kring affärstransaktioner, och det blir lite väl trassligt för mig. För lite pang-pang och för mycket pengar. Men eftersom det ändå är personerna som är det viktiga så gör det inte så mycket. Jag älskar Crooked Kingdom nästan lika mycket som jag älskade Six of Crows. Det sorgliga är att det här bara är en duologi vad jag förstår, så det kommer nu ingen vidare fortsättning om Kaz & Co. Åh, why?

Titel: Crooked Kingdom
Serie: Six of Crows #2
Författare: Leigh Bardugo
Utg år: 2016
Förlag: Henry Holt & Co
Köp den till exempel här eller här

Vi är en

Grace och Tippi är tvillingar. (och ja, de är döpta efter Hitchcock-skådespelerskorna eftersom deras föräldrar älskar Hitchcocks filmer) Men inte bara det - de är sammanvuxna tvillingar. Från höften och nedåt är de en. De har varsitt hjärta men delar matsmältningssystem, så en av dem kan bokstavligen äta för två ifall den ena saknar aptit.

Fram till nu har de haft privatundervisning hemma, men nu måste de börja på highschool och gå tillsammans med andra ungdomar i en vanlig klass. Familjen har ständigt ont om pengar och det är inget att göra åt saken. Tvillingarna tycker det ska bli både läskigt och spännande att få gå i vanlig skola - och det är bägge när de kommer dit. Visst, alla tittar på dem och frågar dem tusen frågor, men samtidigt får de ett par klasskompisar utsedda som stödjepersoner och de två, Yasmeen och Jon, är verkligen helt toppen. Grace och Tippi känner sig som två individer som har börjat skolan och inte som något freak alla vill titta på.

Vi är en är skriven som prosapoesi, (alldeles precis som Sonya Sones ungdomsböcker, så alla de som älskar dem måste hitta till den här!!) vilket gör det hela snabbläst och lättläst eftersom det inte är så mycket text - men också lämnar mycket till läsaren att förstå själv eftersom det är sparsamt med beskrivningar, miljöer och såna detaljer.

Det är Grace som berättar, så vi får allt ur hennes synvinkel. Sånt som hur Tippi kan vara rätt jobbig på vissa saker, och hur hon själv börjar fundera på det här med killar och om det finns en chans till kärlek för någon som sitter ihop med någon annan.

Jag slukade den här, och älskade att läsa om hur tvillingarna precis som alla tonåringar försöker göra sig fria, fast de har så mycket svårare att göra det än alla andra. Lite mycket blev det när Grace och Tippis familj hade så många problem helt förutom det att tvillingarna inte är som andra. Arbetslöshet, alkoholproblem och ätstörningar... det slår över lite. Men om jag låter bli att hänga upp mig på det är det här en fantastisk bok.


Titel: Vi är en
Författare: Sarah Crossan
Originaltitel: One
Översättning: Lina Erkelius
Utg år: 2016
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här

Flickan med snö i håret

Flickan med snö i håret är första boken i Ninni Schulmans Hagforsserie som jag varit nyfiken på ett tag, och nu tog jag tag i det där och lyssnade på den som ljudbok.

Det börjar med tonårsflickan Hedda som försvinner från sitt hem på nyårsafton. Så småningom hittas en död flickkropp i en jordkällare inte långt ifrån Heddas hem - är det Hedda som hittats? Vi får följa polisens arbete med alla de där detaljerna så som att kolla upp en lista med bilar som alla är mörkblå, mörkgröna eller svarta och som har ett registreringsnummer som börjar på si eller så, prata med misstänkta och med familjen till den försvunna, kolla upp ägandeförhållanden till hus, letande, möten, körande och vardag...

Samtidigt följer vi förstås huvudpersonen Magdalenas liv. Hon har precis flyttat till Hagfors efter en skilsmässa, och bor nu i ett stort hus med sonen Nils som är sex år. Hon jobbar som journalist och skriver därför om Heddas försvinnande, men blir också inblandad i spanandet på en misstänkt bordellverksamhet i en fastighet i Hagfors ytterkant.

Det som gör den här boken läsvärd är personerna som är med. Magdalena själv och hennes vånda över allt med skilsmässan och så det här nya med Petter, hennes grannar snöskottande Bengt och matlagande Gunvor, polisen Petras hundpromenader och migränattacker, polischefens nya småbarnslivstillvaro... Jag gillar dem eftersom de är mänskliga och vanliga. Jag gillar också alla detaljer som gör att miljö och det som händer kommer till liv: vad de äter, vilken färg morgonrocken har som sveps runt någon, vad de lyssnar på, dofter och inredningar.

Samtidigt är det just de där sakerna som jag gillar som faktiskt stoppar upp boken lite. Det ska ju vara en spännande deckare, men själva mordgåtan och traffickinghärvan blir aldrig huvudsaken för mig utan bara något som försiggår bland allt det andra. Jag blir mer irriterad över hur sexåringen Nils måste sitta fyra timmar ensam på buss fram och tillbaka till Stockholm varannan helg än jag blir engagerad i de stackars inlåsta tjejerna i den där lägenhetsbordellen, och jag tycker att Magdalenas och Petters trevande förhållande är det bästa i hela boken mycket mer än jakten på mördaren. (plus att jag alltid tycker det är übertråkigt med polisarbetesskildringar likt den där billistan ovan)

Så ja, jag gillade en hel del, men nog inte som deckare. Och nog inte som ljudbok heller - gillar inte Angela Kovács sätt att läsa och det blev rätt segt ibland.  Så återvänder jag till Hagfors så är det för Magdalena och Petter, för miljöerna och fikarasterna - och definitivt i pappersboksform.


Titel: Flickan med snö i håret
Serie: Hagfors #1
Författare: Ninni Schulman
Ljudbok - uppläsning: Angela Kovács
Utg år: 2010
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

Tvillingarna Tempelton får en idé

Så länge jag har haft den här liggande på skrivbordet på jobbet! Gång på gång har jag burit ned den från lunchrasten men återigen lagt all eventuell lästid på att spela Candy Crush i stället för att få reda på hur det gick för tvillingarna Tempelton. Hur svårt kan det vara att ta sig igenom en barnbok, egentligen? Och varför kom jag inte in i den? Jodå, jag tog mig igenom. När jag väl bara ledsnade på att ständigt stirra på tvillingarnas ansikten från skrivbordet så drog jag igenom boken på en halvtimme... svårare än så var det inte, och jag ville trots allt ha läst igenom den innan jag gnällde på den i ett surt blogginlägg.

För vad är det som gör att jag inte gillar tvillingarna Tempelton, deras pappa uppfinnarprofessorn och den lömske Tom T. Tom som är arg för att han tycker att professorn för länge sedan har snott en av hans egna idéer och därför ska kidnappa tvillingarna?

Det är berättaren. Visst, ibland är det kul med en berättarröst som blandar sig in i berättelsen och pratar direkt med läsaren. Men här blir det på tok för mycket meta. Hela, hela tiden avbryter berättaren läsningen för att prata direkt med läsaren, uppmana till saker och vara så där galet hurtfriskt oj-så-rolig-jag-är-för-det-måste-man-ju-vara-när-man-skriver-barnbok-annars-tröttnar-de-små-liven rolig. Och det stoppar alltså upp handlingen totalt och gör att boken aldrig kommer igång.

Så är det i alla fall för mig. Frågan är hur det funkar för barnen, som trots allt är målgruppen? Tilltalas de av Det Roliga Sättet Att Berätta Bokens Handling och sitter och småfnissar hela tiden och älskar boken? Struntar i handlingen och har roligt åt roligheterna enbart? Bra i så fall. Eller orkar de aldrig ta sig in, som det var för mig? Inte så bra. Vi får väl se hur det blir.

Titel: Tvillingarna Tempelton får en idé
Författare: Ellis Weiner
Illustrationer: Jeremy Holmes
Originaltitel: The Tempelton Twins Have an Idea
Översättning: Helena Olsson
Utg år: 2016
Förlag: Argasso
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

Människorna

Jagberättaren i den här boken är en vonnaderian, från en galax far far away, en utomjording alltså. Och han berättar det egentligen för sina med-vonnaderianer, som en slags förklaring på det han själv har gjort. Och på detta sätt får vi en slags utifrån-blick på människorna och jorden och våra liv här som blir så bra. Allt konstigt människorna gör, men också de bra sakerna, sånt som får den här vonnaderianen att ändra uppfattning om oss från rena löjet i början till en slags överseende kärlek mot slutet. Och vi som läsare får en funderare om oss människor som är både rolig och allvarsam. Egentligen är det här en djupt filosofisk bok, men den är inte det minsta jobbig att läsa. Bara tankeväckande.

Matematikprofessor Andrew Martin har ägnat en stor del av sitt liv åt att kunna bevisa Riemanns hypotes (nä, fråga för all del inte, men det handlar om primtal på något sätt) och har nu faktiskt lyckats. Det skulle innebära ett enormt språng framåt för mänskligheten: teknologi, rymdfärd och annat. Och det är människorna inte mogna för, bestämmer de där vonnaderianerna som blivit medvetna om upptäckten samtidigt som den skedde trots att de befinner sig far far away in another galaxy. Alltså har de blixtsnabbt ihjäl professorn och låter en av sina egna ta hans plats, i hans kropp, för att eliminera alla spår av den där bevisningen, och dessutom döda alla människor som ens anat att professorn var lösningen på spåret.

Vi får alltså läsa om den "nye" Andrew Martin som naken tar sig in till Cambridge för att leta upp professorns kontor och laptop, och som inte alls förstår att det skulle vara konstigt att gå runt utan kläder. Varför det? Alla människor är väl nakna under de där kläderna, vad skulle skillnaden vara? (senare funderar han mycket över allt som förpackas på jorden: människorna i kläder, maten i plast, åsikterna i formuleringar...)

Andrew börjar leva sitt eget liv, och funderar mycket över människorna under tiden (deras fulhet! deras primitiva teknologi! att behöva lägga tid på att ta sig till olika ställen...alltså, hallå?). Ju längre han tvingas bo med sin fru och son, desto mer engageras han i sitt eget liv, och med sin familj, och börjar inse att den riktige Andrew Martin inte var någon särskilt trevlig person - och varför.

Jag gillar den här boken väldigt mycket. I början trodde jag att det skulle vara eftersom det är så väldigt roligt att läsa om hur en utomjording betraktar människornas konstigheter, men ju längre jag läste och det roliga tonades ner för mer allvar desto mer tyckte jag om den för alla tankar den gav upphov till. Listan som boken i princip avslutas av, Råd till en människa i 97 punkter är från "nye" Andrew till sonen Gulliver, är liksom en fin sammanfattning av hela bokens höga och låga funderingar. Där kan man få råd som "var nyfiken" men också "en smörgås med jordnötssmör passar alldeles utmärkt bra till ett glas vitt vin".

Ett citat från förordet, om människorna:

Deras seder och bruk är också häpnadsväckande och gåtfulla till en början. Deras samtalsämnen rör väldigt sällan de spörsmål som de verkligen vill tala om och jag skulle kunna skriva nittiosju böcker om kroppsskam och klädetikett innan ni ens kommer i närheten av att förstå dem.
Åh, och vi får inte glömma Saker De Gör För Att Bli Lyckliga Vilka I Själva Verket Gör Dem Eländiga. Det är en oändlig lista. Den innefattar: shopping, titta på tv, få det bättre jobbet, skaffa det större huset, skriva en till hälften självbiografisk roman, uppfostra sina unga, få sin hud att se en aning mindre gammal ut, och hysa en vag förhoppning om att det kan finnas en mening med det hela.

Missa inte den här boken!

Titel: Människorna
Författare: Matt Haig
Originaltitel: The Humans
Översättning: Karin Andrae
Utg år: 2016
Förlag: Massolit
Köp den till exempel här eller här

PAX - Pestan

Så landade den då hos mig, boken med brunorange infärgning av sidorna och en reservationskö i systemet som liknar dem för efterlängtade vuxenböcker. Sjunde boken i PAX-serien: Pestan. Och jag utnyttjade glatt min lilla bokmakt och snodde hem den direkt när jag packade upp den ur kartongen med nya böcker, och läste ut den på kvällen innan jag lät den vandra vidare till de ivriga läsarna i reservationskön.

Bra? O, ja! Läskig? Inte som några i serien (Mylingen, Gasten....ja, jag tittar på er och ryser) - mer spännande och precis som i till exempel Bjäran så är det några av människorna som är de läskigare den här gången. Människor som piskar upp hatstämning via facebook och andra sociala media och bildar medborgargarde för att själva skipa ordning och reda... hu!

Det går någon mystisk sjukdom i Mariefred - många har insjuknat med riktigt otäcka symtom som näsblod, hög feber och förvirring. Det är oklart hur sjukdomen sprids vidare, så de sjuka isoleras på en särskild avdelning på sjukhuset. Varken Alrik eller Viggo drabbas - men väl Tarek, deras fosterbror (Leylas och Anders son).

Mina favoriter imparna är med, även impen i kattmössan (han med det militäriska språket) - men inte tillräckligt mycket för att jag ska bli nöjd. (För min del hade imparna nästan kunnat få en hel bok åt sig själva att bre ut sig i.) Iris är med och har listiga planer, Maggan Migrän är också med och har ännu listigare planer och ännu smetigare läppstift. Huga vad hon är otäck.

Och så börjar det så smått bli jul mitt i alltihop, med julklappar som det ska rimmas till. Till hårgelé? Självklart detta: "Ser håret ut som en självdöd björn? Sitter du ensam i ett hörn? Tryck då ut en skvätt Så ligger håret rätt" Jo.

Nu längtar jag efter Vitormen. 

Titel: Pestan
Serie: PAX #7
Författare: Åsa Larsson & Ingela Korsell
Illustrationer: Henrik Jonsson
Utg år: 2016
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här

Jonathan bortom all kontroll

Jonathan har flyttat till New York och försöker sätta igång med vuxenlivet, men tycker inte själv att han lyckas så bra. Alla andra verkar kunna det där alldeles utmärkt, själv känner han att han liksom leker vuxen och inte kommer igång med sitt liv på allvar. Han har lyckats hitta en bra lägenhet, på cykelavstånd från jobbet på reklambyrån han också lyckats få - men lägenheten känns inte så trygg eftersom den kan bli uppsagd när som helst och jobbet är verkligen inte det Jonathan trodde att det skulle bli. Flickvän har han, men frågan är om han är ihop med henne för att han är kär eller för trygghets skull?

Så kommer då hundarna. Hundarna och bröllopet - och Jonathans tillvaro vänds upp och ned, eller faller totalt samman faktiskt. Hundarna är hans bror James hundar som Jonathan passar medan brodern jobbar i Dubai ett par månader. Och de där hundarna? Åh, vad jag älskar dem! De är väl mest bara hundiga, liksom, men Jonathan tolkar in så mycket i det de gör, som mänskliga reaktioner eller tankesätt:

Medan hundarna lekte med sina kompisar funderade han på jobbet, men efter ett tag märkte han att de hade slutat spralla runt och bara stod och glodde fuktigt på honom. James kastar alltid en boll åt oss, sa deras miner. Han leker kurragömma och presenterar oss för andra hundar.
Jonathan glodde tillbaka. Va? Måste hundar bli presenterade för varann nu också? Var rumpsniffning helt ute? "Stick och sniffa nån i rumpan", sa han med en åtbörd åt hundvimlet. "Skaffa er ett eget liv. Lär er stå på egna ben."

Jonathan är överhuvudtaget väldigt rolig att läsa om - hans fantasi! Han kan möta någon på gatan, och tio minuter senare har han tänkt ihop den där människans bakgrund, eller en möjlig gemensam framtid med alla detaljer som hur deras dagar kommer att se ut, vad deras barn kommer att heta och allt möjligt.

Bröllopet är hans flickväns idé - hon jobbar på en tidskrift som skriver om bröllop, och nu vill de livesända från ett bröllop så om Julie och Jonathan ställer upp så får de allt betalt. Varför inte köra på då? Hela förberedelseapparaten drar igång. Men vill de det här? Egentligen?

Alltså - vilken alldeles fantastisk blandning av humor och allvar detta är! Till och med när Jonathans hela tillvaro totalt kraschar så gör den det på ett sätt som gör att jag bara sitter och småfnissar hela tiden när jag läser. Det är svårt att beskriva, men en stor del av boken och dess behållning ligger nog i Rosoffs fantastiska och finurliga språk. Och karaktärerna. Och hundarna! Jag älskade den korta, absurda ungdomsboken Älgbarnet, och den här är egentligen mer av den sorten fast längre, mer komplext och så skrivet för vuxna. Jag gillar det verkligen väldigt mycket - när Meg Rosoff skriver så här är hon helt oemotståndlig!

Titel: Jonathan bortom all kontroll
Författare: Meg Rosoff
Originaltitel: Jonathan Unleashed
Översättning: Molle Kanmert Sjölander
Utg år: 2016
Förlag: Massolit
Köp den till exempel här eller här

Simply Magic

Helt inspirerad av mitt eget blogginlägg om Mary Balogh på Kulturkollo häromdagen kastade jag mig åter in i de där flickskolelärarinnornas kärleksliv. Det är England, det är 1800-tal, det är romance och det är Simply-seriens tredje bok och det är nu dags för Susanna att finna Den Ende Och Rätte.

Honom träffar hon redan några sidor in i boken. Det är Peter Whitleaf, viscount, artig, glad och flörtig, och den första tanken som far igenom hans huvud när han får se Susanna är att "där är hon ju". Tyvärr är det första som far igenom Susannas huvud (när hon får se Peter men framförallt höra att han heter just Whitleaf) ett hett "FY F-N". Eller, nja, det står det ju inte (snälla nån, hon ÄR dock flickskolelärarinna på 1800-talet...) men det är det som är kontentan av hennes tankar.

Vad har nu denne stackars karl med de alldeles lagom stora musklerna och snygga kläderna (och pengarna! och godset! och smajlet!) gjort för att få Susanna att avsky honom? Han har ju aldrig träffat henne förr? Jo, det får vi förstås veta så småningom. Det måste ju till hinder i en romance för att det ska bli lite kul att läsa. Och just det här har en del svärta bakom sig - ett självmord och en tolvårig tjej som rymt hemifrån ensam till London för att söka jobb.

Nåja. Det mesta kan ju övervinnas med en hyfsat smäktande kyss, eller? Och dansa vals är rätt trevligt det också. För att inte tala om att ha bra sex i en skogsbacke. Samt att tala ut med varandra och reda ut alla problem. Så ganska snart är frågan om hur många av lärarinnorna i den där flickskolan i Bath som finns kvar? Kan skolan bedrivas vidare? (som datingfirma kanske?)

Jag hade en trevlig helg med Simply Magic (och om det är någon vän av ordning som undrade just om det blev den jag valde, eller den andra, så fick ni svaret nu...)

Titel: Simply Magic
Serie: The Simply Quartet #3
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2008
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

Nortons filosofiska memoarer

En trevlig liten ljudboksstund är det att lyssna på när Tomas Bolme läser om Håkan Nessers hund Norton. Det är raskt avklarat på mindre än två timmar, men på den tiden hinner vi besöka en hel del platser, faktiskt.

Det är alltså Norton själv som berättar (med husse som spökskrivare, då), och vi får höra om hans hundiga liv. Om hur Kensington Gardens är finaste platsen för promenader, och om hur det kan vara stressande med för många lukter i New York. Om långa promenader på Exmoorheden i England, eller om hur skönt det är att ligga i en skinnsoffa. Det filosofiska går mycket ut på mindfulness, kan vi väl säga. Saker som gör livet värt att leva, sånt som köttbullar (och skinnsoffor).

Genom Nortons ögon ser vi andra människor (den deprimerade engelsmannen på heden, mattes totala förträfflighet eller damen som ligger ihopbunden med en papegoja mitt i den gotländska naturen), andra djur (katter och hästar har också en hel del att säga) och andra filosofer (eller... hundar). Det är småmysigt och ofta ganska roligt också. Och framför allt väldigt fullt av kärlek mellan människa och hund.


Titel: Nortons filosofiska memoarer
Författare: Håkan Nesser
Ljudbok - uppläsning: Tomas Bolme
Illustrationer: Karin Hagen
Utg år: 2016
Förlag: Brombergs
Köp den till exempel här eller här

Men at Arms (A Discworld Novel)

Så inkonsekvent jag är? Om jag lyssnar på en ljudbok på svenska kan jag bli oerhört irriterad när uppläsaren överdramatiserar det hela, och ger de olika karaktärerna olika röster, överdriver dialekter, viskar, väser eller ger sig på att sjunga (tre gånger huuuuga för det där sista). Men om jag lyssnar på boken på engelska, och uppläsaren gör ungefär samma sak? Då är det tydligen helt OK. Om hen gör det bra. Och det gör Nigel Planer när han läser Discworldböckerna. Hans egen engelska är släpigt brittisk, men han kan förvandla rösten till ungefär vad som helst och vilken dialekt som helst verkar det som. (Det jag undrar när han läser är hur han kan hålla isär alla de där rösterna?) Till och med en gargoyles öppenmunnade väsande lyckas han få till (fast där blir det lite väl bra eftersom jag inte alls hör vad han säger...)

Nog om uppläsningen av denna bok. Jag gillar.

Handlingen i denna Discworldbok är i vanlig ordning helt urflippad och egentligen inte alls viktig: något som mest kan liknas vid ett gevär stjäls från museumet på the Assassins Guild, en "gonne". Denna gonne verkar sedan ha en egen vilja och få sina ägare att ha ihjäl andra människor. Döda kroppar hittas i Ankh-Morpork, och de eminenta (?) medlemmarna i the Night Watch försöker ta reda på vem mördaren är och vad det är som stulits från the Assassins Guild. Lord Vetinari ("the Patrician"), som är den som ser till att hela Ankh-Morpork-maskineriet rullar på, förbjuder dem uttryckligen att rota mer i fallet (eftersom det är det säkraste sättet att verkligen få dem att fortsätta även om det verkar farligt).

Ja, ungefär så. Och i och med detta får vi alltså följa diverse karaktärer som hänger ihop med the Night Watch, och karaktärerna är förstås de som gör den här boken läsvärd och rolig. Vi har till exempel de nya rekryterna Lance-constable Cuddy (som är en dvärg), Lance-constable Detritus (som är ett troll)(och dvärgar och troll hatar varandra)(givetvis paras därför Cuddy och Detritus ihop och får under mycket mummel och rolig dialog lära sig att samarbeta), Lance-constable Angua (som inte bara är kvinna utan också varulv...). Allihop ledda av Corporal Carrot (två meter lång dvärg med hög moral)(han är adopterad).

Och vi får besöka lönnmördarnas gille (där alla verkar helt snobbiga), clownernas gille (ledda av den förfärligt läskige Dr Whiteface), hundarnas gille (ja!), de okända tunnlarna under Ankh-Morpork och ett antal pubar (där kaffet verkar vara den starkaste och farligaste drycken).

Precis lagom roligt och trevligt. Och vi får veta att troll minsann också kan vara smarta - om deras hjärnor bara kyls ner några grader så.

Titel: Men at Arms
Serie: Discworld (här finns en föreslagen läsordning för den som vill men behövs egentligen inte)
Författare: Terry Pratchett
Ljudbok - uppläsning: Nigel Planer
Utg år: 1993
Förlag: Victor Gollancz
Köp den till exempel här eller här

Six of Crows

Six of Crows utspelar sig i samma värld som Bardugos Grisha-trilogi men liknar inte dem särskilt mycket. Även om jag gillade åtminstone första Grishaboken starkt så måste jag säga att det här är så mycket bättre. Magin får ligga rätt lågt, triangeldrama finns inget alls och hela romanens styrka ligger i de sex huvudkaraktärerna och deras utveckling. Jag gillade! Jag slukade! Jag har redan köpt fortsättningen Crooked Kingdom!

I centrum står Kaz Brekker, listig tjuv som helt tar sig fram med hjälp av sin intelligens och fingerfärdighet. Nu tar han hjälp av fem andra, några av dem redan medlemmar i hans tjuvliga, andra blir mer eller mindre medtvingade, i ett uppdrag som går ut på att befria en fånge ur ett ytterst rymningssäkert fängelse. Fången är en slags vetenskapsman, som kommit på ett knark som kan förhöja en grishas (magikerna i den här världen) magiska egenskaper till ofattbara nivåer, men som också gör grishan helt beroende av knarket efter första fixen. Hemligheten bakom substansen skulle kunna välta världen över ända, både politiskt och ekonomiskt, och alltså ska den här vetenskapsmannen fritas så att det inte kommer att ske. Lyckas Kaz Brekker och hans gäng så får de hur mycket pengar som helst.

Fritagningsuppdraget är spännande att läsa om, och gjort på precis det sättet jag älskar med smarta planer, och backup-planer ifall de första planerna går fel. och med en mästarhjärna bakom allt (Kaz) som alltid ligger minst tre steg före. När allt ser ut att ha gått åt pipsvängen så visar det sig ändå att det var så det var tänkt för att lura alla, eller om allt faktiskt går fel så har Kaz ändå snabbt tänkt ut en listigare lösning. Det är twister och överraskningar och spännande hela tiden, och jag gillar det mycket.

Men det viktigaste är alltså personerna, så viktiga att den spännande handlingen trots allt kommer i bakgrunden. Deras bakgrundshistorier, det de lever för, deras inbördes relationer (någon följer med bara för att på ett bra sätt kunna ha livet av en annan av de sex som hen hatar). Hur de lär känna varandra och lita på varandra och blir ett sammansvetsat team som klarar de mest omöjliga saker tillsammans. Och dialogerna...! åh, jag älskar när de gnabbas med varandra! Särskilt när Jesper, oh-så-erfaren-tjuv-redan hackar på Wylan, nykomlingen, gröngölingen, bortskämda-pojken-som-är-son-till-uppdragsgivaren. Plus att jag älskar ungefär allt när Nina, gängets egen grisha, och Mattias, gängets egen häxjägare, är inblandade. Och Kaz själv, och anledningen till att han alltid har handskar på händerna? Hjärtskärande...

Jag påminns förstås om Scott Lynchs Locke Lamora, men även om Brandon Sandersons ligor sammansatta av olika specialister till exempel i Mistborn-böckerna. Eller om Artemis Fowl (Colfer). Ändå är detta något helt eget när det blir gift med grisha-magin och placerat i Bardugos egen värld. Dock inte längre ryskinspirerat - Ketterdam påminner mer om Amsterdam, och i The Ice Court heter personerna sånt som Nilsson och Berggren....

Six of Crows har precis kommit ut på svenska: Högt spel. Läs, läs, läs!!

Titel: Six of Crows
Författare: Leigh Bardugo
Utg år: 2015
Förlag: Henry Holt Company
Köp den till exempel här eller här

Det är inte ett I-landsproblem. Det är mycket värre - det är ett BOKNÖRDSPROBLEM

I morse var det dags att börja på en ny bok eftersom jag avslutade fantastiska Six of Crows (Bardugo) sent i går kväll (snart i ett blogginlägg nära dig...). Och eftersom jag för någon dag sedan skrev ett långt och hyfsat meganördigt inlägg om Mary Balogh för Kulturkollos Dröm, längtan och fluffvecka (det publiceras i morgon söndag) blev jag så Mary Balogh-sugen att jag kastade mig in i hennes Simply Magic och vid frukosten befann mig i södra Englands landsbygd. Helgen skulle gå i romantikens tecken.

Men. Sedan följde ett antal timmar ute i skogen och med en iskall orienteringstävling, och som alla vet finns det bara ett sätt att bota något sådant: med ett långt och varmt bad i badkar. Med en bok. Fast nej, inte med Mary Balogh?! Den har jag på min Kindle, och min Kindle har inga badkläder (hallå? familj? jag önskar mig ett vattentätt (svindyrt) fodral till min Kindle till min stundande födelsedag...) så därför fick den snällt vänta utanför badrummet. I badet tog jag i stället med mig Meg Rosoffs Jonathan bortom all kontroll i vanlig pappersboksform. Och kärlek uppstod efter bara några sidor... Den Där Känslan, ni vet, Bok Att Älska.

Jaha. Så nu har jag problem. TVÅ böcker jag precis påbörjat och precis gripits av stora bokslukarsuget av. Vilken väljer jag? VILKEN??

(*blir så konfys att hon går och bloggar om eländet i stället, samt laddar ner Matt Haigs Människorna som e-bok på mobilen och börjar förvirrat läsa den i stället*)

Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig

Nu har jag återigen under några dagars resor från och till jobbet lyssnat på Mark Levengood när han läst sina egna texter, och det var precis lika roande, fint och tänkvärt som det brukar. Men nu har jag problem - nu har jag ju lyssnat på alla hans egna böcker! Vad ska jag nu ta till när jag behöver lyssna på den här sortens bok? (ja, tips mottages tacksamt!)

Själva titeln (himla smidig, eller hur?) är något som Mark minns att hans morfar sjöng för honom när han var liten. Morfar, som får vara med flera gånger i den här boken också. Världens sämsta trollkarl, som den övriga familjen bara applåderar efter föreställningens slut eftersom de är så glada att han är färdig och de slipper lida mer.

Förutom morfar får vi läsa om andra personer i Marks liv, personer i hans familj eller sådana han mött. En taxichaufför som för att få Marks kreditkort att funka slickar på det (bläää...!)(och ja, det är precis det Mark funderar över, hur alldeles för intimt det blir när någon främmande person slickar på ens grejer även om det bara är ett kreditkort). Eller en mopedtaxiförare i Vietnam. Eller hur Marks man står ute mitt i snöstormen och tycker att det är så himla friskt och fint med vinterväder (medan Mark helst vill kura ner sig i en hög filtar i pannrummet tills det blir vår). En gynekolog som är alldeles för snygg för att få vara gynekolog. Eller om hur det går till att tillverka "Mor Karins hembakade pepparkakor".

Det är nog texten om nordens vinter och nordbors hurtighet som är min favorit. Här kommer ett citat ur den:

Jag kan bli så förundrad över hur det blev såhär. I mänsklighetens gryning, då folkslagen vandrade kors och tvärs över Europa, och frankerna valde västra Europa och sade att "I detta land ska vi bygga höga torn och duscha väldigt sällan", och spanjarderna pekade söderut och sade "här ska vi släppa loss stora tjurar som jagar oss, så vi får visa att vi är både manliga och korkade", och romarna pekade på Apenninska halvön och sade "vi ska njuta av solen och vifta med händerna när vi pratar och kasta varandra i det varma sköna vattnet med cementblock om fötterna".
Men så var det en liten grupp som började vandra norrut... och de andra ropade "nej, gå inte dit, där är det kallt och mörkt" men gruppen bara skrattade och traskade vidare, och svagt i vinden hördes något som lät ungefär som "han har öppnat pärleporten", fast de visste de ju inte då eftersom sången ännu inte var skriven. Och européerna tittade efter gruppen som försvann in i dimmorna, och de sade "låt oss kalla dem sveser... det betyder på vårt språk 'folkspillra som är tokig som en hund och totalt saknar lust att leva'". Från ordet sveser fick vi sedan namnet "Sverige".

Jo, precis så där. Och har du nu inte läst någon av Mark Levengoods böcker så är det verkligen dags. Själv får jag väl vänta tills han skriver någon ny. Eller lyssna om på någon av dem jag redan lyssnat på.


Titel: Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig
Författare: Mark Levengood
Ljudbok - uppläsning: Mark Levengood
Utg år: 2010
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

Bruno 3000 - Tvillingarna

Bruno 3000 fick mig först att tänka på någon slags effektiv dammsugare i en halvtöntig tv-reklam - men Bruno är ingen dammsugare (även om han funderar på att föräldrarna verkligen inte städar så ofta i köket, särskilt inte under kökssoffan). Han är en pojke som är sisådär 8 år gammal, eller 3000 dagar. Och Tvillingarna är första boken om hans liv.

I Brunos liv finns det massor av saker att känna igen sig i för andra åttaåringar. Det är att bygga med lego och spela Minecraft, det är att samla på saker man råkar hitta på gatan, att pilla in glaskulor i dörrlås (varför...??)(för att man KAN!), det är stawass-figurer och att leka hitta Nemo när man är på stranden, det är grupparbeten i skolan och judoträning på kvällen och föräldrar som tjatar om bordsskick. Det är vardagsliv samtidigt som det är en hel del stora saker också: bästa judotränaren Anna som får barn och därför får en vikarie som heter Jörn och inte alls verkar lika bra (och då funderar Bruno på att sluta med judo), och så det jobbiga att Brunos bästa vänner tvillingarna Ture och Tom ska flytta till New York. Och en liten sak som blir stor: det att Brunos hand råkar stjäla en av Tures och Toms legogubbar och ta med sig hem, och hur den där lillstölden växer och blir ett Gigantiskt Problem.

Berättandet sker helt och hållet utifrån Brunos perspektiv och det känns verkligen som att det här skulle en åttaåring kunna ha upplevt och tänkt. Det finns många illustrationer, och berättandet sker ganska ofta i dem med eller utan pratbubblor. Jag tänker att det här lockar många av de mindre barnen som sneglar på Dagbok för alla mina fans-böckerna men som kanske är lite för unga för dem än, eller behöver ha lite lättare text.

Jag gillar Bruno! Jag tycker om hur jag som läsare av alla dessa vardagsögonblick får en fin berättelse om vänskap och åttaåringsliv. Och jag tror absolut att det här kommer att gå hem hos lågstadiebarnen (säkert hos en del äldre också). Högläsning av Bruno är också fint - när du sitter med ett eller två barn bredvid dig (tänker att det kan vara svårt att visa upp illustrationsberättandet inför en större grupp barn).


Titel: Bruno 3000 - Tvillingarna
Författare: Åsa Anderberg Strollo
Illustrationer: Julia Thorell
Utg år: 2016
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 6-9 år

Efter festen

Efter festen gör en annorlunda grej i feelgood-sammanhang: Ralph och Jem är redan ett par. De har levt ihop i elva år, och befinner sig alltså väldigt mycket i "lived happily ever after" (och är alltså samma Ralph och Jem som fick varandra i Jewells Ralphs party som jag också har läst och skrivit om här). Det Jewell gör är alltså att gå på djupet i den där levdelyckligaallasinadagar-lyckan och kolla om det verkligen blev så himla bra.

Jo, för det har ju blivit en hel del vardag för Ralph och Jem. De har fått två barn, och befinner sig precis mitt i sömnlösa nätter och ingen tid för sig själv-livet, och precis mitt i de där tankarna som kommer om "va? var det bara så HÄR mitt liv skulle bli?". De har köpt ett hus i södra London, Ralph försörjer dem genom att måla blommor (lite av löpande band-produktion av sin succé från Ralphs party) och Jem jobbar väl några timmar då och då men har definitivt huvudansvaret för barnen och hushållet mesta delen av sin tid. Ralph inleder den här boken med att vilja åka till San Francisco en vecka, ensam (han kan ju ändå inte amma Blake, liksom...?) för att få en time-out och en stopp-var-håller-mitt-liv-på-att-ta-vägen-stund. Jem, som garanterat också hade mått bra av en San Franciscosemester, blir arg men låter honom åka.

Och Ralph finner sig själv. Och någon slags andlighet. Och solbränna. Och ny energi. Jem finner att det sitter en hemmapappa på lekplatsen varje dag som hon kanske är lite intresserad av. Och hur mycket Ralph nu än kommer hem och tar tag i mer av hushållsarbete och barnansvar så knakar förhållandet. Fast det är tänkt att de ska gifta sig.

Det är intressant, och Lisa Jewell skriver bra om relationer och livskriser och funderingar och barn och vardag och allt det där. Men tyvärr höll jag på att gäspa käkarna ur led. Det här var inte vad jag ville ha just nu. Dessutom irriterar jag mig mest på huvudpersonerna i stället för att tycka om dem och känna med dem. Varför kan de bara inte prata med varandra, i stället för att gå och hålla saker för sig själva tills allt surnar bortom all hjälp? Gräla loss lite i stället för att smågnälla och komma med sura antydningar? Jo jag förstår ju att den här boken handlar om just det, hur människor kan gå vilse i sina relationer fast de egentligen passar ihop - men jag tycker inte om att läsa om det. Jag fick verkligen tvinga mig själv att läsa hela boken (för jag ville ju veta hur/om de kunde hitta varandra igen). Men feel-good? Alltså, njae. Tycker jag inte. Mer relationsroman med svärta.

Titel: Efter festen
Författare: Lisa Jewell
Originaltitel: After the Party
Översättning: Milla Emrén
Utg år: 2013
Förlag: Printz Publishing
Köp den till exempel här eller här