Notorious Pleasures (Maiden Lane 2)

Direkt efter att jag läst ut första boken (Wicked Intentions) i serien Maiden Lane av Elizabeth Hoyt så laddade jag ner bok 2 till min Kindle för vidare läsning. Sen... ja, sen gick det drygt fyra år medan jag roade mig med annat i genren (läs: Mary Balogh). Och serien Maiden Lane har nu vuxit till att bestå av tolv böcker (och lite extra-novellas). Kanske att jag läser vidare, men Notorious Pleasures, alltså andra boken i serien, var inget wow för mig.

De som ska bli kära i varandra träffas redan på sidan 1, när Lady Hero (alltså, namnet? Lady Hero? Jag störde mig boken igenom på det.) på en bal har gått in i ett rum för att rätta till något i sin klädsel. In kommer en man och en kvinna som raskt sätter igång med att ha högljutt sex med varandra. En naken ...eh.. aktiv rumpa är alltså det första vi och lady Hero får se av Lord Griffin Reading. Vad vi snart får veta mer om honom är att han bedriver ett av de destillerier av gin som får så många av Londons fattiga (kvarteren runt Maiden Lane) att supa ner sig i allt större misär.

Häradsbetäckare och ginfabrikör, alltså. Och så lady Hero, dotter och syster till hertigar, väluppfostrad och perfekt, och dessutom förlovad med markisen av Mandeville. Vad ska de två se hos varandra? Ingenting alls till att börja med. De avskyr varandra. Han kallar henne för "Lady Perfect" och hon kallar honom för "Lord Shameless". Men ganska raskt har vi haft en del kyssande, sex i vagn under färd och avslöjande av inre hemligheter och det visar sig att trots att Lord Griffin Reading verkar så usel så har han förstås ett hjärta av guld och är nu beredd att sluta ligga runt och bara vara med lady Hero. Och hon upptäcker att hennes trolovade markis är rätt så himla urtråkig, egentligen - karln läser ju inte ens grekiska dramer - och att livet med Griffin lovar lite mer rajtan tajtan. Till saken hör att lord Griffin och lord Thomas (Heros trolovade) är bröder. De har inte talat med varandra på många år pga att Griffin är usel och Thomas är god. Nu blir det alltså ändring på allt detta. Dessutom går det där jämra gindestilleriet bokstavligen upp i rök.


Titel: Notorious Pleasures
Serie: Maiden Lane #2
Författare: Elizabeth Hoyt
Utg år: 2011
Förlag: Vision
Köp den till exempel här eller här

En lördag på bokmässan

Lördagen på bokmässan var för min del tänkt att börja med ett seminarium där Anders Hansen skulle prata om vad som finns i huvudet på skärmmänniskan - men när jag efter en alldeles för snabb cykeltur (genom ösregn) och ett ytterst listigt val av entré med nästan inga köer till väskkontroll anlände till seminariesalen 10.01... så var det fullsatt. 

Jahopp. Men en snabb koll i programmet hittade det här: att Anna Karin Palm alldeles strax skulle sitta i monter C03:42 (Axess) och prata i hela 30 minuter om Selma Lagerlöf. Ja!! Jag hittade dit, i tid, och fick till och med en sittplats, och fick sedan en stunds fördjupning i min litterära idol. Och så drabbades jag snart av en stor, stor längtan efter att läsa om några av (eller alla?) Selma Lagerlöfs böcker. Jag äger dem. De tar upp ett helt hyllplan i min bokhylla. Jag älskar dem.

Vad är väl Anders Hansens prat om hjärnor mot min Selma? Ibland är det nog meningen att saker ska gå fel så att de i stället sen kan bli mer rätt.

Det var kanske en kvinnornas dag, min mässdag igår? Förutom Selma så lyssnade jag på när Cecilia Gustavsson, Mian Lodalen, Mari Jungstedt, Anna Lindman och Nina Hemmingson pratade utifrån boken Vi måste prata om 50 om medelålder, frihet och attackerande tanter. Och lite senare upplevde jag Caitlin Moran (ja, hon är en naturkraft, hon upplevs snarare än lyssnas på) tillsammans med Parisa Amiri i seminariet Kärlek och vuxenblivande i britpopens tidevarv.

På väg till något annat seminarium passerade jag en episkt lång kö som jag snart förstod var till Thåström som satt och signerade sin nya bok Texter. Wow, Thåström! Kön hade jag ingen som helst lust att ställa mig i, men jag kollade i programmet vad han skulle medverka i som jag kanske kunde gå till... men insåg snabbt att det var den här signeringen som var hans enda programpunkt på mässan. Jahaja. Karln satt dessutom gömd bakom ett svart draperi, så att inte sådana som jag som bara var förbipasserande skulle kunna få någon gratis-titt utan att stå i den där jämra kön. Nåja, Sydsvenskan hade fotat honom och skrivit om signeringen, så jag fick se honom ändå. Och bli chockad: vad hände? Hur blev Thåström så gammal? Och givetvis följde den ännu mer chockerande uppenbarelsen - om han har blivit det, så måste ju även jag ha.... men nä. Nä nä. 

Och när vi är inne på historia: mitt sista seminarium för dagen handlade om folkvandringar genom tiderna, med Dick Harrison och Rakel Chukri: Människan har alltid varit på väg. Lite otippat att ett seminarium i Rum för historia skulle vara mässans roligaste för mig, men så var det. Särskilt det om vikingarnas kvinnor och vandalernas härkomst. 

Jag lyckades bevista ännu ett mingel med cava, bokbloggare, författare och trängsel innan min folkometer började blinka rött och jag tog mig hem till husbilens tysthet. I sällskap med en tjocktjock fantasybok av Robin Hobb (Fool's Assassin) och löjliga mängder godis tillbringade jag min lördagskväll. En mycket bra kväll.

En fredag på bokmässan

Fredagen kom inte igång riktigt för mig - jag blev stoppad av ett antal köer. Först kom jag inte ens in i själva huset (eller under tak - men jag var ju redan utrustad i (dyblöta) regnkläder så...) för just vid den här ingången var väskkontrollen utanför dörrarna. Och väskkontrollerarna var morgontidigt nitiska så det tog en stund. Ja, utom för den äldre mannen i hatt vars taxi stannade precis utanför ingången, och han efter att ha stigit ur liksom bara gick rätt in, mellan köer och väskundersökningsbord och allt. Han var säkert någon typ av kändis (jag har, som alla vet, noll koll på allt sådant).
Sedan vidtog köerna till garderoberna (lämna jacka, lämna kasse, diskutera varför även kassen kostar pengar att lämna in, plocka upp plånbok, hitta kortet, blippa det, vänta på kvitto, tacka nej till kvitto - alternativt starta diskussion om varför det inte går att betala med kontanter), och som fin avslutning på detta: köerna in till själva mässhallarna och avläsning av seminariekort eller entrébiljetter (ska jag hålla streckkoden så här? eller så här? vadå måste jag ha löst biljett? vadå kan jag inte bara mula in mitt utskrivna mail med bekräftelsen på vad jag köpt i själva streckkodsläsaren?).

Väl Inne I Fakking Mässhallarna, (nu i ombytta, torra kläder) insåg jag att det var helt kört att hinna till det seminarium om MIK och källkritik med Olof Sundin som jag hade tänkt gå på klockan 10. Bitter? Nädå, aldrig, inte jag. Tar livet med upphöjt jämnmod. Istället tänkte jag positivt att "ja, då kan jag ju gå runt här på mässgolvet en stund, passa på innan allmänheten släpps in vid 14.00 och det blir galenhets-trångt".

10.30 hade jag fått nog av det och var både folktrött och folkskygg. Jag lät Svenska kyrkan bjuda mig på kaffe och drog mig bortåt K-salarna för ett seminarium med Jan Guillou och Anne Holt. Men stoppades av en folkmassa redan bortom Globala torget, alltså långt nedanför rulltrapporna. Folkmassan visade sig vara en episkt lång, men oordnad, kö till just K-salarna. Oklart om alla dessa människor skulle på samma seminarium som jag, eller om det seminariet om metoo som var i grannsalen, eller om de alla ville se prinsessan Madeleine som tydligen skulle prata i den tredje K-salen. Oordnade, episka köer är inte min grej, så jag slank in i närliggande J2 för att lyssna på Flyktens mänskliga ansikte som jag också hade på min lista.

Så glad jag gjorde det! Här pratade Hae-jin Cho, Thord Eriksson och Dick Harrison modererade av Görrel Espelund om människor på flykt nu och genom tiderna. Och det här: samtalet fördes på engelska och koreanska, och vi i publiken hade alla hörlurar och sändare där vi kunde välja kanal. På ena kanalen simultantolkades allt som sades på koreanska direkt till engelska av en tolk, och på andra kanalen simultantolkades det engelska till koreanska av en annan tolk. Otroligt imponerande! Hon till vänster om mig började raskt anteckna i sitt block, och jag smygtittade lite och såg att hon ju skrev på koreanska, och då blev jag så fascinerad av det att jag för en stund tappade tråden i samtalet som fördes på scen.

Bäst idag var ändå seminariet om spel, Spelkunskap åt folket! som handlade om spel som en stor och viktig del av vår kultur och om hur det är långt kvar tills det tar den plats det borde göra i sammanhang som det här. Om föräldrar som kan peppa sina barn till fotbollstränande men som inte alls begriper när de tränar och tävlar i e-sport. Om spel som en social arena där du möter andra. Om forskning av spel och vad den riktar in sig på. Och mer... 45 minuter gick i det här fallet alldeles för fort.

Jag hann också med ett 45 minuters seminarium om att utveckla elevernas digitala kompetens där jag blev mer och mer fundersam över hur lärarna i panelen inte en enda gång, upprepar inte en enda gång nämnde samarbete med skolbibliotekarie som ett givet och naturligt sätt att arbeta med detta.

Och så var jag med vid minglet före  (bubbel nu igen) och prisutdelning för Årets bok 2019 som gick till Stina Jacksons Silvervägen. Jag har ännu inte läst den, så kände mig lite som en fuskare i sammanhanget.
Lika mycket fuskade jag i rollen som seriös seminariebesökare när jag gick på dagens sista seminarium vid 17.00, Varför gillar vi att bli lurade?, återigen om källkritik och MIK. Jack Werner modererade, men i panelen satt kloka människor som en professor i teoretisk filosofi, en forskare i didaktik, en psykolog och så VD för UR. Och samtalet gick omgående in på så teoretiska och begreppsfyllda nivåer att min hjärna, som redan när jag kom in i salen bestod av bubbel-mos, lade ner och checkade ut. Ibland vill man mer än man orkar, och nu satt jag i stället i 45 minuter och vegeterade. Men jag var i vilket fall som helst tvungen att stanna kvar på mässan till 18 eftersom vi sedan hade bokat in Glamorös Bokbloggarmiddag på Pinchos som jag gick på. Och åt alldeles för mycket mat. Och två efterrätter.

Bild: Anna-Lena Löf - #boblmaf på Årets bok-minglet

När jag kom hem till husbilen den här kvällen var jag så trött att jag inte ens orkade öppna telefonen för att kolla på pokemons. Nä, det blev sängen direkt.

Nu är det lördag, och bookfluencerfrukost, och fler seminarier. Om jag kommer iväg i tid. Regnet vräker ner. Jag återkommer med vidare rapporter!

En torsdag på bokmässan

Jag är på bokmässan i år - alla fyra dagarna! Och nu är det redan fredag morgon. Jag hade tänkt sätta mig igår kväll och göra ett sammanfattande inlägg över allt jag sett den första dagen, men när jag väl kommit "hem" till husbilen (ja, jag skippar hotell i år och myser i egen husbil) så var mitt skick och min mentala hälsa av den arten att det enda jag orkade sammanfatta var de pokemons jag också hade fångat under dagen. När jag suttit och fån-glott på dem i mobilen ett tag insåg jag att min intellektuella kapacitet var något låg så jag gick och lade mig.

Men hej! Nu så! Sömn och kaffe gör underverk!
Jag måste förstås börja med att skryta över att jag inte är någon vanlig mässbesökare i år. Nej, i år är jag utvald till och kallar mig bookfluencer. Det ni! Så nu ska jag bookfluenca er lite.

Eller, det ska jag kanske så lagom. Nämligen handlade större delen av min torsdag om ett av bokmässans teman i år: medievetenhet. MIK, medie- och informationskunnighet är något som är en stor del av min arbetsvardag. Bästa bilden jag såg på hela dagen igår var den från invigningsseminariet för temat: Krafttag för MIK där Amanda Lind och Jack Werner inledningstalade:

Det är så mycket som ryms i begreppet! Något som framkom både här och på andra seminarier jag var på (t ex MIK som motståndskraft för alla)  är: ja, det är självklart att barn och ungdomar ska ha med sig MIK-kompetens från skola och uppväxt (och hur gör vi då?) - men att det är kanske ännu viktigare att nå de som redan är vuxna och inte har lärt sig detta, eller de som är äldre och aldrig kommit med på det digitala tåget.

Det var inte bara MIK för mig - jag lyssnade också på ett seminarium där Kjell Bohlund, Lena Kåreland och Boel Westin modererade av Johanna Lindbäck pratade om hur Astrid Lindgren, Lennart Hellsing och Tove Jansson påverkat barnboken och barnboksutgivningen. Inte bara genom egen utgivning utan även i förläggar- och kritikerroller (Astrid och Lennart).

Och så satt jag och kände mig som en i ett stort vi i ett seminarium om Klimakteriet - en evolutionär succé, tätt följt av att sitta och känna "tänk om det där vore vi!" under prisutdelningen för Årets skolbibliotek 2019 (Alléskolan i Åtvidaberg) på seminariet Prisat vare skolbiblioteket!

Det var mer jag hann, och det var ännu mer jag INTE hann pga att jag ännu inte lärt mig den ädla konsten kloning. 14.00 valde jag mellan flera intressanta punkter när min kropp plötsligt blandade sig in i diskussionen. Den ansåg att den kanelbulle (för endast 30:-) den nyss fått inta inte alls räckte som fullvärdig lunch. Kroppen ba: "Du Går Och Äter Nu. Annars blir det konsekvenser." Så jag löd, och satt en timme tillsammans med en varmrökt lax som var väldigt trevlig. Och god.

Och så var det seminarier om barnboksläsning i framtiden, ännu mer MIK, och så var det helt plötsligt mingel i montrarna och bubbel i mitt glas. Och kvällen var fin, för då hade vi redaktionsmöte med Kulturkollo och bestämde oss för Stora Och Viktiga Ting samtidigt som en ung kulturkollo-rookie provade om hon kunde ge oss andra sin vattenflaska och få tillbaka den tvåhundratrettiotre gånger på raken. Det kunde hon. Så är det när man är drygt ett år.

Nu ska jag strax bege mig till bokmässans andra dag. Regnet öser ner ute och jag tänker bära klänning. Den praktiska konsekvensen av detta, regnbyxor och cykeltur i kombination vill ni inte veta mer om.

Gruvan

Ellen och hennes familj tillbringar sommaren på Utö i Stockholms skärgård, och Ellen har bestämt sig för att hon ska sova ensam ute i det gamla skjulet som finns i trädgården. Aldrig att du vågar, tycker hennes två storasyskon, du kommer bara att ligga och lyssna efter "Utöskräcken" och vänta på att han krafsar sig igenom väggen där du ligger heeeelt eeeensam...

Ellen vågar visst. Fast det är mörkt, det är det. Och det är svårt att tvinga sig själv att INTE tänka på Utöskräcken, särskilt när hon hör krafsanden på väggen. Eller i väggen? Kanske möss? När hon efter en mestadels sömnlös natt (men hon gick aldrig in!) ska kolla skjulets vägg om det kanske finns mushål där (eller någon gren som skrapat mot den) så hittar hon en öppning. Hon sträcker in handen, och hittar... inte musbajs eller så utan en bok. En dagbok, skriven för hand med snirklig handstil, av en Anton.

Ellen tycker inte läsning är särskilt upphetsande, eller lätt heller för den delen, men hon kämpar sig på egen hand igenom dagboken och får dela Antons vardag och liv som visar sig vara för väldigt länge sen. 1800-tal, och då när gruvdriften på Utö var igång och den självklara arbetsgivaren för Antons familj och många andra. Ellen läser lite i taget och blir djupt engagerad i Antons öde, och förstår att det finns en gammal hemlighet som aldrig avslöjats.

Jag tyckte mycket om Gruvan, om Ellen och hennes familj och kopplingen till Anton och hans liv. Och jag har fått en stor lust att åka till Utö och se ut över vattenfyllda gamla gruvhål. Jag älskar sånt, har dragit med mig familjen när jag känt att jag måste stå och fundera över gamla gruvhål i Bergslagen (de tittar 5 min, sen tycker de att det räcker, medan jag kan stå där och tänka länge...). Nu behöver jag alltså åka till Utö, tror jag.

Titel: Gruvan
Författare: Sara Lövestam
Utg år: 2018
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

Morris Mohlin på iskallt uppdrag

Morris är sjukt störig samtidigt som han är väldigt rolig och jag befinner mig hela tiden i något mellanting mellan fniss och irritation när jag läser den här. Rappt går det, och knäppt är det och när jag har läst ett tag så kan jag liksom komma innanför jobbiga skalet på killen och hitta den som blir glad över att få en vän och den som är så sårbart kär i en påhittad bild av en tjej (han har aldrig pratat med henne men tycker han känner henne väl eftersom han följer henne på instagram...).

Och så har vi då katten, den påkörda katten som ligger undangömd i en frys. Det var (precis som det mesta Morris trasslar in sig i) inte riktigt meningen men nu råkar Morris ha kört på en katt och nu råkar den ha hamnat i en frys och nu måste han snart göra något åt det där innan det inträffar en katastrof. Det är så himla makabert, och jag grunnar på hur de 9-12-åringar som är tänkta att läsa det här faktiskt reagerar på kattgrejen. Zombies - ja, påkörda katter i frys - nja? Eller det är en del av Morris-paketet? Han är såklart väldigt ledsen för katten - men ber inte någon om hjälp utan den får ligga där den ligger som ett sorgligt paket bredvid Findus ärtor.

Böckerna om Morris tar ut svängarna. Ge dem till mellanstadiebarn som frågar efter roliga böcker, och som vill ha böcker som "dagbokförallaminafans" men med mer text.

Titel: Morris Mohlin på iskallt uppdrag
Serie: Morris #1
Författare: Maria Frensborg
Illustrationer: Kalle Landegren
Utg år: 2019
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

A Duty to the Dead

Bess Crawford arbetar som sjuksköterska under första världskriget. I bokens början tjänstgör hon på sjukhusskeppet Britannic (systerskepp till Titannic) när det går på en tysk mina i Medelhavet och sjunker. (en verklig händelse, även om Bess är påhittad) Vid katastrofen blir dock de flesta ombord räddade, men Bess bryter sin arm illa och måste åka hem på konvalescens. Då tänker hon ta tillfället i akt och äntligen åka till familjen Graham i Kent för att där lämna ett meddelande till Jonathan Graham från hans bror Arthur.

Löjtnant Arthur Graham vårdades för några månader sedan ombord på Britannic, och han och Bess kom varandra nära. Han avled dock av sina skador, men på sin dödsbädd fick han Bess att lova att muntligen och personligen framföra ett meddelande till brodern Jonathan: "Tell my brother Jonathan that I lied. I did it for Mother's sake. But it has to be set right."

När nu Bess Crawford anländer till the Graham House (jadå, det är upper class med tjänstefolk och allt) så framför hon sitt meddelande. Men varken Jonathan, eller hans mamma (som han direkt berättar det för) eller den tredje brodern i familjen verkar förstå vad Arthur kan ha menat. Bess kommer av lite olika anledningar (hennes sjuksköterskekunskaper) att stanna kvar hos Grahams ett tag, och det hela verkar mer och mer mystiskt.

Det här är en deckare i engelsk miljö under första världskriget. Trots att det är brinnande krig utspelar sig större delen av boken i Kent och London, och jag får mycket Downton-Abbey och Maisie-Dobbs-feeling. Tempot är ofta ganska lågt, men trivsamt, och precis som Jacqueline Winspear väver Charles Todd (som är författarnamn för mor och son Todd) in mycket vetande om första världskriget, om medicin från den tiden och annat, och det är de bitarna jag gillar mest. Det går ganska långt in i boken innan man ens förstår vad brottet består i, men jag valde inte boken för deckarspänningen utan just för miljön och tiden, och jag blir helt nöjd. Det blir nog fler böcker i serien för mig.

Och så blir jag påmind om att jag aldrig läst fler än de tre böcker om Maisie Dobbs (Winspear) som getts ut på svenska och som jag tyckte väldigt mycket om. Dags att ta tag i den läsningen nu, alltså, jag har säkert fler än tio böcker om henne kvar att läsa.


Titel: A Duty to the Dead
Serie: Bess Crawford #1
Författare: Charles Todd
Utg år: 2010
Förlag: William Morrow Company
Köp den t ex här eller här

Är det nu allt börjar?

Tilda bor i ett litet samhälle där alla känner alla och har gått i samma klass sedan de var små. Hon tillhör inte de populära i klassen, har vänner men går ofta och längtar efter något annat, att allt det där som verkar hända andra ska hända henne också. Hon drömmer ihop som filmer i huvudet, dagdrömmar där hon och killen hon just nu är kär i träffas, dansar, håller om varandra, håller varandra i handen, gör allt det där som Tilda också vill uppleva. Oftast blir hon besviken på festerna och utekvällarna som aldrig verkar vara då när "det" ska börja och killarna hon är kär i blir alltid tillsammans med någon annan.

Så skönt att hon har Emmy ändå, Emmy som hon aldrig har träffat IRL men som hon chattar med och är soul-mate med, Emmy förstår henne. Och nu: Emmy vill att de ska träffas på riktigt. Att de ska åka till Brighton på språkresa!

Tilda lyckas övertala sina föräldrar som egentligen inte har råd att låta henne åka, och hon kommer iväg. Större delen av boken utspelar sig i Brighton på språkresan, som förstås för Tilda ska vara startskottet för "allt som ska börja". Nu ska hon äntligen få bli den som får göra allt det hon drömmer om, som att gå hand i hand på stranden med någon snygg kille. Fast... redan efter några timmar är det helt uppenbart hur det inte går att fly ifrån sig själv. Tilda har exakt samma roll i språkresesammanhanget som hemma: inte bland de populära, killarna blir ihop med andra och filmarna/dagdrömmarna i huvudet blir inte sanna. Emmy är förresten inte alls som hon verkat i chatten. Och det där med pengar är jobbigt - alla andra verkar ha gott om pengar men Tilda måste hela tiden spara och snåla med sin lilla reskassa.

Alltså: jag känner igen mig något så vansinnigt hos Tilda! Jag var precis så där hela högstadiet och hela gymnasiet. Samma roll i de sociala sammanhangen, samma dagdrömmar om killarna som sen alltid blev ihop med andra, samma ständiga längtan efter att också få ha någon som var ihop med mig. Samma besvikelse. Författaren Siri Spont har fångat alltihop, språk, tonårslängtan, ilska och frustration. Det är så bra!

Och bara en liten bit in i boken förstod jag att Tilda är precis den Tilda som var huvudperson i Siri Sponts böcker för mellanstadiet: Utan djur så dör jag, Bara jag vågar m fl, då även illustrerade med Jonna Björnstjernas fantastiska bilder. (och på den tiden dagdrömde Tilda om att få bli ihop med Edward Cullen, eller möjligen Ulrik Munther) Så roligt att få läsa om Tilda, Thea, Tildas storasyster och alla de andra nu när de blivit äldre!


Titel: Är det nu allt börjar?
Författare: Siri Spont
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

Take a Thief

Det var ett tag sedan jag besökte Mercedes Lackeys värld, Valdemar och de krispigt vitklädda (de sköter oftast inte tvätten själva) heralderna på sina lika krispigt vita, vackra och blåögda hästar. De senaste två böckerna jag läste (Exile's Valor och Exile's Honor) om vapenmästaren Alberich fick mig lite avskräckt. Men dessa två hade jag i en omnibus-utgåva tillsammans med en tredje bok: Take a Thief, och denna påkallade nu min uppmärksamhet där den låg oläst och bortglömd i min Kindle. White-Horseland-Revisited alltså:

The Thief ifråga är Skif, och vi får följa honom från det att han är väldigt liten och bor i någon Harry-Potter-liknande skrubb hos sin morbror som utnyttjar honom hårt i sin sunkiga krog. Snart kan Skif rädda sig själv från det livet till ett mycket bättre som en i ett tjuvpojksgäng, ledda av en invalidiserad man som bor i en källare. Skif lär sig de ädla konsterna inbrott och ficktjuveri, och är rätt nöjd med allting tills den dag han kommer hem från ett lyckat "heist" och finner hela kvarteret (ovanpå källaren där de bor) i ljusan låga. Allt brinner ner och ingen kunde rädda hans mentor och de övriga som var hemma av tjuvpojksligan. Därefter går Skifs liv ut på en sak: hämnd. Den som anstiftade branden ska dö. Långsamt. Och det är när han jobbar på för att luska ut hur hämnandet ska gå till (och vem det är han jagar) som han stöter på Alberich, allas vår baklängestalande herald som är ute på något av sina mystiska klä-ut-sig-i-olika-förklädnader-och-hänga-på-stadens-krogar-uppdrag. Det visar sig att de nog jagar samma person. Men det tar ett tag innan de börjar samarbeta. Först ska det komma en vit häst trippande, en vit häst som faktiskt sonika kidnappar Skif och drar iväg med honom ut i skogen. Väl där slänger hon av honom, och berättar för honom (jo, de talar ju via telepati, de där) att Han Är Utvald Och Nu Är Han Hennes Herald. Sedan bär hon honom tillbaka till Herald-akademin där han får lära sig att tala fint och bära vita kläder.

Den här är helt OK. Jag gillar att läsa om Skifs liv. Men allt det kring hans hämnande, och lösandet av vem-som-gjorde-det är lite tråkigare att läsa om (och symtomatiskt nog är det också där Alberich smyger in i en listig förklädnad). Jag gillar ändå det hela så pass mycket att jag kommer väljer att glömma Exile-böckerna och kommer att läsa mer Lackey snart.


Titel: Take a Thief
Serie: jo, den ingår någonstans i Mercedes Lackeys serie-universum, men liksom lite här och lite där och med en ordning som är allt annat än överblickbar. Den är typ fristående, men behöver ändå läsas efter Heralds of Valdemar-trilogin och efter de två böckerna om vapenmästaren Alberich-som-talar-baklänges (Exiles-böckerna).
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2002
Förlag: Daw
Köp den till exempel här eller här

Agnes Grey

Agnes växer upp som yngsta barn i en prästfamilj. När de får ont om pengar vill hon hjälpa till med försörjningen, genom att arbeta som guvernant. Hon har inte själv gått i skola men blivit undervisad av sin mor i hemmet, och tänker sig att hon nu ska ge små barn samma fina bildning, uppfostran och moral som hon själv fått och har. Hon ser framför sig stillsamma, trevliga samtal med artigt lyssnande barn, för hur svårt kan det bli? Om hon bara vill väl? Hennes mamma och storasyster tycker att hon själv inte är mer än ett barn (hon är väl i 18-årsåldern) och nog inte riktigt redo ännu, men Agnes framhärdar. Hon vill klara sig själv, hon vill vara nyttig och hon vill undervisa.

Så hon får tjänst och ger sig iväg. Men barnen... gör inte som hon säger? Hennes tid får till stor del ägnas åt att överhuvudtaget få dem att sitta still i skolrummet och göra ens något av det Agnes säger till dem? Och inte får hon slå dem heller, eller ens säga till dem på skarpen, för då blir barnens föräldrar arga. Arga blir de i vilket fall som helst, för de tycker inte Agnes har någon särskild ordning eller koll på ungarna och efter ett år får hon sparken. Men hon ger inte upp, utan får tjänst i en annan familj där det finns äldre barn, tonårstjejer inte mycket yngre än henne själv. Dem ska det väl gå att prata med, i alla fall? Det går sådär bra, kan jag säga.

Anne Brontë var yngsta systern i prästfamiljen Brontë, och hon arbetade som guvernant några år som ung vuxen. Agnes Grey ska basera sig en hel del på erfarenheterna hon fick då. Och jag tror det är därför det blir så bra, och känns så äkta. Agnes frustration är så mästerligt beskriven, personerna hon jobbar för och med likaså och jag kan ofta se dem framför mig. (ta bara farmor till barnen i första familjen som Agnes på ett ställe beskriver hur hon pratar, utvikningar hon gör, huvudrörelser och gester och andra detaljer som är väldigt tydliga. Det känns faktiskt som om hela den beskrivningen skulle kunna vara väldigt självupplevd och skriven i stor irritation precis efter att författaren precis gått ifrån ett samtal med personen ifråga)
Det är en märklig känsla att läsa Agnes Grey - för miljö och samhälle är det viktorianska England, men språket och berättandet gör människorna levande på ett sätt som ändå känns nu fast de så tydligt hör hemma i då. Jag gillar det väldigt mycket.

Titel: Agnes Grey
Författare: Anne Brontë
Originaltitel: Agnes Grey
Översättning: Maria Ekman
Utg år: original 1847, den här utgåvan 2009
Förlag: Norstedts (den här utgåvan)

Someone to Honor

Och jadå, jag hann med den sjätte boken i Westcott-serien på min gångna semester också:

Den här gången är det Abigail Westcott som får hitta sin ende och rätte. Abby är lillasyster till Camille i Someone to Hold, och därför förstås också ett av syskonen som i första boken befanns vara födda utom äktenskapet och numera utan arv och titel, och ute i kylan överhuvudtaget vad gäller sällskapsliv och alltihop. Abby har hittills varit rätt mycket i skymundan och inte gjort mycket väsen av sig, och tagit det faktum att hon inte fick sin "debutsäsong" (pga skandalen) ganska lugnt ändå.

Nu kommer hon hem till sin bror Harry, han som inte längre är earl utan istället officer. Han är skadad, och hon ska bo hos honom ett tag för att göra honom sällskap, och vila lite från det sällskapsliv hon trots allt fortfarande är en del av. En av de första hon möter är en ohyfsad karl som i bar överkropp står och hugger ved. Hur vågar han?! Där ladies som hon själv skulle kunna få (och får) syn på honom? Bar överkropp. Så skandalöst. (och så.... läckert)(fast det erkänner hon inte ens för sig själv) Hon stegar fram till honom och skäller ut honom efter noter. En ful hund har han också. Fy.

Nå, det där är inte den obildade dräng Abby tar honom för. Nej, det är överstelöjtnant Gilbert Bennington, Harrys överordnade som följt med honom hem till England. Och givetvis är det Glbert Abby kommer att vara gift med innan boken är slut. Fast det skulle man inte kunna tro - han fullkomligt avskyr fisförnäma ladies som tror de är bättre än alla andra, och som har mage att skälla ut någon de inte ens vet vem det är bara för att de råkar uppröras av lite bar överkroppshud. (och muskler)(och hunden är förvisso ful, men världens bästa) Gil har rätt svårt för överklass - han är själv inte född "gentleman" utan kommer från enkla förhållanden och har stigit i graderna i armén mestadels på egna meriter, och har fått lära sig etikettsregler, snyggt uttal och sånt på vägen.

Men gifta blir de, och kära i varandra också så småningom - men faktiskt är det högst oklart varför. Jag vet inte vad Abby ser hos honom mer än hans mörka röst och snygga överkropp, och det han verkar falla för hos henne är just hennes lady-grejer: att hon gillar att brodera, arrangera blommor i vaser, kan konversera och är en Behaglig Person.

Av de sex Westcott-böcker jag nu läst är denna den avgjort svagaste. Främst eftersom det är så beige med hela kärleksstoryn - den tänder aldrig till och jag ser inte varför de skulle passa ihop. Men också eftersom det är ett evigt tjatande och ältande hos denne Gil hur annorlunda han är eftersom han kommer från enkla förhållanden, och hur han inte tror på sig själv, och hur alla i Abbys familj säkert tycker illa om honom egentligen eftersom han inte är en gentleman på riktigt. Jag blir trött. Dessutom börjar serien bli lite lidande av det här med att Mary Balogh älskar sina förra kärlekspar, och vill följa upp dem med hur de har det nu, vilka barn de har, och hur de umgås med varandra. Jag gillar det för det mesta, eftersom jag gärna vill veta hur det gått för alla, men här tenderar det att bli ett evigt listande av namn: vilka som kommer till te, vilka som kommer på middagen och hur de sitter vid bordet, vilka som har träffat Gil och vad de tycker om honom, vilka barn som leker med vilka... det blir faktiskt lite tjatigt ibland.

Men jag släpper Gil och Abby och längtar i stället efter att få läsa nästa bok i serien, bok 7. Den vet jag nämligen ska handla om den ogifta äldre släktingen Matilda, som är kanske 55-60 år eller nåt, och som serien igenom har förlöjligats eftersom hon alltid springer efter sin mamma the dowager countess Westcott eller vad hon kallas, och ska tvinga på henne luktsalt och sjalar och grejer. Nu ska denna Matilda få en egen bok i serien. Heja Mary Balogh! Hur många romance-böcker har en kvinnlig huvudperson som är 50+??


Titel: Someone to Honor
Serie: The Westcott Series #6
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2019
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här