Thornhill

Thornhill var förut ett barnhem men är nu stängt sedan länge. Huset står kvar, förfallet i en igenvuxen stor trädgård, med murar och taggtråd runt om, helt otillgängligt, dystert och hotande.

Vi får läsa om Mary, som bodde på Thornhill på 1980-talet, och om Ella som i nutid flyttar in i ett hus intill det nedlagda Thornhill.

Marys berättande sker genom dagboksutdrag, och redan i det första förstår vi att hennes liv inte är bra. Hon har haft det lugnt en tid, men nu har "Hon" kommit tillbaka, och Mary är så fruktansvärt rädd för att allt ska börja igen. Vem "Hon" är och vad det är som ska börja igen förstår vi så småningom. Och Mary gör rätt i att vara rädd, för vi läsare förstår också redan från början att det inte går bra för Mary.
Hon är annorlunda, och har aldrig varit en i kompisgänget bland flickorna på barnhemmet. Hon pratar inte. Hon är inte fysiskt stum, utan det är "självvald" stumhet som de vuxna i hennes närhet pratar om det som, och att hon ju borde skärpa till sig så att hennes liv blev lite lättare. Hon kan prata, det är bara det att orden sällan vill komma ut. Och är det något som skär i hjärtat när man läser den här boken så är det hur lite de vuxna står på Marys sida.

Ellas berättelse, som växlar med Marys i vartannat kapitel, får vi helt i svartvita bilder. Det gör att boken är ganska tjock, för det krävs en hel del bildserier (det är helsidesbilder, inte "serierutor") för att berätta vad som händer med henne. Ella och hennes pappa flyttar in i ett grannhus till Thornhill, och Ella ser ut genom sitt fönster på det igenbommade huset och den vildvuxna trädgården - och hon ser en flicka där. Vem är det som är inne i en avspärrad trädgård? Ella klurar ut sätt att ta sig in på det förbjudna området, och letar efter flickan utan att hitta henne. Vad hon i stället hittar är spår efter henne: dockor i rätt så risigt skick. Dessa tar hon med sig, lagar och gör fina igen.
Vad man också förstår är att Ella är ett mycket ensamt barn. Pappa är nästan aldrig hemma, och mamman är inte kvar i deras liv (men saknad). Det framgår inte var hon är, om hon lever eller ej.

Det här är så snyggt gjort! Och jag tycker mycket om berättelsen också, hur dåtid och nutid kopplas ihop. För mig är det absolut inte en skräckbok även om det alldeles tydligt finns ett spöke med - det otäcka här är barnens ensamhet och utsatthet vilket i och för sig är nog så otäckt att läsa om. Men bra läsning!

Titel: Thornhill
Författare: Pam Smy
Illustrationer: Pam Smy
Originaltitel: Thornhill
Översättning: Caroline Bruce
Utg år: 2019
Förlag: Berghs
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 12-15 år

Knäckarbanketten

Detta är en fullständigt underbar högläsningsbok, och jag bara önskar att man kunde dra tillbaka tiden ett par år så att mina egna barn fortfarande satt i soffan med mig varje kväll för högläsningsstunden så vi kunde njutit av den här tillsammans. Men de är nu 19 och 21 och vi får inte ens plats i soffan tillsammans längre. Men! Det finns ju andra barn! Hela världen är full av barn att högläsa för, och jag önskar att så många som möjligt får lyssna på Knäckarbanketten. Eller att de läser den på egen hand. Den är en pärla och en fröjd!

För länge sedan ("när alla kartor såg annorlunda ut") fanns en stad som styrdes av två hertigar. Dessa var tvillingar, men ingen magisk tvillingtvåsamhet här inte, eller vänskap bortom döden. Nej, nej - dessa tvillingar avskydde varandra redan innan de föddes, och i hela sina liv har de bråkat. Och så har de tävlat om vem som är bäst och störst och rikast och mest imponerande. Staden har de delat på mitten, slottet likaså, och så styr de varsin halva.

Nu ska den ene hertigen, Ludbert, ha en riktigt stor fest för att fira att hans giganto-skryt-trädgårdsanläggning är klar. Hundratals nya rätter ska serveras varje dag (och köksmästaren de la Sauce är lätt stressad, det är han) de tre dagar och nätter festen varar. Givetvis ska alla förnäma och viktiga personer bjudas in till denna knäckarbankett som ska bli störst och bäst -och göra den andre hertigen, Odert, grön av avundsjuka. Odert håller mycket riktigt på att implodera av ilska, särskilt som hans eget skrytbygge (att bygga ut sin halva av slottet med hundra rum till) inte är färdigt än. Så han lurar in sig själv på festen, förklär sig listigt med hjälp av en lösmustasch (varpå ingen känner igen honom...) till en av gästerna, och så börjar han sprida ryktet om en rätt som verkligen borde finnas på knäckarbankettens meny: "kalabalikaladåben". Denna rätt ska innehålla tårar av en biskopsfisk, fjäll från en basilisk och hjärtat från en mantikora, och är förstås helt omöjlig att laga till. Hehe, tänker då Herr Listig Lösmustasch, nu gör min tvillingbror bort sig och hela knäckarbanketten blir ett fiasko.

Men här ska inte knäckas någon knäckarbankett. Kalabalikaladåben ska tillagas, kosta vad det kosta vill. En trupp soldater skickas ut för att skaffa de omöjliga ingredienserna, och med sig tar de en liten kökspojke vid namn Amund. Han ska vara lockbete åt mantikoran som tydligen älskar att äta barn. Tyvärr går soldaterna åt redan första natten, och sedan är det upp till Amund att alldeles ensam, och på sagors vis, dra ut i världen och fixa underverk.

Om det inte framgick av inledningen, så älskar jag det här. Berättelsen, de överraskande vändningarna, monstren och de andra varelserna (de vildsinta hararna...!), överdådigheten, humorn, språket och orden. Och inte minst illustrationerna som finns överallt, både svartvita och helsides i färg. Jag vill ha mer, fler, många sagor av Bergmark Elfgren tillsammans med Maxén!

Titel: Knäckarbanketten
Författare: Sara Bergmark Elfgren
Illustrationer: Emil Maxén
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 8-12 år, och som högläsning från ca 5 år

Courting Julia

Jag behövde läsa Mary Balogh, och letade mig bakåt i hennes tidigare utgivning. Courting Julia är första av tre romaner i en serie, Sullivan. Och vi får läsa om Julia Maynard, som är föräldralös sedan många år men som vuxit upp på det gods hennes styvmor föddes på. Styvmorfar är earlen av Beaconswood, och de två står varandra nära trots att de egentligen inte är släkt.

Nu ligger gamle earlen för döden, och han vill att Julia ska hitta make och äktenskap och trygghet här i livet (hon har ingen egen förmögenhet) så att han själv kan dö i lugn och ro. Han kommer på En Smart Lösning, kallar till sig sin advokat, skriver om sitt testamente, och avlider sedan omgående.
Till testamentsuppläsningen kommer alla släktingar, alltså Julias "styv-släktingar", ett myller av olika kusiner och mostrar och morbröder i olika storlekar och av olika sinnelag. Gamle earlens Smart Lösning På Julias Problem är denna: även om alla rikedomar, titeln och de flesta godsen går till den nye earlen Daniel så återstår ett gods, det finaste och det Julia bor på. Det går till den av de fem manliga kusinerna som inom en månad har uppvaktat Julia så bra att hon tackat ja till äktenskap. Friaren får alltså godset och en fru på köpet. Julia har inget att säga till om (fast hon kan förstås säga nej till alla fem, men då får hon flytta och börja jobba som guvernant eller nåt) och nu börjar alltså en månads courting of Julia där fyra av de fem kusinerna uppvaktar så det står härliga till. Den femte kusinen är nye earlen, Daniel, som minsann inte tänker uppvakta Julia. I stället skäller han på henne så fort hon gör något fel - och det gör hon ofta. Hon rider i herrsadel, hon badar nästan naken (bara EN klänning på sig, herregud) och hon rider alldeles för fort. Och Julia tycker han är tröttsam.

Och efter två veckor har de blivit kära i varandra. Jo, för det bor en rätt trevlig kille nedtryckt bakom den korrekte earlfasaden. Och Julia är ju en sådan frisk fläkt.

Det här är inte någon av Baloghs bättre romaner. Jag blir tokig på earlen Daniels kontrollbehov och gnällande, och Julia själv är bara för äppelkindat munter, och vän med alla, och daggfriskt pigg, och jodå, givetvis är hon även morgonpigg. Och godtrogen. Och jag gillar verkligen inte alls den-som-uppvaktar-henne-bäst-på-fyra-veckor-får-godset-med-henne-på-köpet-upplägget.

Det finns en av de där uppvaktande styv-kusinerna som är det svarta fåret i skocken. Han är fruktansvärt skuldsatt och har fodringsägare efter sig, gillar att spela högt och ligger tydligen runt inne i London pga är snygg och kan få vem han vill ha. Han behöver gifta sig med Julia bara för att kunna betala av en del av skulderna - men givetvis är det inte han som får henne. Det intressanta är att nästa bok i den här lilla serien är hans bok. Tydligen ska han fly sina fordringsägare och hamna i Brighton, och där bli kär i någon ung kvinna som är förlamad i benen tror jag. Jag återkommer.


Titel: Courting Julia
Serie: Sullivan #1
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1993
Förlag: Signet
Köp den till exempel här eller via Omnible

Mardrömssällskapet

Mardrömssällskapet samlas ett par gånger varje år för att berätta historier för varandra och andra som kommer för att lyssna. Så småningom förstår man mer och mer vilken sorts medlemmar det där sällskapet har, men först får vi helt enkelt hänga med dem på en av deras träffar. De hasar, trippar eller staplar sig den här gången till ett sjukhus. Ett gammalt, slitet sjukhus som har börjat få dåligt rykte - tydligen dör det fler patienter här än vad som är riktigt rimligt.

Här får vi tillsammans med de andra som samlats höra historien om dockan Nelly som vill leka, "Nelly är snäll" - men har man läst spökhistorier förr där det finns dockor med så vet man att no way att du är snäll, docka. Du är ond och vidrig och ingen vuxen kommer att tro på barnet när det berättar. Och mycket riktigt - så är det här också.
Vi får också läsa en hyfsat vidrig berättelse om kryp som invaderar kroppen och äter upp en inifrån, en annan om att bli tagen av Nattmannen om man blir inlåst på en mörk plats, och en om urgamla träd med ondskefulla avsikter, och så till sist då storyn om sjukhuset. Alltså det sjukhus där Mardrömssällskapet har samlats, och vad det är som gör att de kommit just dit (de träffas alltid på hemsökta platser får vi veta).

Bra skräck, och jag tycker om samlingar som knyts ihop av ramberättelser.

Titel: Mardrömssällskapet
Författare: Lena Ollmark
Utg år: 2019
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år (förlaget föreslår 6-9 år men det tycker jag absolut inte. Den är dels rätt komplicerad med ramberättelsestrukturen, dels för otäck för de yngre barnen, även om det är högläsning)

The Adventures of Fafhrd and the Gray Mouser

The Adventures of Fafhrd and the Gray Mouser volume 1 är tre novellsamlingar i en utgåva och innehåller Swords and Deviltry, Swords Against Death och Swords in the Mist. 

Jag kände inte till vare sig författaren Fritz Leiber eller barbaren Fafhrd eller trollkarlslärlingen-gone-bad/skurken The Gray Mouser före jag snubblade över den här samlingen. Det skulle tydligen handla om "sword-and-sorcery"-klassiker. Jag satte igång att läsa de första novellerna i Swords and Devltry... och det var som att läsa Terry Pratchetts Discworld-böcker. Karaktärerna, miljön, staden (som heter Lankhmar, jämför med Ankh-Morpork hos Pratchett), tjuvarnas gille och mördarnas gille, det överdrivet högtidliga språket ibland när det pratas gudar, världsbygge och gamla legender, för att sedan raskt bryta språkbruket med en dialog som verkligen är... ja down-to-earth. Särskilt påminner det om de första Discworld-böckerna, The Colour of Magic och The Light Fantastic där jag tycker mig minnas en barbar som dyker upp också.

Grejen är att Fritz Leiber skrev de här novellerna på 60- och 70-talen - men The Colour of Magic kom 1983. Så absolut att Pratchett måste ha inspirerats av Leiber i början men sedan dragit iväg åt sitt eget Pratchettska underbara håll. Men gillar man att läsa Pratchett måste man förstås testa att läsa Leiber. Vad jag förstår finns det sju novellsamlingar om Fafhrd och the Gray Mouser, och detta är alltså bara tre av dem.

I första Swords and Deviltry finns först en novell där vi lär känna Fafhrd, "a barbarian from the Cold Waste north even of the Eight Cities and the Trollstep Mountains", en stark ung man som tror på det rätta och goda, som vill ut i världen och se stora städer, läsa böcker, uppleva saker. Men ännu så länge bor han hemma hos sin mamma. Mamma är dock en mäktig ishäxa (typ) och vill ha kvar sonen hemma, och att sonen ska gifta sig med en yngre, ordentlig ishäxa i klanen och alstra små ishäxor och arbetsamma gossar för att säkra klanens fortväxt. När nu Fafhrd faktiskt bryter sig loss och sticker från byn (det är rätt dramatiskt och innefattar också en helt annan kvinna av mycket tvivelaktig -enligt mamma - börd) så blir mamma arg. Väldigt arg. Och hon är ju (typ) ishäxa, så det är dumt när hon blir arg.
I nästa novell får vi läsa om hur the Gray Mouser ger upp trollkarlslärling-grejen och testar svart magi och att stjäla andra människors saker för att själv slippa jobba. Även här är en ung kvinna inblandad, helt förutom onda människors svek. (fast ingen mamma den här gången).
Den tredje novellen heter Ill-Met in Lankhmar och vann både Nebula och Hugo-priserna när den kom. Här kommer då Fafhrd och the Gray Mouser till Lankhmar och träffar varandra, super sig fulla och påbörjar därefter listigt nog en hämndaktion mot tjuvarnas gilles högkvarter, fast de har druckit så mycket att de knappt kan gå. Jodå, smart. Det går inte bra, det gör det inte.

I nästa novellsamling och vidare är Fafhrd och the Gray Mouser kompanjoner och ute på äventyr. Jag gillar att läsa om dem, men märker att precis som när jag läser Pratchett så är de bäst i småportioner med pauser emellan. Väldigt roligt, med många finurliga detaljer och ett myller av fantastiska karaktärer och konstiga mysterier, men inte mer än en bok i taget. Eller novell - de är rätt långa.

Titel: The Adventures of Fafhrd and the Gray Mouser vol. 1
Författare: Fritz Leiber
Utg år: 2017 (den här samlingsutgåvan), original Swords and Deviltry 1970, Swords Against Death 1970, Swords in the Mist (1968)
Förlag: Open Road Media Sci-Fi & Fantasy (den här samlingsutgåvan)
Köp den till exempel här, eller via Omnible

Husets hjärta

Signe och Ninni ska gå skogspromenad med chokladtermos och allt (det är en nybliven vänskap som ska vårdas). Men de har inte hunnit långt när de blir överraskade av åska och störtregn, och inser att de får ta sig tillbaka för att söka skydd inomhus. Första huset de kommer till är Det Klassiskt Läskiga Ödehuset som alla vet att man ska undvika. Alla utom Signe då, eftersom hon är nyinflyttad och inte begriper bättre. Och ett fönster står ju öppet på ovanvåningen, och det ser ut som att det lyser en lampa därinne? What could possibly go wrong? De öppnar ytterdörren - som är olåst - och går in. Sedan kommer de inte ut igen.

Nä, för nu är dörren låst. Ingen verkar hemma, fast det finns tända stearinljus överallt och det kommer skrapande ljud från ovanvåningen. Det luktar sopor, och ingen täckning finns på mobilerna när de försöker nå föräldrar. Skräckstämningen höjs krypigt, och dessutom blir tjejerna allt mer sömniga fast det inte finns någon som helst anledning till det. Det är huset som är det läskiga i den här berättelsen, och det är alltså husets hjärta som måste förstöras.

Det här är en ganska lättläst (inte så lång även om det finns en del svåra ord) skräckbok med många illustrationer som i hög grad medverkar till stämning och spänning. Illustrationerna är svartvita - ända tills det där hjärtat upptäcks då det även kommer rött med i bilderna, och blir så snyggt. Bra, spännande och lättillgängligt även för de ovilliga läsarna tror jag.


Titel: Husets hjärta
Författare: Mårten Melin
Illustrationer: Mattias Olsson
Utg år: 2019
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? cirka 9-12 år

White Sand vol. 1-3

Jag känner fortfarande ett starkt behov av att äga alla böcker min favoritförfattare (eller husgud) Brandon Sanderson skriver - och karln är ju produktiv så det börjar bli ett helt litet Sanderson-bibliotek här hemma. Senaste tillskottet gav jag mig själv över jullovet: de tre volymerna i White Sand. 

White Sand är om jag förstår det rätt Brandon Sandersons första färdiga manus i Cosmere-universumet, men länge förblev det outgivet som bok. Han har alltid en sida på sin hemsida brandonsanderson.com med aktuella projekt, och där låg White Sand som något som skulle tas tag i, bara inte just nu, ungefär från det att jag började titta in på hans sida. Men så helt plötsligt rasslade det till, och White Sand skulle bearbetas och ges ut i grafisk form.

Nu finns alltså alla tre volymerna utgivna. Det är Rik Hoskin som bearbetat Sandersons manus för alla tre, men illustratör byttes i slutet på volym 2, så sista kapitlet där är i helt annorlunda stil (och inte jättesnygg). Volym 3 har illustrerats av ytterligare en illustratör,

vars stil jag gillar även om jag nog gillar Julius Gopez' (han i början) alla detaljer mest.

Storyn är väldigt Sandersonsk: vi har en märklig värld/planet vars ena halva alltid befinner sig i dagsljus och stekande sol, och alltså har mycket ökenlandskap. Den andra halvan (som vi inte får läsa mycket om här) befinner sig då alltså alltid i mörker. Människor och kulturer skiljer sig markant åt mellan de bägge halvorna - på solsidan finns magi, på skuggsidan finns det mycket mer avancerad teknologi, som vapen och maskiner. Magin på solsidan består ungefär i att kunna använda sig av den vita sandens inneboende energi, att få band av den att lyfta, forma sig, attackera, och för magikern att använda sig av för förflyttning och annat. Det är inte helt klart för mig, eftersom detta är bildberättande och jag inte får Sandersons beskrivningar av magisystemet jag annars får när han skriver. Å andra sidan är det kul att se effekterna av magin i bild.

Huvudperson är Kenton, som vuxit upp med sandmagikerna, son till deras högste ledare. Problemet är att han inte har någon särskild fallenhet för magi. Om han anstränger sig till sitt yttersta kan han frammana ett band av levande sand - de med stark magi kan hantera sisådär tjugo samtidigt. Alltså har han hela sin lärotid fått komma på andra sätt att klara uppgifter och problem. Han har till exempel lärt sig stridstekniker av vanliga soldater, men också att anamma lite andra, nyfiknare och öppnare tankesätt.

Nu utplånas (alltså i början av första boken så det är ingen jättespoiler) större delen av magisamfundet i en massaker. Kentons pappa dör, och Kenton blir ledare för de få magiker som finns kvar. Före dess håller han på att dö i den där massakern, men blir oväntat räddad av en (och det här känns så himla konstigt när de dyker upp) lärd kvinna från mörka sidan av planeten, en forskare som heter Khriss och hennes kollegor som också är forskare. Detta teoretiska forskargäng hänger nu med i resten av serien och har viktiga roller. Och när de dyker upp och räddar Kenton så förflyttas dessutom miljön från öknen in till en stor stad, och nu blir det mycket politik inblandat i storyn också. De styrande vill nämligen lägga ner hela magikersamfundet nu när de ändå har blivit så få, och de har kostat så mycket pengar genom alla år utan att ge så mycket tillbaka (för de är nämligen så mycket finare än alla andra för de kan magi). Kenton måste nu övertyga de olika styrande partierna om att de ska rösta för att magikerna ska fortsätta finnas, samtidigt som han letar efter de skyldiga för den där inledande massakern. Samtidigt har Khriss och forskargänget en egen agenda, och lika samtidigt härjar någon typ av kriminell liga i den där staden.

Det är väldigt komplext, och många trådar att hålla reda på, precis som det brukar när Sanderson skriver. Och precis som det brukar är det många hemligheter och vändningar på vägen. Hade detta varit en vanlig textbok hade den alldeles säkert varit ännu en Sandersonsk tegelsten med 700+ sidor för att få med allt på ett bra sätt. Nu blir det mycket komprimerat eftersom allt detta berättas i bild, med ytterst få beskrivande förklaringsrutor och mest dialog och action. Det är väldigt bra och spännande, det är det. Men jag kan sakna att få det där djupet i berättandet, de mer uttömmande förklaringarna på det som sker, på magin och världen och vad som driver Khriss och ganska mycket annat, som jag hade fått om det här hade varit en vanlig textbok. Fast å andra sidan igen - hade det inte blivit grafisk roman av det hela hade White Sand fortfarande legat som ett projekt-att-ta-tag-i på Sandersons hemsida. Nu har jag ju fått storyn, i alla fall.


Titel: White Sand vol. 1-3
Författare: Brandon Sanderson (manus), Rik Hoskin (manusbearbetning)
Illustratörer: Julius M. Gopez (vol. 1, vol 2 kap 1-5), Julius Otha (vol. 2 kap 6), Fritz Casas (vol. 3)
Utg år: 2016-2019
Förlag: Dynamite Entertainments
Köp den kolla inköpsställen via Omnible vol 1, vol 2 och vol 3

Bråkiga bokstäver

Sigge börjar skolan, och det är väl bra med det mesta, med kompisar, med matte (Sigge är jätteduktig på matte), med idrott (Sigge kan till och med gå på händerna!) och med fröken som heter Carolina. Ändå tar det snart emot att gå till skolan, och Sigge går allt långsammare varje morgon.

Det är de där bokstäverna. Alla de andra verkar lära sig bokstäverna så lätt, hur ljuden hänger ihop med varje bokstav, och i vilka ord de kommer och alltihop. Men inte Sigge. Det är som om det liksom vore halt i hans hjärna där bokstäverna ska fastna, och det går inte. Han blandar ihop dem hela tiden. Och när de andra i klassen börjar komma igång med läsningen - så är Sigge inte alls med. Han försöker få det att se ut som att han kan skriva (han skriver av), och försöker undvika alla läsa-skriva-situationer med att gå och vässa pennan, gå på toaletten och så där.

Till sist blir det så dramatiskt jobbigt att han efter ett bråk (som har med felvända bokstäver att göra) rymmer från skolan. Och han är så ledsen - är det något fel på hans huvud eftersom han inte kan det alla andra kan?

Nej, det är det såklart inte. Det är bara det att han behöver öva lite mer. Precis som kompisen som inte kan simma (som Sigge ju redan kan) och som behöver öva mer på det. Sigge får extra stöd i läsinlärningen, och så småningom går det. I ett vad-händer-sen-kapitel får vi veta hur det går för Sigge senare, att han får konstaterat dyslexi, att han får lyssna på böcker och andra hjälpmedel som gör det lättare för honom att läsa.

Detta är en välbehövlig bok för dem som kämpar med läsningen och behöver känna att det finns fler som är som dem. Och det är inte jätteofta det kommer lättlästa böcker om barn som har dyslexi, så det gillar jag.


Titel: Bråkiga bokstäver
Författare: Helena Bross
Illustrationer: Mati Lepp
Utg år: 2019
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den exempelvis här, här eller via Omnible
För vem? ca 7-9 år

Beröringen

Den här boken har jag varit nyfiken på sedan mina kulturkollokollegor läste och hade en gemensam diskussion om den i höstas (här kan du läsa den). Just då hann jag inte vara med, så nu tog jag skadan igen.

Och jag sträckläste. Det var många vändningar i berättelsen som hela tiden fick mig som läsare att tänka om och tänka igen - vad är sant? Vad är verkligt? Vem och vilka går det att lita på? Går det att lita på berättaren? Eller dem hon litar på? Slutet på boken gillade jag faktiskt inte, det blev lite för mycket effekter - och för få svar. Men resan dit, och alldeles särskilt första delen på boken, tyckte jag mycket om.

Det handlar alltså om Elin, som är den som berättar. Boken börjar med att polisen kommer och knackar på hemma hos henne och pappa, eftersom det har kommit en anmälan från en granne. Poliserna vill prata, med henne och pappa separat helst, fråga hur hon har det i skolan, kolla identitetshandlingar - men så slutar allt i kaos och katastrof när en av poliserna gör en rörelse som för att ta i Elin. "Du rör henne inte!" vrålar då pappa, och attackerar, varpå han blir nedbrottad, handfängslad och ivägförd. Elin kämpar emot, förstås, eftersom hon vet att om poliserna tar pappa med sig, så kommer han att dö.

Elin har nämligen hela sitt liv vetat om att hon har en förbannelse: Beröringen. Tar hon i någon så kan denne sedan aldrig gå längre än 30 meter ifrån henne utan att dö knall och fall. Det är därför hon och pappa levt i den lilla ettan, helt isolerade, så länge Elin kan minnas. Hon har aldrig gått i skolan, eller träffat jämnåriga, och allt hon kan har hon lärt sig av pappa, eller från TV och film, nätet, och böcker.

Och pappa får mycket riktigt någon typ av anfall på väg mot polisstationen, och avlider. Elin blir ensam kvar, får komma till en fosterfamilj och ska nu försöka lära sig att leva ett vanligt liv. Gå i skolan. Lära sig att vara med andra människor, lära sig att "jodå, du kan röra vid andra människor, för det finns ingen förbannelse och ingenting som heter Beröringen". Sakta får hon lära sig allt det här, och mer om sig själv, och om pappa. Kunde hon inte lita på honom? Kan hon lita på alla andra nu då? Är hon verkligen bara en helt vanlig människa? Ska hon våga röra vid någon utan att ha handskar på sig?


Titel: Beröringen
Författare: Gustav Tegby
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 14 och uppåt

Kod: Orestes

Det börjar inte bra mellan Malin och Orestes. Hon fick en vinterkväll ett brev, ett urgammalt, gulnat och skört brev, av en mystisk man som hoppade ut ur buskarna vid gatan därhemma. Mannen sade att hon inte skulle vara rädd (men hallå, klart hon var) och att det var viktigt, det han ville, att det gällde livet och framtiden och... Och sedan frågade han om hon var fisk. Eh... va? Jo, Malin är född i fiskarnas tecken. Bra, sade mannen, ta då det här brevet och ge det till någon du kommer träffa här om hundra dagar. Ge inte brevet till någon annan, berätta inte om det för någon annan utan ge det till rutbarnet som ska komma.

Så Malin tog brevet, gömde det, och väntade i hundra dagar. Då hade det oväntat flyttat in en ny familj i grannhuset, med en pojke i hennes egen ålder, Orestes som börjar i hennes klass och dessutom är väldigt duktig i matte. Klart det är han som är "rutbarnet" som ska ha brevet? Jodå. Men... när Malin ger det till honom och berättar hur hon fick det så väser han "är du helt dum i huvudet" åt henne, och river brevet i små, små bitar. 

Jahaja. Hur ska det nu gå med livet och framtiden och alltihop?

Alltså, det blir bättre. De blir till och med vänner, Malin och Orestes, även om de är oense om mycket och bråkar en hel del. Och det är fint att läsa om hur deras vänskap utvecklas. Det är en viktig del av den här boken, men den stora grejen är förstås: brevet. Och hemligheten. Och alla kodade budskap. Orestes och Malin är smarta - de knäcker koderna, gissar rätt på gåtorna, och får veta mer och mer om hemligheterna som är från mer än hundra år sedan. Och vi som läser får veta mer om hur det var i Lerum då (för ja, bokens miljö är Lerum utanför Göteborg) för länge sedan när järnvägen och de stora bilvägarna byggdes.

Riktigt spännande läsning, och jag älskar när det finns hemligheter, koder och gåtor, och ännu mer när de jag läser om löser dem på egen hand. För det gör de alltså.
Det finns en fortsättning på boken: Kod Elektra. Jag får ta och läsa den, för ännu är det många frågor som väntar på svar.

Titel: Kod: Orestes
Författare: Maria Engstrand
Illustrationer: Lotta Geffenblad
Utg år: 2018
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? cirka 9-12 år

På plats i tiden

På plats i tiden är en serie lättlästa böcker för historieintresserade barn. De är helt fristående, det som är gemensamt är att vi får läsa om vardagen (om än med spännande inslag) för barn som befinner sig på olika, intressanta platser i historien.

Jag har läst tre av dem:

I Vide i Lund är det år 1126, och den stora domkyrkan i Lund håller på att byggas. Jag hade nog inte känt igen något annat än just den om jag kommit dit då, för här i brytningstiden mellan vikingatid och medeltid bestod staden Lund av låga trähus. (detta och annat kan jag läsa längst bak i boken, de har alla en kort faktadel) Vides pappa jobbar som bildhuggare på kyrkobygget, och Vide träffar på en hemlös, trasig, smutsig flicka som heter Ylva som han vill hjälpa. Han gömmer henne i kyrkans krypta (den där jätten Finn står och kramar en pelare).
Intressant här är perspektivet man får på de stora katedralsbyggena

i Europa under denna tid - att de tog så många år att bygga, och att det var så många som arbetade med detta, under många generationer.

I Pablo på Galápagos ska Pablo som bor på ön Floreana smuggla iväg ett brev från en av fångarna som finns på ön (som är någon typ av livstidsfängelse) men håller på att bli upptäckt. Han kommer undan men råkar då bli fripassagerare på en båt - och i den båten sitter också en viss herr Charles Darwin, ute på sin långa resa för att studera olika djur och fundera över det här med arternas uppkomst. På Pablos ö har han tydligen fått se hur olika sköldpaddsskal kan vara beroende på var sköldpaddan lever, men annars genomlider han tydligen sina resor under ständig sjösjuka.

Lin vid muren tar oss till Ming-dynastins Kina, år 1560, och till en liten by nära kinesiska muren som håller på att byggas. Lins pappa var förut en av mästarna som kunde räkna ut hur många stenar som

behövdes för ett visst parti av muren, men efter att han sagt emot en av förmännen har han degraderats till att transportera stenen i stället. Ett tungt arbete som sliter hårt på honom. Förutom det hårda arbetet lever byborna nu i ständig skräck för de nattliga attacker som sker av banditer från norr. Hur de kommer över muren är ett mysterium (som Lin hjälper till att lösa).

Jag tycker mycket om böcker som får oss att se alla de människor som funnits före oss, och fundera över hur deras liv var. Detta är sådana böcker - dessutom på en bra nivå för barn.


Titlar: Vide i Lund + Pablo på Galápagos + Lin vid muren
Serie: På plats i tiden
Författare: Åsa Storck
Illustrationer: Anders Végh Blidlöv
Utg år: 2018-2019
Förlag: Hegas
Köp till exempel här, här eller via Omnible
För vem? cirka 9-12 år

Hjärtat är en knuten hand

Aline är den nya, tysta tjejen i Olivers klass som ingen vet så där jättemycket om. Oliver vet de mer om, han och hans kompisar som åker sparkcykel överallt, ända in i klassrummet, tjatas på, och så nu att Oliver rätt ofta somnar på lektionerna.

Han har det jobbigt hemma nu, får vi veta eftersom Oliver är den som berättar i vartannat kapitel på boken (omväxlande med Aline). Boken börjar med att Olivers mamma flyttar ut för att flytta ihop med en ny man. Och Olivers pappa blir så ledsen att han inte riktigt klarar av livet längre, faktiskt så dåligt att hans hjärta brister. Och Oliver får ta hand om mycket av hemmalivet medan pappa bor i sin pyjamas och gråter över att mamma tog deras gemensamma bonsaiträd med sig.

Aline är inte tyst. Inte egentligen, men nu har hon bestämt sig för att hon inte på något sätt ska anpassa sig till det nya liv hon och föräldrarna har flyttat till. Hon ska inte skaffa nya vänner, hon ska inte bli en del av klassen, hon ska inte bli kär eller något annat lika dumt. Och därför måste hon förstås vara tyst så att ingen lär känna henne. Familjen har nämligen flyttat hit på prov - och Aline vill att de flyttar tillbaka igen.

Och så träffas Aline och Oliver på ett oväntat ställe: kardiologen på sjukhuset. Hon för att göra research för ett skolarbete, han för att hans pappa blivit inlagd där med akuta hjärtproblem. Och nu pratar Aline - fast bara med Oliver, och inte när de är på skolan.

Det här är en egentligen ganska vanlig ung tonårs-bok med en kille och en tjej som blir kära i varandra i centrum av kompisliv och familjeliv och skolliv. Det som gör den extra bra är att Oliver och Aline turas om att berätta i jag-perspektiv, i rätt korta och lättlästa kapitel som byter perspektiv precis när man tycker att det är rätt läge att få den andres syn på det hela. Och här är gott om den rätta sortens fingertoppar-som-nuddar-varandra-kärleks-pirr, sånt som jag älskar att läsa!

Extra mycket gillar jag faktiskt det där skolarbetet de gör, det som gör att Aline måste till kardiologen för att göra research. Det är faktiskt en viktig del av boken, och jag älskar presentationerna eleverna så småningom gör av sina tvärvetenskapligt instuderade kroppsorgan. Det låter väl inte så upphetsande, men det är det faktiskt. Det är nog skolbibliotekarien i mig som går igång på sånt här :)


Titel: Hjärtat är en knuten hand
Författare: Ingrid Ovedie Volden
Originaltitel: Hjertet er en knyttneve
Översättning: Mats Kempe
Utg år: 2018
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-14 år

Enola Holmes och kidnappningsmysteriet

Den här boken blev en glad överraskning, för den var inte vad jag väntat mig. Jag tänkte något lite halvfånigt, att Sherlock Holmes lillasyster (som Enola alltså är även om det skiljer sisådär 20 år mellan dem) skulle lösa lite harmlösa LasseMaja-mysterier, och så skulle Sherlock puffa på sin pipa i bakgrunden och ge goda råd och tips, och kanske rycka in när det blev för farligt. Så är det inte alls, verkligen inte. När boken börjar har Enola inte ens träffat sin berömde bror på tio år, och större delen av boken (och serien) försöker hon hålla sig undan honom eftersom han och deras storebror Mycroft tycker att enda rätta platsen för Enola är på internatskola.

Enola Holmes mamma försvinner spårlöst på Enolas fjortonårsdag, och det är då hon telegraferar efter sina bröder för råd och stöd. Bröderna ångar in medelst tåg från sina viktiga liv i London, och blir helt viktorianskt förfasade över Enolas uppenbarelse, kläder, uttalanden, uppväxt och ungefär allt (också det faktum att godset är statt i förfall och de tjänare Mycroft i alla år skickat pengar för att avlöna inte finns i verkligheten). Nu bestämmer familjeöverhuvudet Mycroft med stor pondus och klokhet att medan storebror Sherlock tar reda på var mamman försvunnit och han själv återtar sitt viktiga Londoliv så måste Enola givetvis sättas i internatskola för att få någon hyfs. Det är inte lönt att hon försöker bry sin outvecklade lilla kvinnohjärna med saker hon inte begriper sig på, anser han, bättre att hon ser till att förfina sitt bordsskick, förbättra sin hållning och lära sig konversera. Enola, som uppfostrats av sin fritänkande mamma att tänka själv och ta ansvar för sitt eget liv, vägrar dock allt sådant och rymmer i stället till London för att på egen hand hitta sin mamma. Det är på vägen dit hon blir indragen i det där kidnappningsmysteriet som inte alls är det viktigaste i den här boken även om det får Enola att sväva i livsfara. Men det får henne att förstå vad hon vill ägna sitt liv åt: att hitta försvunna personer.

Och det är alltså det hon gör i fortsättningen, i det som är en ganska lång serie böcker. De två första finns översatta till svenska, men jag hoppas på fler för jag tycker verkligen om det här. Jag tycker först och främst om att Enola är smart, har egna planer, ifrågasätter vad kvinnor och flickor får och inte får säga och göra, och klarar sig på egen hand. Och så tycker jag väldigt mycket om miljön, ett England mot slutet av 1800-talet. Jag kommer att läsa vidare om Enola, och ser särskilt fram emot den bok där hon tydligen ska jobba med dr Watson som uppdragsgivare, för att hitta en försvunnen tonåring. Tonåringen är hon själv, och den som egentligen söker henne är oh-så-skärpte storebror Sherlock Holmes.

Vad jag förstår kommer det redan i år en film om Enola Holmes, med sådana som Henry Cavill, Millie Bobby Brown och Helena Bonham Carter i huvudrollerna. Det låter ju alldeles fantastiskt!


Titel: Enola Holmes och kidnappningsmysteriet
Serie: Enola Holmes #1
Författare: Nancy Springer
Originaltitel: Enola Holmes and the Case of the Missing Marquess
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2018
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-15 år

Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem

Ja, ja, jag vet att jag är sent på det. Att vi till och med har passerat tjugonde dagen och Knut, och att adventsljusstakarna borde packas ner och blicken höjas mot ljuset i slutet av tunneln (läs: våren).

Men den här adventskalenderboken skymtade ett antal gånger i mitt liv före jul, fast som utlånad till andra, och på andras bloggar, och på andra ställen, och jag förstod att den blandade in de klassiska sagornas figurer och hade rätt roligt på vägen med dem. Hur då? undrade jag, och fick alltså ta tag i att läsa boken själv för att veta.

Jo. Vi har alltså kentauren Ken Taur (förstås) som för några år sedan blev kidnappad från sitt hemliga hem vid Nordpolen, av inget mindre än en Ond Clown som färdades i en helikopter. (förstås. Det är väl så de plägar färdas, de där?) Denna Onda Clown har hållit kentauren fången på en cirkus några år, men nu har Ken flytt och vill galoppera hem genom snön för att hinna till sin familj på Nordpolen innan det blir julafton.

Han får snart sällskap på vägen av en eldflicka (som heter Gnista), en prinsessa som heter Acapella, (och som inte gillar att bli pussad av prinsar medan hon sover, tack så mycket), en häxa som avskyr alla barn eftersom de hon träffat envisats med att äta upp hennes hus så att hon nu är hemlös och rätt bitter. De träffar också en varg som trivs med att gå runt i nattlinne, och ett antal tomtenissar som alla heter Nisse. Hans och Greta är med, Rödluvan också (varpå Gnista blir helt starstruck). Och givetvis Tomten. Men vilka det är som är snälla och vilka som är elaka är inte helt självklart (ja, förutom Mr Ond Clown, men han får faktiskt inte vara med för han sitter i fängelse numera) och barnen som högläses för får förstå att det där som händer i sagorna bara är en sanning. Typ.

Om Ken Taur hinner hem till julafton, då? (Obs spoilervarning!) Jamen, klart han gör. Och Tomten finns. Och är snäll. Och dinosaurierna... finns också. Så det så.


Titel: Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem
Författare: Mats Strandberg
Illustrationer: Sofia Falkenhem
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? högläsning för ca 3-6 år

The Calculating Stars

Som jag har slitit med den här boken, och varit på väg att lägga ned, för att i nästa stund varit så fascinerad att jag knappt hunnit andas. Den är så ojämn. Delarna där det är bra är ohyggligt bra - medan vissa delar är så tråkiga att klockorna stannar. När jag läser runt om vad andra tyckt om boken (det finns många som tyckt till om den, den vann Nebula- och Hugo-priserna för bästa roman förra året) så är det lika spretande omdömen som boken i sig är ojämn - somliga tokhyllar, andra gäspar käkarna ur led.

Den klassas som science-fiction, men så långt ut i rymden är vi ännu inte utan hela boken utspelar sig i USA, på 1950-talet. Fast i en alternativ historieskrivning där en meteor i bokens början slår ner strax utanför USAs östkust, förintar hundratusentals människor och ett antal stora städer (bl a Washington DC) och sätter igång en galopperande växthuseffekt. Detta leder till att USA startar sitt rymdprogram redan på 1950-talet, med den desperata tanken att rymden måste koloniseras eftersom jorden kommer att bli obeboelig.

Huvudperson är Elma, matematiskt geni med doktorsgrad från universitet, dessutom utbildad pilot med många flygtimmar under andra världskriget. Hennes man är ledande ingenjör i rymdprogrammet och hon är en av kvinnorna där som jobbar som "computer", som alltså manuellt utför de räkneoperationer som behövs för raketuppskjutningarna, med hjälp av penna, rutat papper och räknesticka. (Jepp, precis som i filmen Hidden Figures/Dolda tillgångar som kom ungefär när författaren höll på att skriva den här boken tydligen)(och som jag ännu inte har sett, men ska se). Både Elma och hennes man är titulerade Dr York, men om man säger Dr York är det honom man menar, hon är oftast bara fru York.
Det är män som är astronauter i rymdprogrammet, som modigt bemannar alla raketer vid uppskjutningarna. Men Elma undrar: varför då? När hon har minst lika många flygtimmar som någon av dem? När hon har kunskapen i matte och fysik, och en hjärna som är skarpare än de flestas? Varför skulle inte hon kunna bli astronaut, hon också? Hur tänker de som bestämmer när de bara vill skicka män ut i rymden - om de ska kolonisera? Vet de inte hur barn blir till, eller? Men det här är alltså 1950-tal, och kvinnans plats är bakom mannen. Helst i hemmet. Helst dekorativ. Och Elma får slåss...

Det här låter som ett alldeles fantastiskt upplägg... och det är det. Allt det som handlar om meteoren, katastrofen, flygandet, tekniken, träningen av astronauter och framför allt: uppskjutningarna från raketbasen - allt det är så infernaliskt bra skrivet att jag knappt har läst bättre. Jag sitter i bokens början och fullständigt jublar när Elma skickligt flyger sig och sin man ut ur den där meteorkatastrofen, eller under vilken nedräkning-för-uppskjutning som helst i boken (ni vet, "T minus 40 seconds and counting...").
Men delarna mellan allt detta handlar om det där 50-talslivet, om hur Elma slåss mot sina egna nervösa besvär (hon får total ångest av att prata inför folk, eller att möta journalister, eller att framföra argument inför en grupp män som överlägset behandlar henne som "lilla vän" eller liknande, kvardröjande effekter och djupa sår efter hennes collegetid när hon var smartast trots att hon var yngst, och kvinna). Det låter inte som om det skulle vara tråkigt, jag vet, men det händer nästan ingenting mer än ältande i de där partierna och jag ledsnade så totalt på Elmas mage som återigen vred sig i kramp av oro, och det kräks på fler toaletter än vad som kan vara nyttigt för någon. Men sen blev det dags för teknik-action, och författaren glimrar och glänser i sitt skriv.

Ojämnt alltså. Jag vet inte vad jag totalt tycker. Jag vet ännu inte om jag ska läsa vidare om Elma och hennes gäng av lady astronauts (som de blir) i bok 2 som heter The Fated Sky. Det kan ju vara så att författaren skärpt till sitt skrivande till att bara bestå av det där fantastiska, och då måste jag ju läsa.


Titel: The Calculating Stars : A Lady Astronaut Novel
Författare: Mary Robinette Kowal
Utg år: 2018
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Jakten på hwitrerna

Så efter att ha avslutat och gillat bok 1 i den här serien (Slaget om Salajak) fortsatte jag med bok 2, Jakten på hwitrerna. Och hwitrerna som jagas är dels de som överlevde slaget vid Salajak och gömde sig nere i grottgångarna under borgen Salajak, dels marhwitran Risti som lyckades rädda den nerdrogade prins Dhor fast samtidigt rasade ner i själva Jarmaland.

De som jagar är bröderna från Småland, som ska ha tag på Risti för att hämnas det hon gjorde med deras storebror. Jagar gör även en hord riddare och knektar eftersom... ja, det minns jag inte helt klart men tror de måste försäkra sig om att den där prinsen inte kommer undan. Och så har vi Lovisa, fogdedottern som jagar medelst lindorm.

Och så jagar de, och så jagar de, och så klättrar de och så faller de och så jagar de. De jagar ute på de branta klipporna. De jagar på isiga avsatser. De jagar i isrännor. De jagar inne i grottgångar. Och så klättrar de upp lite, jagar lite längre till höger på den där branten. Och så jagar de i Jarmaland, som tydligen börjar precis nedanför borgen Salajak, eller om det börjar lite längre ner, och möjligen är i vi i Jarmaland hela boken igenom och lika möjligen börjar själva Jarmland lite längre ner. Kartan på pärmens insida visar Jarmaland, och jag försöker många gånger kolla på den för att se var våra jägare och de jagade befinner sig, men blir inte klok på avstånd eller förhållanden eller nånting. Så de jagar vidare. Marhwitran Risti tar sig neråt, men den hon skyddar vill bara ha knark, så han smyger in i grottgångarna i stället, och så jagar han lite på egen hand där. Småländska bröderna jagar först tillsammans, sedan skiljs de åt, sedan hänger större brodern med de tuffa knektarna och den lille brodern hänger löst. Och så kommer det monster - men de klarar sig. Och så kommer det monster - men de klarar sig. Och så kommer det banne mig monster igen - men de klarar sig. Och så jagar de.

Hörni - om det inte riktigt har framgått av ovan skrivna så är jag lätt besviken på den här boken. Det jag gillade med den första boken - att det utspelade sig i Sverige på 1300-talet, och med en rätt komplex handling som lovade hemligheter och avslöjanden - det har försvunnit här. Man är hela tiden i Salajak/Jarmaland, vilket alltså har blivit till fantasymiljö vilken som helst, och som fantasy sett så är det här inte bra. Det är ett evigt zappande mellan olika berättarperspektiv och parallellhandlingar, tror vi har en 7-8 på gång samtidigt, och perspektiv växlar alltså för varje kapitel. Kapitlen är mycket korta, och slutar alla i en cliffhanger (hence: "och så kommer det monster - men de klarar sig" eftersom de i nästan samtliga fall är i total dödsfara i kapitelslutet men när vi 3-4 kapitel senare återvänder till just den situationen så har den löst sig liksom av sig självt). Jag hinner aldrig komma in i de olika handlingarna, känna något för de olika personerna, blandar ihop riddare och knektar och drivkrafter och vem som jagar vem.

Det jagas, alltså. Jag får inte många svar på mina varför, och de svar jag får är inte jätteupphetsande. Inte heller känner jag något större sug efter att fortsätta läsa den här serien när/om bok 3 och 4 kommer.


Titel: Jakten på hwitrerna
Serie: Krönikan om Jarmaland #2
Författare: Johan Theorin
Utg år: 2019
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-14 år

Ditt hjärta är mitt

När boken börjar är vi bortom sjukdomen - Marlowe har länge varit dödssjuk med medfött hjärtproblem men har fått ett nytt hjärta av en okänd donator. Operationen gick bra, och inga större komplikationer har tillstött, och nu ska Marlowe alltså börja skolan igen, och egentligen börja om sitt liv. Men hon har så länge varit "den hjärtsjuka tjejen som kanske ska dö och är väldigt synd om" så nu vet hon inte riktigt vem hon är längre. När hon bara är Marlowe, vem är hon då?

En sak att fundera över, som blir oerhört viktig för henne, är vems hjärta det är hon har i sin kropp. Vem är donatorn och vilket liv hade denne? Drömmar, tankar, fantasier? Marlowe vill gärna ha kontakt med donatorns familj, men det vill inte de och Marlowe får inte veta vilka de är. Hon söker ändå och får efter ett tag ett slags napp i en facebookgrupp - kanske hon har fått reda på vem donatorn är, och att denne hade en syster. Vågar hon själv ta kontakt med henne?

Utöver Marlowes funderingar över liv och hjärta blir hon kär. Ytterst olämpligt kär, så det tar ett tag innan hon erkänner att hon är det. Det är sonen till affärsinnehavaren intill Marlowes mammas affär, och det olämpliga i detta är: mamma är ytterligt strikt vegan som dessutom har starka åsikter om mycket annat som rör djurrätt, miljö, lämplig mat och också vem eller vilka Marlowe ska umgås med. Och Leo, grannpojken, är alltså son till slakteributikens ägare, och slakteributiken är ofta målet för Marlowes mammas många demonstrationer och aktioner för djurens rätt.

Jag gillar relationen mellan Marlowe och Leo, hur den utvecklas från bråk och gliringar till något helt annat. Annars är inte boken något jätte-wow för mig. Jag läser, det är OK, det är lite förutsägbart, det roar för stunden, men inte mer. Och så stör jag mig på Marlowes mammas kontrollbehov som verkligen är stort. Allt Marlowe äter, allt hon tycker, allt hon gör, vart hon går, vilka hon träffar. Marlowe försöker göra lite uppror mot detta mot slutet av boken (men hallå, hon är 18!) men jag kan inte se att det blir någon förändring ändå och det gör mig lite ledsen.


Titel: Ditt hjärta är mitt
Författare: Shivaun Plozza
Originaltitel: Tin heart
Översättning: Anna Thuresson
Utg år: 2019
Förlag: Gilla böcker
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Ensamma hemma

Anna-Klara är åtta, och har precis fått en ny bänkkompis i skolan: Herman. En dag är han tyst och orolig och pladdrar inte alls på om insekter som han annars brukar göra, och efter ett tag får Anna-Klara veta att han idag ska gå hem ensam efter fritids, och det är första gången. Han måste larma av själv där hemma, och vara ensam tills mamma kommer med flyget hem från Malmö. Kom med mig i stället! tycker Anna-Klara, så det gör han. Men hos Anna-Klara är det till och med mer kaos än det brukar - hon, mamma, Mikko, storebror Ville och lillasyster Lisen bor i en lägenhet som inte verkar särskilt stor. Och idag har storebror två kompisar med hem. De tre sitter och spelar TV-spel under mycket oväsen. Dessutom är lillasyster Lisen, som bara är en bebis, gnällig och kinkig och skriker och har sig. När hon dessutom kräks över hela diskbänken samtidigt som alla tonåringar och åttaåringar äter mellis vid köksbordet så tycker Anna-Klara att hon och Herman kanske kan gå hem till honom i stället?

Det gör de. Och det är helt annorlunda hemma hos Herman. Det är ett hus, ett stort hus, med soffor man sjunker in i, och med ismaskin i kylskåpet. Fast alltså ett hus helt tomt på föräldrar eller syskon. Mamma kommer inte fast det börjar bli middagsdags, och när det knorrar i Anna-Klaras och Hermans magar föreslår Anna-Klara att de två kan steka pannkakor på egen hand, för hon vet precis hur man gör. Jodå. Det gör de så att stekoset lägger sig i hela köket och brandlarmet går, golfklubbor svingas, katter flyr och lågor flammar.

Jag gillar det här, det är vardagsdramatik med mycket igenkänning både för barn i små, trånga lägenheter och barn i stora hus, för barn med väldigt närvarande och påträngande familjer och för barn med väldigt frånvarande familjer.

Titel: Ensamma hemma
Författare: Kajsa Gordan & Sofia Nordin
Illustrationer: Matilda Salmén
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 7-9 år och som högläsning från ca 5 år.

Den fantastiska Ivan

Ivan får själv berätta om sitt liv, och det gör han rakt och utan krusiduller, och låter läsaren själv förstå och läsa mellan raderna hur hans liv är. Det är inte så där värst kul - han sover och äter mest. För vad ska han göra? Han sitter i en bur (eller han kallar det "sitt revir" större delen av boken) bestående av tre väggar av glas och en av betong fast den har ett målat vattenfall och lite djungelträd på sig. Tur det, kanske, för Ivan får aldrig någonsin gå ut ur sin bur. Han har suttit där i 27 år, alltså långt över 9000 dagar. 

Ivan föddes i frihet, och minns nog egentligen sin mamma, pappa, syster och de andra i flocken. Men det har gått lång tid, och han väljer att inte minnas. För vad skulle det göra för nytta? I stället gungar han lite i sin däckgunga, äter några bananer till och kastar lite bajsbollar mot glasrutan där människorna står och tittar på honom. Hans bur ligger nämligen i en slags galleria som också har cirkusföreställningar tre gånger om dagen, men Ivan är aldrig med på föreställningarna utan ska bara vara i sin bur så att folk kan ställa sig och titta på honom. Han tycker också om att rita (anser sig vara konstnär), och hans konst består av stilleben (alltså, kritteckningar av sådant han kan se i sitt revir, typ "banan", eller "banan", eller kanske "morot"). Och så har han två vänner: elefanten Stella i reviret intill och vildhunden Bob som sover på Ivans mage varje natt.

Jag tycker så väldigt mycket om Ivan, och jag tycker så väldigt mycket om sättet han berättar om sitt liv, och jag tycker också om det som händer efter att elefantungen Ruby kommer till gallerian. Det är mycket som är hemskt och sorgligt, men det blir bra till slut. Och det här gillar jag nog mest: Ivan har funnits på riktigt! Ivan var alltså en gorilla som satt i en bur i en galleria i 27 år innan han fick komma till en tydligen bra djurpark i Atlanta och där leva sina sista 15 år eller så - bilder och youtubeklipp finns på nätet. Sen har så klart författaren broderat ut det hela lite med elefantungen och annat, men det gör hon bra, tycker jag. Det här är en bra bok!


Titel: Den fantastiska Ivan
Författare: Katherine Applegate
Originaltitel: The One and Only Ivan
Översättning: Linda Skugge
Utg år: 2019
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Slaget om Salajak

Det tog ett tag innan jag hittade till den här boken, och bok 2 i serien finns redan. Jag hoppas att även bok 3 snart är på gång (det ska bli 4) för det här gillar jag! Jag hade väl egentligen inga förväntningar alls på den när jag började, mer än fantasy-av-svensk-författare-som-tidigare-skrivit-deckare-för-vuxna och tänkte att det skulle handla om ett världsbygge att sätta sig in i som det brukar. Men jag blev överraskad alldeles när jag öppnade boken, och såg närmare på den obligatoriska fantasy-kartan: det är ju Sverige! Och på 1300-talet, såg jag när jag kollade närmare. Nämen? Kul!

Och i denna svenska 1300-talsmiljö (dessutom strax efter digerdöden med övergivna pestgårdar) finns riddare och nymodigheter som kanoner och krut - men också lindormar, feer, troll eller vittror. Eller hwitrer som de får heta. Och magi. Och bortom de jämtländska fjäll där borgen Salajak ligger så finns då det där Jarmaland som vi ännu så länge inte får veta så mycket mer om än att det är mörkt, djupt, förfärligt, kallt och säkert fullt av diverse ondskheter.

Hwitrerna kom en gång från Jarmaland, men bor nu i Salajak. Fast de nöjer sig inte med det utan tränger sig allt längre in i människornas land på jakt efter föda. Och det är människorna som är födan. Det finns hwitrer som går, hwitrer som gräver (efter silver) och hwitrer som flyger. Det finns dessutom hwitrer som sjunger och hwitrer som går på tunga droger, men det där får vi veta lite senare. Först får vi veta att människorna har fått nog av att bli uppätna - nu ska en krigshär samlas som ska tåga mot Salajak för att besegra de där vidriga hwitrerna en gång för alla. Och vi får, på väldigt typiskt fantasyvis, följa tre unga gossar när de lämnar bondgården i Småland för att nästla sig med den där krigshären trots att de är alldeles för ovuxna för det. Men det är ju så spännande med riddare och svärd och ära och allt det där.

Samtidigt får vi å andra sidan läsa om Risti, en marhwitra (den flygande sorten) som vaknar efter sin vinterdvala i borgen Salajak och är hungrig. Hon behöver föda, nu, och vill att de hundra hwiterkrigarna som skickats ut för att skaffa kött ska komma tillbaka med fyllda korgar. Och ju mer vi får läsa om Risti, hennes liv och vad hon drömmer om och är rädd för... ja, ju mer förstår vi att det här med vem som är ond eller god inte är helt lätt att bestämma. Och när jag läst boken slut och bokstavligen halkat ner i Jarmaland, så är jag väldigt sugen på att direkt fortsätta med bok 2: Jakten på hwitrerna. Återkommer snart om den, men sedan hittar jag ingen info alls om när bok 3 och 4 kan tänkas komma så det är rätt oroväckande.


Titel: Slaget om Salajak
Serie: Krönikan om Jarmaland
Författare: Johan Theorin
Utg år: 2018
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 11-16 år (Förlag och klassificering på bibliotek föreslår Hcg/9-12 år för den här boken. Jag håller inte med, utan rekommenderar ca 11-16 i stället om det inte är väldigt duktiga läsare. Den är rätt svår att komma in i med ett flertal parallellhandlingar och perspektiv, och med ganska många personer att hålla reda på.)

Högläsningstips: Nelson Tigertass + Hemligheternas bok

Jag har läst två böcker, som är tänkta för barn 6-9 år (Hcf), och som jag tycker mycket om bägge två. De har bägge en bra och spännande story på lite olika vis - den ena i en påhittad värld där det också finns talande djur, den andra i vår värld men i större delen av boken i andra världskrigstid. Det som gör att jag skriver om bägge på en gång är detta: jag gillar dem, men tänker att de kan vara lite komplicerade att förstå för målgruppen 6-9 år om de ska läsa själva. Därför tror jag att de är alldeles utmärkta för högläsning, där en vuxen kan pausa läsandet och förklara lite, eller den vuxne och barnet tillsammans kan fundera över vad som händer. De är nämligen bägge så pass bra att många borde få uppleva äventyren i dem.

Nelson är sex, och när hans äventyr börjar sitter han ensam på en tågstation och väntar på att bli upphittad. Han vet vad regeln är: ett borttappat barn ska inte leta, barnet ska sitta still och vänta på att de vuxna letar upp honom. Men ingen kommer ju? Grejen är att den vuxne som hade hand om honom, hans morfar som han bott hos under sommaren, helt plötsligt inte fick tid att ha Nelson hos sig längre eftersom hans kärlek dök upp efter en längre utlandsvistelse. Så morfar bytte kläder, kammade håret och begav sig över till henne - men först dumpade han Nelson på tåget, som ett ekonomipaket med en adresslapp. Nu är Nelson alltså avlastad, men tågpersonalen hade inte tid att kolla upp om någon hämtade honom eftersom de hade en tidtabell att hålla.

Och snart lär han känna någon, någon som sitter i parken utanför stationen, spelar munspel och har en mugg märkt "Hungrig" framför sig. Det är Zamba, som inte känner sig hemma någonstans. Inte konstigt kanske, eftersom Zamba är en tiger (som inte längre hör hemma i djungeln men som inte heller blir särskilt accepterad hos människorna). Nelson är med Zamba, får höra om de farliga "skymmarna", träffar andra människor, får vänner, blir sviken, hamnar i fängelse (fast han bara är sex år) och får så småningom lära sig det som är det viktigaste i den här boken: Tänk själv och var snäll.

Det tog mig en stund att komma in i boken, och det var en del personer att hålla reda på, och en del märkliga ord - men när jag väl fastnade så fastnade jag rejält och tyckte alltså väldigt mycket om.

Titel: Nelson Tigertass
Författare: Lena Frölander-Ulf
Illustrationer: Lena Frölander-Ulf
Utg år: 2019
Förlag: Förlaget M
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 6-9 år

Fia är med sina föräldrar och sin alldeles nye lillebror i stugan vid havet. Men allt är fel. Bästisen Yasmin är inte på plats, och bebisen skriker och tar all uppmärksamhet där hemma. Så Fia går ner till bryggan - och hittar ett helt litet skepp där. På skeppet står en gammal man som försöker fånga upp en bok som trillat ner på bryggan med hjälp av en håv. Det ser krångligt ut, och Fia hjälper honom. Inte för att han verkar så himla glad för det. Tydligen är det så att han inte kan komma av båten, hur det nu kan komma sig? Fia är nyfiken, klättrar så småningom ombord och hittar den där boken igen, och läser i den. Fast det står ingen text i, sidorna är helt tomma. När hon lyfter blicken igen är skeppet till havs, den gamle mannen syns inte till och boken är också helt plötsligt borta. I stället är skeppet fullt av en besättning som är i arbete, men som inte verkar se Fia. Vad har hänt? Var är hon? Hur kom hon dit och hur ska hon komma hem igen?

Det är nu det blir klurigt (och bra). Hon är inte bara ute på havet - hon har också hamnat bakåt i tiden och det är 1945 och fortfarande krig i världen. Skeppet är på väg till Sydamerika. Så småningom lär hon känna skeppspojken, som också rest i tiden - men bara några månader. Grejen med honom är att han är son till skeppsredaren som äger skeppet, men har ställt till det så att nämnda skepp har brunnit upp och allt förstås är katastrof. När han läste hemligheternas bok (boken utan text) så förflyttades han på något magiskt sätt till skeppet i en parallell framtid där det inte bränts upp, men har glömt bort sitt eget namn och kan inte gå av skeppet. (Jepp, det är samma kille som Fia träffar i framtiden)

Det är tidsresornas vanliga paradoxer - men ett rasande spännande äventyr till havs också. Så jag gillar, men tänker att det är det där tidsresandet och vad det leder till som högläsaren och den som blir högläst för nog får prata lite mer om. Jag blir själv lätt snurrig i huvudet när jag ska få ihop bokens slut med bokens början... ändå är jag helt nöjd när boken är slut.

Titel: Hemligheternas bok
Författare: Maria Nygren
Illustrationer: Staffan Larsson
Utg år: 2019
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här, här eller via Omnible