söndag 16 mars 2014

Barnhemmet - en eländesthriller


Eländigt och hemskt är bara förnamnet på hur barnen har det på Edgar & Tekla Bjelkes Skolhem för Vanartiga Barn. Bilden ovan är tagen från bokens baksida, och skildrar ganska precis känslan man får av att läsa om barnen och lärarna på barnhemmet – bistert, strängt, hopplöst och trist.

En del barn har föräldrar som alla verkar ha placerat dem där för att de ska lära sig veta hut eller bara vara ur vägen. Men ganska många barn har inga föräldrar alls, och de avundas dem som trots allt får besök av sina föräldrar då och då (även om besöken mest verkar gå ut på att sucka besviket över sina misslyckade barn eller skälla ut dem efter noter för att de fortfarande inte har blivit älskliga/ståtliga/lyckade).


Ingen enda vuxen verkar vara på barnens sida. Inte någon! Inte någon av lärarna där den ena är elakare än den andra (ja, även den som allra först verkar snäll), inte skolans övriga personal (trädgårdsmästaren är ett under i elakhet) och definitivt inte föräldrarna (när de behagar dyka upp). De enda som står på barnens sida är barnen själva.

Så när det hemska händer att det i allt elände till och med börjar försvinna barn spårlöst från barnhemmet – ja då är det barnen själva som måste lösa deras försvinnanden. Dels för att de verkar vara de enda som bryr sig (lärarna rycker mest på axlarna eller kommer med urfåniga bortförklaringar och föräldrarna lyssnar överhuvudtaget inte på vad barnen säger), dels för att det kan vara de själva som försvinner nästa gång.


Omslaget på Barnhemmet signalerar spökerier och ”läskig bok”. Läskig är den, men det är just det där med barnens utsatthet och vedervärdiga tillvaro som är läskigast. Spökerier blir det inte, men nagelbitande otäckt och spännande ändå. En thriller för barn. Dock inte helt lättläst eftersom det är ganska många barn på det där barnhemmet och vi får allas olika berättelser och bakgrunder. Namnen yr friskt ett tag men en bit in i boken har man lärt sig dem rätt bra. Jag gillar den här.

Titel: Barnhemmet
Författare: Cecilia Lidbäck
Illustrationer: Robert Vallmark
Utg år: 2013
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-15 år

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.

fredag 14 mars 2014

Boksamlare? Jag??

I den här veckans jerka har Annika hämtat inspirationen från BOTNS podcast: Do readers have to be collectors?

Och mitt enkla svar är: Nej. Läsare behöver inte vara samlare. Varför skulle de behöva vara det? En läsare vill väl åt själva läsningen, eller hur?

Eller sån är jag i alla fall. Jag läser en bok. Jag lägger den åt sidan (och lämnar i 99 fall av 100 tillbaka den till biblioteket). Jag känner inte något överdrivet behov av att sedan äga den boken och alla böckerna den författaren har skrivit och alla möjliga olika utgåvor av böckerna och när jag ändå håller på alla böckerna från förlaget som givit ut de böckerna...

Som jag skrev i ett inlägg i bloggen igår (när jag publicerade två "shelfies") så hade jag dock en tid i mitt liv (ungefär samtidigt som jag läste litteraturvetenskap) när jag kände att jag ville äga så många klassiker som möjligt. Men jag blev aldrig någon samlare för det. (tänk vilket stort hus man hade behövt om man skulle samla på alla klassiker som finns...)

Jag är överhuvudtaget ingen samlare. Ingen prylägare alls egentligen. Jag vill helst bara ha de saker jag faktiskt behöver.
Tyvärr delar inte resten av min familj denna praktiska livsuppfattning (för då hade vi nog kunnat bosätta oss i husbilen och leva mycket billigt). Det samlas på diverse ting i vårt hus. Smurfsamlingen är väl den mest framträdande. Den är mycket fin, visst, men den tar ganska stor plats. Sen har vi samlingen med orienteringskartor som växer för varje år, strikt sorterad i gigantiska pärmar. Gosedjur ska det också samlas på, för att inte tala om affischer med One Direction. Alltså - det är bara en himla tur att jag inte mitt i allting också prompt behöver samla på mig all världens böcker också.

Som en bonus försiggår det också en spännande utlottning av bokaskar hos Annika den här veckan. Jag skulle gärna vilja vinna den här. (som jag tänkte att resten av familjen kan förvara sin fjärrkontrollssamling i)

torsdag 13 mars 2014

Shelfie - åtminstone valda delar

Den senaste tiden har det publicerats en hel del shelfies i läsa-om-böcker-världen. Jag var inte så sugen eftersom 1. hyllan är så pinsamt belamrad med grejer som inte hör dit, typ tidskrifter vi inte vet var vi ska göra av, mästerverk gjorda i trä- eller syslöjd av barnen, havererade broderiförsök (mormor försöker introducera barnbarn....det gick väl sådär, kan jag rapportera), hörlurar och sladdar till förbannelse samt en massa små minisnapsflaskor vi inte heller vet riktigt var vi ska göra av, och 2. det är så stora delar av hyllan som upptas av oäkte makens böcker som inte alls representerar mitt eget bokläsande.

Men nu idag blev jag stående och glodde på ett par av hyllorna. "De där skulle jag ju kunna fota", tänkte jag, för det är faktiskt mestadels mina böcker. Jag blev duktigt shelfie-peppad och röjde lite spritflaskor och dammiga broderidukar åt sidan (analog photoshopping kallas det).

Här är sålunda två Carolina-shelfies. De speglar väldigt tydligt min spretiga boksmak. En stor del är klassiker - jag hade en tid i mitt liv då jag hade ett omättligt behov av att läsa och äga klassiker. Och så finns det en hel del fantasyserier - dem jag gillat så mycket att de har fått stanna kvar i min hylla. Och så Selma, förstås. Selma har nästan en egen hylla hos mig.

Böckerna som ligger framför de andra är ska-snart-läsa-böckerna.

(Det visade sig att oäkte makens böcker faktiskt mest breder ut sig under C. (Ja, vi har böckerna i bokstavsordning. Är man bibliotekarie så är man.) C som i Clancy, Child, Connelly, Cussel...)



onsdag 12 mars 2014

Djävulsstjärnan - Hole, Hasselhoff och en seriemördare

Jag har två problem med Harry Hole-serien. Det ena är hans drickande. Ja, jo, jag vet, "ensamlevande polis med alkohol- och relationsproblem" är en så allmänt vedertagen deckarstereotyp så att jag nästan misstänker att den är inskriven i någon slags handbok för deckarskrivande. Men jag gillar inte att läsa om när han dekar ner sig. Jag vill inte läsa om alla dessa genomklappningar tillsammans med herr Beam, alla dessa öl på sunkiga hak, alla dessa uppkastningar och huvudvärkar.

Det andra är denne eländige Tom Waaler som har fått husera fritt i Rödhake, i Smärtans hus och så nu i Djävulsstärnan. Hur länge ska karln få gå runt med sitt iskallt vackra leende och sin David Hasselhoff-(bluääärgh...)kropp och göra onda och elaka saker? Tre böcker är alldeles på tok för länge. Hole borde ha satt p för hans ondsinthet redan i Smärtans hus.

Men jag kan faktiskt helt förlåta Nesbö (nä, jag orkar inte klydda (skånskt bra ord) med att försöka klippa in det där norska ö-et i texten den här gången) dessa mina problem med Holeböckerna, för karln kan ju få till en sanslöst bra och spännande story. Djävulsstärnan, t ex. Inte går det att sluta läsa den, inte. Nesbö låter släppa lös en seriemördare i Oslo, komplett med ritualer kring mordplatsen (stjärnformad röd diamant på offret och ett avhugget finger), katt- och råttalek med polisen och total galenskap som motiv för morden.

Hole får sparken från jobbet, men korkar trots det tillfälligt igen herr Jim Beam och ger sig med sin egen listighet ut på jakt efter mördaren. Han måste samarbeta med....(*läskig bakgrundsmusik*) Tom Waaler. Och hur ond Tom W än är så är han en duktig polis, som när utredningsarbetet kommer igång faktiskt nästan verkar snäll och trevlig. Men jag skulle aldrig lita på ens David Hassel(bluuääääärgh...)hoff, än mindre på Waaler, så jag bara väntar på att han ska visa sitt rätta, elaka jag. Vilket han förstås gör snart nog.

Titel: Djävulsstjärnan
Serie: Harry Hole, bok 5
Författare: Jo Nesbö
Orginaltitel: Marekors
Översättning: Per Olaisen
Utg år: 2004
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

Smärtans hus - Hole och de tusen ledtrådarna



Full av förväntan efter mästerliga Rödhake laddade jag ner nästa Harry Hole-bok i telefonen. Här skulle lyssnas! Men det blev riktigt segt – faktiskt vill jag nog säga att jag blev riktigt besviken.

Visst – Jo Nesbø är en mästare på att förvilla sin läsare, lägga ut falska ledtrådar och gömma hemligheter i hemligheter. Aldrig kan jag som läsare riktigt veta ”vem som gjorde det”. Men i Smärtans hus blir det alldeles för mycket av småpillspolisarbetet. Jämföra fingeravtryck, leta efter hårstrån, analysera matrester, se filmen från en övervakningskamera som filmat ett bankrån. Om och om och om igen, dessa fem minuter eller vad det är, sekvens efter sekvens efter sekvens för att om möjligt finna ännu en ledtråd till vem den maskerade bankrånaren är. Just denna film, och i förlängningen jagandet efter bevismaterial, är det absolut centrala i den här boken. Smärtans hus, ”House of Pain”, är polisernas namn på filmrummet i polishuset där man tittar på filmer från övervakningskameror från bankrån och sådant.

Och jag ledsnar. Säkert finns det de som älskar att läsa om sådant här noggrant polisarbete – men jag vill ha mer av annat. Intressanta personer, till exempel. Åh, jo, det finns flera intressanta personer i Smärtans hus. Vi har Raskol, som är någon slags bankrånarnestor som dock sitter i fängelse och därifrån ger Hole råd och tips i utredningen. Givetvis mot någon slags betalning. Vi har Beate Lønn, kvinnlig polis som har den egenskapen att hon minns ansiktet på alla människor hon mött. Behändigt, när man ska sitta i House of Pain och kolla på bankrånsfilmer. Och så denne eländige Tom Waaler, poliskommissarie, elak och ond. Han var med redan i Rödhake, och var en läskig typ redan då. Nu fortsätter han med sin ondsinthet, utan att någon fattar något eller gör något åt karln. Himla irriterande är han.

Men även om jag gillar att läsa om personerna i Smärtans hus så är det mest det där långtråkiga detaljpolisarbetet jag minns efteråt. Det, och så det att boken är rätt splittrad eftersom det egentligen handlar om två fall samtidigt. Bankrånet där en i bankpersonalen blir skjuten, och så mordet på Harry Holes f.d. flickvän. Ett mord där han blir personligt indragen. Och där det är Tom Waaler som leder utredningen.

Kanske att jag hade upplevt boken som mindre lång och omständig om jag i stället hade läst den i pappersformat. Nu lyssnade jag på den, och uppläsaren Jan Waldekranz röst tilltalar mig inte heller. Han har en absolut beige röst och betonar sällan något i meningarna. Helt odramatiskt. En del gillar detta, men jag vill gärna ha in åtminstone lite tolkning och färg i en bokuppläsning. Enda gången han ändrar rösten något är det när det är kvinnor som pratar, då gör han rösten lite mjukare och ljusare, vekare liksom. Han är extremt sövande.

Men även om Smärtans hus blev lite långtråkig är jag definitivt inte avskräckt från att läsa om Harry Hole. Jag vet från flitigt bloggläsande och oäkte makens rapporter att jag fortfarande har de bästa böckerna om honom framför mig. Fast jag tror det blir pappersböckerna, eftersom det tydligen är Jan Beigekranz som läser in de nästkommande tre ljudböckerna. Att jag gillar uppläsaren är viktigt för mig när jag ska lyssna på en bok.

Titel: Smärtans hus
Serie: Harry Hole, bok 4
Författare: Jo Nesbø
Orginaltitel: Sorgenfri
Översättning: Per Olaisen
Ljudbok - uppläsare: Jan Waldekranz
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet


Rödhake - upp till bevis för Harry Hole



Jag läser Harry Hole-deckarna i den ordning de skrevs, och har alltså mer eller mindre tragglat mig igenom Fladdermusmannen och Kackerlackorna. De har varit OK deckare men absolut inte mer. Men, hade jag hört och läst mig till, Hole blir så mycket bättre sen. Rödhake är alltså en av de där ”sen”-böckerna, och nu var det liksom upp till bevis.

Och, oj! vilken skillnad! Den här kunde jag inte lägga ifrån mig! Borta är resereportagen där det skulle redogöras för alla Bangkoks och Sydneys specialiteter och kulturella egenheter, och borta var långa redogörelser för lokal politik och smarta ekonomiska transaktioner. Hole stannar kvar i Oslo, och det tycker jag är så mycket bätttre. Och här är en riktigt bra story, som bottnar i händelser under andra världskriget, och den är inte bra bara eftersom det är en spännande deckare. Nej, här finns mer att fundera på. Jo Nesbø skriver i ett tillägg i slutet på boken om hur Rödhake kom till: ”Det var historien som min pappa skulle ha skrivit. Om nordmän på bägge sidor under andra världskriget, om den mytiska, norska självbilden av ett folk och en nation i aktivt motstånd mot Hitler. Om varför människor väljer som de gör och om segerherrens rätt att skriva historia.”

Boken börjar med att Harry Hole råkar skjuta en secret-service-person under säkerhetsuppbådet kring amerikanska presidentens besök i Oslo. Det är inte hans fel, men det skulle kunna bli skandal så för att tysta det hela får Hole en icke-tjänst som kommissarie på säkerhetspolisen. Där ska han mest sitta och läsa igenom rapporter och inte ha något att säga till om. Fast han råkar läsa en rapport om ett ovanligt gevär som illegalt troligen befinner sig i Norge. Ett gevär som råkar vara perfekt till attentat av olika slag. Och det är när han gräver efter information om det här geväret han stöter på kopplingar till de norrmän som slogs för Tyskland mot Ryssland på östfronten.

Parallellt med detta får man läsa om just dessa norrmän och om det vedervärdiga livet i skyttegravarna utanför Leningrad. Lössen, kylan, den ständiga döden överallt, längtan hem. Det är något som händer här i skyttegravarna. Någon dör och jag reder inte ut vad det är som är fel. Det är inte meningen att jag ska förstå det, heller. Händelsen är central för allt det som händer i Holes Oslo, och det är just allt det där som får mig att glödande läsa igenom hela boken för att förstå hur allting hänger ihop.

Nu sällar jag mig till Nesbøs hyllningskörer, och är väldigt lycklig över att jag har så många Harry Hole-deckare olästa framför mig.

Titel: Rödhake
Serie: Harry Hole, bok 3
Författare: Jo Nesbø
Orginaltitel: Rødstrupe
Översättning: Per Olaisen
Utg år: 2002
Köp den till exempel här eller här

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet. 

Men Hole - var kommer kackerlackorna in? Egentligen??

Jag har fortfarande inte fått mitt Hole-luja-moment när jag ska höja Nesbøs deckare om Hole över alla andra. Men jag vet också genom flitig bloggläsning att de två första Hole-deckarna inte är de bästa, och att jag får lugna mig lite. Nästa bok i ordningen är Rödhake, och jag förväntar mig mycket av den. Men Kackerlackorna? Nja.

Harry Hole kallas återigen ut i vida världen på skurkfångaruppdrag. Den här gången till Bangkok. I Fladdermusmannen, första boken om Hole (läs här vad jag skrev om den), dök han mycket djupt i alkoholträsket, och där befinner han sig när Kackerlackorna börjar. Han tvångshämtas från en bar där han väl har suttit och ölat i princip sen han kom hem från Sydney, flyger i ett fortsatt alkoholrus ner till Bangkok men väl där så kavlar han upp skjortärmarna och stänger liksom av sin alkoholism (han får någon slags sprutor, eller om det är piller, som hjälper till) och börjar jobba. Den norske ambassadören har nämligen återfunnits död på ett billigt motell med en kniv i ryggen, och Hole ska hitta den skyldige utan att göra för mycket väsen av det (läs – inte dra några skandaler på den norska regeringen).

Är det något Nesbø är duktig på så är det att skriva en deckare där jag som läsare inte har den blekaste aning om vem som är mördaren. Misstankarna går hit, sen dit, sen åt ett annat håll, sen inser man att man är lurad och så går man tillbaka och misstänker lite…ända tills den person man misstänkte själv ligger mördad. Det där gillar jag. Jag gillar att Hole är smart, att han tänker vidare även när det verkar som att man har en uppenbart skyldig person i häktet. Jag gillar också när han är burdus och inte tar någon hänsyn till om personerna han ska fråga ut är mäktiga och rika, eller betydelsefulla inom politiken, eller farliga eller garanterat skurk-läskiga. Ibland är han väldigt burdus (eller varför inte säga idiotkorkat rak) i sina frågor, och då händer det att han åker med huvudet före ut genom ett fönster eller får på käften eller så. Men eftersom han verkar vara gjord av titan eller liknande oförstörbart material (jag vet inte hur många dödliga skador han får bara i Kackerlackorna men ändå tar sig vidare) så har jag inget större medlidande. Jag läser bara på.

Men sen är det en hel del som gör boken rätt seg. Nesbø har verkligen lagt ner jobb på miljöskildringen här. Bangkok finns runt omkring mig när jag läser. Oväsendet, avgaserna, trafiken, värmen…det är mycket bra. Men – det blir för mycket. Precis som i Fladdermusmannen känns det som att Nesbø har lagt ner så mycket jobb på sin research av Bangkok, Thailand, kultur, mat, nöjen, thaiboxning, problem med prostitution, pedofilbrott, natur…ja allt det där så att han liksom måste redovisa allt. Ibland blir det rena reseskildringen när det ska åkas till den och den stadsdelen för att göras det och det, det ska gås på karaokebar och det ska besökas opiumhålor, det ska ätas alla möjliga thailändska specialiteter och varenda känd art av brott ska redovisas med all bakomliggande problematik och politik. Det blir alldeles för mycket.

Och det blir också alldeles för mycket med alla detaljerade förklaringar av sånt som tydligen måste förklaras – affärstransaktioner, trafikpolitik, karriärstänkande inom UD i Norge, läkarutlåtanden kring pedofili. Hur burdus och dumdristig Hole än är och hur dold mördaren än är så drar allt detta ner tempot så mycket att jag blir helt frustrerad.

Men jag fortsätter alltså läsa om Hole. För nu *vet* jag att reseskildrandet och pratandet ska lugna ner sig i kommande böcker och att det ska bli riktigt bra deckare. Det har jag läst. Måtte jag själv tycka det också!

Titel: Kackerlackorna
Författare: Jo Nesbö
Serie: Harry Hole, bok 2
Orginaltitel: Kakerlakkene
Översättning: Per Olaisen
Ljudbok - uppläsare: Pontus Gårdinger
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet