Det är jag som är Juni

Så här presenterar Juni Sandström, nästan tolv år, sig själv:

"Jag är lat, jag har inget bollsinne, jag passar inte i showdanskläder och jag ramlar i vattnet varje gång jag ska kliva på en båt. Jag har varit med i en orienteringsklubb och gått vilse. Jag har simhoppat och nästan slagit ihjäl mig. Jag har provat höjdhopp och frisim och varit med i ett fotbollslag. Jag har gått på isdans och snowboardskola. En gång testade jag klättring och då blev det riktigt läskigt!
Jag är fumlig och tankspridd. De som gillar mig säger att det är charmigt. Andra kan nog bli rätt galna."

Allra helst vill Juni bara slappa, och hänga med sin bästis Alba. Men det är just Alba som drar med Juni på alla dessa aktiviteter som ska provas. Alba fortsätter med dem - Juni brukar hoppa av efter några gånger. Nu tjatar och tjatar Alba tills Juni äntligen följer med till ridskolan. Det ska provas på ridning! Det var rätt svårt att övertala föräldrarna som förvisso vill att Juni håller på med aktiviteter men är trötta på att hon aldrig fortsätter med någonting. Ridning kostar pengar, och tio lektioner går de med på att betala - men absolut ingen utrustning förrän de vet om hon faktiskt fortsätter. Och hon måste lova att verkligen gå på alla de tio lektionerna.

Men det är ju inte alls Juni som vill rida. Hästar är riktigt läskiga, tycker hon, och den där ridningen kommer säkert att sluta med en olycka. Men hon följer med eftersom Alba så väldigt gärna vill ha henne med. Och inte bara en gång - hon måste följa med alla tio lektionerna, för det har hon lovat föräldrarna. Hon fasar inför varje gång, och kan inte förstå att veckan går så fort mellan lektionsdagarna.

De är stora, hästarna. De kan trycka upp en intill spiltväggen. De har enorma mängder tänder i munnen. De trampas (Juni stoltserar minsann en hel vecka med ett blåmärke på foten), de går inte alls dit hon försöker få dem att gå, de buffas med huvudet och de bär sig inte det minsta åt som fantasihästarna i drömmen, den där hon och Alba galopperar fram på varsin vacker häst genom skogen. Och allt i stallet, alla delar på hästarna och minsta pryl som ska användas i deras skötsel har sådana konstiga namn som man måste lära sig. Det är svårt. Det är läskigt. Men... efter ett antal gånger så finns ändå det där lilla, lilla längtet efter hästarna i Juni. Det lilla längtet blandad med den stora skräcken för att trilla av, för att göra fel och för att bli tilldelad en häst nästa lektion som troligen kommer att skena runt i manegen så fort Juni andas på den.

Det jag gillar så väldigt mycket med den här boken är att det känns så äkta. Så här minns jag min egen ridskoletid. Jag tyckte väldigt länge att hästar egentligen mest var läskiga, och att de struntade högaktningsfullt åt vad jag försökte få dem att göra, och att det där med ridning nog mest var något som var trevligt i alla hästböcker jag  läste. Ju större jag blev desto bättre blev det, men nu undrar jag vad det egentligen var som höll mig kvar där i stallet de första åren? Det var (och är) dyrt att rida. Kallt i stallet, långt att köra dit, och precis som Juni hade jag gamla stövlar och en ärvd täckjacka när jag var där och definitivt inga egna ridbyxor och allt det där andra. Vad är det som får Juni att fortsätta? Vad är det med de där hästuslingarna som gör att Juni (och jag) ändå tapetserar våra rum med hästbilder och älskar dem över allt annat i världen?

Ja, det finns många hästböcker, och i alla fall i vårt bibliotek dominerar redan Lin Hallberg stort i hästbokshyllan. Men den här är något alldeles extra, för jag tror att nästan alla som läser den (och håller på med ridning) kommer att känna igen sig.

Titel: Det är jag som är Juni
Författare: Lin Hallberg
Illustrationer: Lovisa Lesse
Utg år: 2014
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år