måndag 15 september 2014

Voyager - Claire och Jaime drar till havs

Jag vet inte vad det är med mig och Outlander - jag kan inte hålla mig ifrån den. Något suger mig in i böckerna och jag måste, måste få veta vad som händer. Egentligen var jag rätt missnöjd med Dragonfly in Amber, andra boken i serien, men sen slutade den med att Claire förstod att Jaime levde vidare efter slaget vid Culloden - och då kunde jag inte länge hålla mig ifrån Voyager för att få läsa om hur, varför och om de får se varandra igen.

Och jag älskade första delen av Voyager - där Claire i nutid försöker ta reda på vad som hände med Jamie efter Culloden och där jag samtidigt får läsa om Jamies liv i ensamhet. Utan Claire, och utan sin familj som han inte kan få vara med. Hans liv i fängelse och hans liv som anonym stalldräng, och det hjärtslitande i att han får en son som han inte får erkänna som sin. Och så får jag träffa Lord John som mot alla odds blir Jamies vän, och jag tycker mycket om honom.
Älskade, älskade alltså att läsa den här delen på boken och ville inte hålla på med sånt futtigt som att sova på nätterna eller gå och jobba på dagarna för jag bara ville läsa...

Men sen kommer då Claire tillbaka i tiden, och hon och Jamie återförenas. Och jag vet inte...kemin mellan dem är fortfarande fantastisk och jag gillar så mycket att läsa om när de pratar med varandra, skämtar med varandra och tokgillar varandra. Men det känns som att de inte hinner göra det, för nu Sätter Äventyret Igång.

Det var inte det jag ville ha när de återförenades. Eller,  jo, men inte i detta halsbrytande tempo. Det är smugglande av sprit och människor som blir skjutna, hängda eller innebrända, det är nattliga jakter och det är intriger och det är så himla mycket som händer på bara några kapitel att Claire och Jamie inte hinner sätta sig ner och prata om allt det som faktiskt har hänt de tjugo år de varit åtskilda. De får liksom fem minuter här och fem minuter där, hinner konstatera att de fortfarande älskar varandra men kastas så mycket från den ena livsfarliga situationen till den andra att det blir helt absurt.

Och rätt vad det är har de alltså hamnat på ett skepp med destination Västindien. Och Äventyret fortsätter.

Jag roas en hel del och fortsätter läsa - men mycket stör jag mig på det där att det ska vara så otroligt mycket som ska klämmas in, och att både Jamie och Claire är så totalt odödliga. Det är tyfus och stormar och hajar och pirater och vodoo och skeppsbrott och allt möjligt. Det är dessutom x antal omöjliga sammanträffanden - ungefär samma persongalleri dyker upp i Karibien som de lämnade bakom sig i Edinburgh och det blir så väldigt...mycket.

Ändå. Ändå läser jag vidare, för jag kan inte sluta. För att jag älskar att läsa om Claire och Jamie. För att jag hoppas att det omöjliga ska hända att även Brianna ansluter sig till dem. För att jag vill veta vad som ska hända.

Gabaldon trycker i på tok för mycket i sina böcker - men hon skriver på ett sätt som är fullständigt beroendeframkallande. Frågan är hur länge jag kan vänta nu innan jag försjunker i bok 4 - Drums of Autumn. Eller om jag ska klämma in några böcker om den här Lord John i mellan? Jag gillar ju killen.

Titel: Voyager
Serie: Outlander, bok 3
Författare: Diana Gabaldon
Utg år: 1994
Köp den till exempel här eller här 

6 kommentarer:

  1. Här någonstans började Gabaldon tappa mig faktiskt, just Voyager/Sjöfararna minns jag som sjukt seg. Drums of autumn/Trummornas dån var lite långsam i början minns jag men jag blev helt uppslukad en bit in, älskade den boken. Därefter har jag inte läst mer, försökte med bok fem hur många gånger som helst men tog mig aldrig in... Det blir spännande att följa dina fortsatta läsningar av serien.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om jag nu kommer förbi femte boken?

      Radera
  2. Trummornas dån, mycket bra! Men den där femte boken.. kämpa... och sjätte, och sjunde, och åttonde, och... ;) Nej, jag ska inte skrämma dig... ;) Kan för övrigt inte med lord john-serien.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men denna Lord John, med det vackra ansiktet och långa ögonfransarna? Jag ska ge honom en chans, jag.

      Radera
  3. Jag kan inte eller sluta läsa. Även om serien inte fortsätter vara sådär magisk som den är i början. Vilket innebär att jag har en ny tegelsten att se fram emot när hennes senaste bok kommer ut snart. :-) Och du har väl inte missat att serien går på Viaplay.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, jag har definitivt inte missat TV-serien... :) Det är veckans höjdpunkt, och jag tycker de har gjort den så väldigt bra.

      Radera