Himmelstrand

Jag är så väldigt kluven till den här boken. Det jag trodde att jag skulle få när jag läste den - skräck - fick jag inte mycket av, eller i alla fall inte av den arten att jag blev rädd eller tyckte det var spännande. Och slutet lämnade mig oerhört otillfredsställd så att jag när jag läst färdigt i princip bara satt och glodde på boken och tänkte att den skulle ge mig några svar om jag bara tittade strängt på den. Och även om jag inte tyckte att det var skräck eller blev skrämd - så tyckte jag att läsningen var så obehaglig, att något skavde i mig så  mycket att jag gång på gång lade ner boken för att göra utflykter till andra böcker.

Men...trots skavandet och (o)slutet och allt det där så fick jag något helt annat av boken. Något jag inte hade väntat mig alls, och som jag faktiskt tyckte om. Jag fick läsa om en grupp intressanta människor, och hur de reagerade under press. Jag fick läsa om deras minnen, och om vad de hoppades på och ville få ut av livet. Och jag gillade ju det! Så kluvenheten kommer av att jag väntade mig skräck men fick något slags relationsdrama med (duktigt mycket) övernaturliga inslag, att jag tyckte om en del i boken men blev irriterad på annat.

Vi har här ett antal människor, som när boken börjar vaknar i sina husvagnar. När de gick och lade sig befann de sig på en campingplats, en helt vanlig campingplats med kiosk, minigolf, grill-os, korsordslösande människor, öldrickande i förtält, skällande hundar och barn som väsnades. Nu när de vaknar är det helt tyst. Onaturligt tyst. Och när de kommer ut från vagnarna upptäcker de att de inte längre står kvar på campingplatsen. De är...någon annanstans. Någon icke-stans. Bilarnas gps-er visar fortfarande att de står på campingplatsen, eller att de följer följa kartans vägar när de kör iväg. Men där de är finns inga vägar. Inga hus. Inga moln. Ingen sol. Inga andra husvagnar än de fyra de själva sovit i. Inga andra människor än de själva. Bara en oändlig gräsmatta.

Vad gör man då? Om man har hamnat på en plats som inte finns? Och där det ganska omgående börjar hända saker som egentligen inte kan hända? Det är det som är det intressanta. Det ska förstås ordnas möten och pratas om saken. Det ska "ordnas". Eller så ska det bakas bullar. Eller så är det hela nog egentligen någon annans fel. Eller så är alltihop en dröm och då spelar det väl ingen roll vad man gör eftersom man snart kommer att vakna upp? Eller, ja, så kan man ju testa att plantera något i det där konstiga gräset och se om det växer? Eller jaga grannarnas katt? (om man är hund) Eller så kan man göra allting etter värre genom att klippa av husvagnarnas gasolslangar? (om man är ond)

Det finns saker där ute i det ödsliga ingentinget. Saker som människorna i husvagnarna först inte vill tro på att de ser, men sedan måste acceptera. Det är rena skräckbilder eller mardrömsminnen från barndomen. Donald ser till exempel "blodsgubben", en skräckbild han burit med sig sedan han var barn och hans far dog. Carina ser en svart och smutsig tiger. Skräckbilderna, eller varelserna, är på väg mot den plats där de fyra husvagnarna står. Och frågan är om det egentligen går att "ordna upp" någonting överhuvudtaget?

Det är det här jag gillar att läsa - hur människorna reagerar olika för det som händer dem. Hur deras relationer förändras. Minnesbilderna från deras tidigare liv. Det är intressant. Samtidigt får jag inte något flyt i läsandet eftersom de ständiga återblickarna till skräckupplevelser och minnen hela tiden stoppar upp berättelsen för mig. När det handlar om så många människors tillbakablickar blir det alldeles för mycket.

Och för mycket blir det av det övernaturliga. När det som finns ute i ödsligheten når husvagnsplatsen och allt totalt urartar i ett enda kaos - då har boken tappat mig ordentligt. Då läser jag bara vidare eftersom jag vill veta varför. Jag vill inte äntligen ha några logiska förklaringar på något som man redan från början förstår inte kan ha någon logik eller verklighetskoppling. Nej, men jag vill veta hur det hänger ihop. Varför? Och jag får inte det.

Det är därför jag fortfarande sitter och stirrar på Himmelstrand och tänker att den har en del två som jag inte hittar där bakom skyddsomslaget? Eller att det är något jag har missat.

Titel: Himmelstrand
Författare: John Ajvide Lindqvist
Utg år: 2014
Förlag: Ordfront
Köp den till exempel här eller här

På Kulturkollo kan du läsa när jag diskuterar Himmelstrand tillsammans med Lotta, Linda och Helena. Tycker vi att det är bra? Är det en skräckroman, egentligen? Och gillar vi Molly??