Att föda ett barn

Den här boken hade jag inte tänkt läsa. Jag hade sedan länge dömt ut den såsom varande en Inte-Carolina-Bok. Relationsroman, diskbänksblankande och livsältande...nej, nej och åter nej. Det förekom inga svärd alls.

Men så läste jag Janina Kasteviks fullkomligt lysande inlägg om böckerna om Maj, och så tänkte jag om. "Nä, fröken Landin" (ogift med två barn, skäms), tänkte jag. "Du kan inte gömma dig i din fantasy- och verklighetsflyktsbubbla för tid och evighet. Det här måste du läsa".

Så det gjorde jag. Allra först sprang jag in i en total och massiv vägg av ord och meningar. Det flödar, det maler och det fortsätter och fortsätter, och blandar dialog med inre tankar, beskrivningar med ältande oro för födelsedagsmiddag. Jag tänkte att "det här går aldrig", och fortsatte bara lite till. Sen gick det inte att komma ur den där texten. Inga naturliga pauser, väldigt sällan några nya kapitel. Den malde in mig i en lägenhet i Örnsköldsvik på 1930-talet, och jag var där med Maj, och jag var arg.

Maj har träffat Tomas, en ganska mycket äldre man som hon haft sex med en natt fast hon egentligen inte var särskilt sugen på det då alls. Hon vill inte träffa honom igen - grått hår och med tidning under armen, liksom. Maj är bara tjugo och ska leva livet, och helst ihop med Erik i Östersund där hon kommer ifrån (även om Erik bara verkar vilja vara ihop med henne ojämna veckor när Jupiter står i månens hus eller nåt). Men av den enda Tomas-gången blev hon gravid. Ett halvår senare är det jul, Maj är höggravid och ska alldeles nygift med Tomas (jamen, vad skulle hon göra då?) ta sig igenom ett oändligt antal släktmiddagar och kalas. Sitt eget födelsedagskalas inberäknat. Hon har halsbränna och är förstoppad och har panik för att använda den där jämra brudklänningen igen på ännu en bjudning och är så rädd för att göra bort sig inför Tomas myllrande stora familj. Och vad SKA hon bara bjuda på när släkten dundrar in till henne själv på kalas? Tjugo vuxna eller vad de nu är? Kokt gädda blir det till sist, och Fru Drake (svärmor) rynkar på sin gnälliga näsa och vill inte äta eftersom hon anser att fisken är rå.

Det är allt Maj måste göra som gör mig arg. Allt det som det anses att hon ska göra. Allt det som hon måste göra för annars får man skämmas. Allt det som hon själv lägger på sig. (julstädandet och julpyntadet, i hysteri, höggravid, när de sedan ändå firar julen någon annanstans?) Allt det som hon bara helt självklart förväntas göra (ta hand om en asfull Tomas mitt i natten). Varför kan hon inte bara säga nej? Varför kan hon inte bara släppa på kraven? Många av kraven är det ju hon själv som ställer (och förväntar sig av andra, hon sneglar alltid hemma hos de andra för att se hur lortigt det är i hörnen). Men jag vet ju. Hon ställer kraven på sig själv för att ingen ska ha något att klaga på. Att hon inte ska behöva skämmas inför andra. Åh, denna skam!! Vad mycket fult den har ställt till med för oss kvinnor! Och gör fortfarande. 

För först när jag läser så tänker jag så där malligt att "jahaja, så där skulle minsann jag aldrig hålla på. Ha lagad lunch på minuten fast jag har en bebis, och hålla på och putsa fönster mitt i vintern. Nej du. Jag är jämställd, jag. Här delar vi på arbetet." Men sen undrar jag lite vad i herrans namn det är som håller mig fast i denna ältande, malande diskbänksblankande textmassa och så kommer jag på att jag ju känner igen mig. Det är så där det är. Nej, min oäkte make är inte alkoholist, och nej, jag känner inte att jag  måste "sno ihop en sockerkaka" så fort det plingar på dörren. Men ältandet av alla dessa "då måste jag komma ihåg att handla hem jäst och russin" och "kan vi verkligen bjuda på den där fläskfilérätten nu igen, de kommer att tro att vi bara kan laga en enda maträtt" eller "snart måste vi köpa nya skor till sonen/fingervantar till dottern/ny skrivbordsstol/pepparkaksdeg". Även om vi delar på det mesta där hemma så är det ändå så att det är jag som tagit på mig att planera för det som ska hända och framför allt tagit på mig oroandet för allt som borde göras. Varför det? Jag känner ingen skam, och svärföräldrarna har troligen för länge sedan konstaterat att jag inte är som de. Men någonstans i mig bor fortfarande den där löjliga drömmen, den som Maj också tänker sig, att jag ska bjuda på storståtligaste festen (jag!! Introvert nr 1!), med den finaste dukningen i det vackra hemmet, den perfekta maten som färdiglagad hoppar ut på tallrikarna i exakt rätt tid medan jag själv står sval och vacker och för en intelligent och trevlig konversation med gästerna. Varför har jag den drömbilden? Vem är det som har planterat den i mig? Jag vill inte ha den, och jag vill inte känna skam, och jag vill inte att Maj ska känna skam och det är därför jag är så arg.

Rätt vad det var hade jag läst slut boken, och kände mig som en urkramad disktrasa. Jag måste läsa de andra två böckerna om Maj - ska bara vila först. Och torka av diskbänken en extra gång - det blir ändå bara ordentligt gjort om det är jag som gör det.

Titel: Att föda ett barn
Författare: Kristina Sandberg
Utg år: 2010
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här