The Black Lyon

Nu blev det helt plötsligt dags för lite romance-läsning. Jag hade nog för lite smäkt och trån i  mitt liv. Hos Sara Pepparkaka läste jag om en romance-klassiker: The Duchess av Jude Deveraux, och jag kände genast att det där var något för mig. När jag kollade upp den på Amazon såg jag dock att det var bok 2 i en serie som kallades Montgomery/Taggert, och läsa-serier-i-strikt-ordning-fascist som jag är så ville jag läsa bok 1 först. Det är alltså Black Lyon. Medeltidsromance i England.
(tillägg: hade jag ju inte behövt göra. Som jag skriver nedan i faktaraderna om boken så är detta en mycket omfattande serie där böckerna verkar kunna läsas helt fristående)

Jag blev inte imponerad av boken i början, men den tog sig. Framförallt var det kärleksparets dialog som lyfte hela boken. Deras humoristiska gnabbande med varandra påminde en hel del om Jaime och Claire i Outlander-serien, faktiskt.

Men tänk att det kan uppstå så många hinder för Sann och Äkta Kärlek. Att folk inte kan tala ut med varandra direkt i stället för att gå och vara misstänksamma, eller ha missuppfattat något. Fast då hade det förstås blivit väldigt korta och tråkiga böcker i romance-genren. Det måste ju uppstå hinder för kärleken. Lite dramatik och olycklighet, lite livsfara och svartsjuka.

Lyonene är i tjugoårsåldern, döpt så eftersom hon hade långt, rött hår och ett häftigt humör (man undrar ju hur länge de dröjde med den namngivningen om håret skulle hinna växa sig så långt och fluffigt först? min dotter var helt skallig tills hon blev ett...). När den mäktige och fruktade earlen av Malvoisin, Black Lion kallad (eftersom han är stor, mörk och farlig, och jadå - han har ett stort svart hår också) kommer på besök till slottet där Lyonene bor. Tycke uppstår dem emellan pang bom, typ redan när de ser varandra in i ögonen första gången. Efter två dagar har han friat, och hon har tackat ja.

Men sen blir det förstås jobbigt. Direkt när Svarta Lejonet kommer hem till sig så kommer han ihåg hur hans förra fru var (otrogen), och hur därför alla kvinnor är (svekfulla). Lyonene är säkert likadan hon, och han kommer med största sannolikhet bara att göra sig olycklig genom detta giftermål. En bra bit fram i boken vandrar därför detta Svarta Lejon omkring som ett åskmoln och är otrevlig mot allt och alla och Lyonene i synnerhet. Hon undrar förstås vad som hänt med de smäktande ögonen från bokens inledning, och bröllopsnatten är inte trevlig att läsa om.

De lugnar sig, och blir kära igen, men sedan är det Lyonenes tur att vara misstänksam i några kapitel, innan det blir så illa att hon blir kidnappad och bortförd till Irland. Där blir hon inlåst i ett torn, och kan bara hoppas att hennes älskade och modige make kan hitta henne och rädda henne. (olidligt spännande...hur SKA det bara sluta?)

Tornklättring, frustande svarta hingstar, klänningsdetaljer, tjurande män och barnafödslar à la plopp-metoden (ni vet...lite ont, vattnet går, barnet ploppar ut och är vacker redan från begynnelsen -> total lycka och stolt lysande fader. Att föda barn är inte så svårt - jag har redan glömt hur ont det gjorde och nu ska vi fylla slottet med vackra döttrar. Typ.)

Jodå. Det är underhållning.

Titel: The Black Lyon
Serie: Montgomery/Taggert bok 1 (fast jag tror att de är hyfsat fristående och bara handlar om olika personer i samma släkt, i olika tider. Jag hittade det här enorma släktträdet på nätet, med olika tidsåldrar och så står boktitlarna lite bredvid så att man ser vilken bok som handlar om vilken släktgren )(jösses, jag inser att jag gläntade på dörren till en hel vetenskap à la Isfolket här...)
Författare: Jude Deveraux
Utg år: den här upplagan 2006, originalet dock 1980.
Förlag: Avon
Köp den till exempel här eller här