Wyrd Sisters

Dags för en skivvärldsroman av Pratchett igen! Jag påbörjade den här som högläsning, på svenska (Häxkonster), för mina barn (13 och 15), men fick ge upp det projektet efter kanske femtio sidor. De hängde inte med på det som hände även om de tyckte en del detaljer var småfnissiga. Sånt där som perspektivskiften eller dialoger där det inte klart framgår vem som säger vad (och som det finns gott om i skivvärldsromanerna) är nog lite lättare att hänga med på vid egen läsning än vid högläsning, och jag ville inte tvinga dem att lyssna så att de kanske skulle få någon traumatisk Pratchett-aversion eller så. De får väl upptäcka skivvärldshumorn på egen hand längre fram.

Jag läste alltså vidare själv, och på engelska, och funderade först på vilken bedrift det måste vara att översätta de här böckerna till svenska. Pratchett använder sig mycket av ordlekar och ordbetydelser när han skriver. Nyss hade jag suttit och läst för barnen om att det fanns "häxor i faggorna" och så ett långt resonerande stycke om vad "faggor" egentligen var, någon som sett någon fagga ens? Nu läste jag samma stycke på engelska, och då var uttrycket att det fanns "witches abroad", och det resonerande stycket var då om att häxor egentligen inte tyckte om att åka utomlands, för det var jobbigt och maten var inte god. Same same but very different...

Nå. Som vanligt är det inte handlingen som är det viktiga i Pratchetts böcker, utan alla de roliga detaljerna och karaktärerna. Här handlar det om att en kung blir mördad (men stannar kvar som vålnad), att hertig Felmet som mördade honom tar över kungariket tillsammans med sin otäcka fru, att en kungalojal betjänt vid mordet lyckades fly med den tvåårige prinsen samt kungakronan och överlämna dessa två till de tre häxorna Granny Weatherwax, Nanny Ogg och Magrat Garlick. De i sin tur låter prins och krona följa med ett kringresande teatersällskap och tänker att ödet som alltid kommer att ordna upp allting så att prinsen en dag återtar sitt kungarike. Problemet är bara att kungariket självt är djupt missnöjt med det hela och inte alls har lust att vänta på att den där prinsen ska bli gammal nog att bli kung. Ungefär så.

Mina favoritkaraktärer här är förstås häxorna, som plockar upp varenda myt eller rit eller häxvana som någonsin funnits, och avfärdar dem som nymodigheter alternativt urmodigheter eller mest trams. Underbara är de! Hovnarren gillar jag också. Och så har vi förstås katten Greebo, stor, elak och pappa till ungefär alla stadens kattungar. Eller detaljer som platsen där häxorna brukar mötas: där står som sig bör en standing stone. Det är bara det att just den här stenen inte gillar att stå i centrum, så den brukar gå och gömma sig när häxorna kommer.

Tre häxor, teater, en vålnad, en dolk och en mördare som hela tiden måste tvätta sina händer från blodet han tycker han har kvar på dem... jamen klart vi pratar Macbeth. Referenserna bara kryllar, och repliken "is this a dagger I see before me" kommer nog igen tre gånger tror jag (en gång till och med om en näsduk...). Inte bara Macbeth, utan även Shakespeare och flera av hans dramer poppar upp hela romanen igenom. Till exempel bygger det där teatersällskapet en fast teater inne i Ankh-Morpork, och döper den till the Dysk i stället för the Globe. Jomen, världen är ju en skiva...

Titel: Wyrd Sisters (A Discworld Novel)
Författare: Terry Pratchett
Utg år: 1988
Förlag: Victor Gollancz
Köp den till exempel här eller här