Outtalat

Den här boken ville jag tycka om. Framsidan var så fin, jag hade läst gott om den på andras bloggar, jag längtade efter miljön med liten engelsk stad och så ett hotande slott som blickade ut och dominerade nejden, familjehemligheter  och saker en hel liten stad går runt och är rädda för men ingen vill prata om... Jag ville verkligen tycka om den här.

Men det gjorde jag inte.

Det som jag faktiskt gillade, och det som gjorde att jag trots allt läste ut hela boken är kärnan i den: själva "Lynburn Legacy"-grejen. Vilka är Lynburn-familjen? Varför verkar alla avsky dem? Vad är det för särskilda lagar som stiftats för att skydda vanliga människor från Lynburns? Vilka är de? Det gillar jag.

Och ja, jag gillade det här med att Kami alltid haft en låtsaskompis, någon hon har pratat med inuti sitt huvud - och att denne någon, Jared, plötsligt visade sig vara en människa som finns på riktigt. Som är en Lynburn. Ja! Kul! En sån där kompis-som-alltid-står-på-min-sida har jag alltid velat ha.

Men det andra... nä. Det är rörigt. Det är hoppigt. Det är saker som händer utan att vi riktigt får vara med när de händer, och skulle velat vara det eftersom det finns förklaringar där som vi missar. Det är ganska mycket ältande av förhållandet Kami/Jared. Det är ett...(aargh)..triangeldrama. Ett fullständigt onödigt triangeldrama, dessutom. Det är....jag vet inte riktigt vad det är, men aldrig någonsin i hela boken känner jag något särskilt för någon av personerna. De är mig likgiltiga, och så ville jag inte ha det.

Och dialogen - den är fantastiskt rolig. Fast bara ett tag och några sidor, för den är så himla utstuderat rolig, och witty, och smart, och snabbtänkt, och ironisk och allt möjligt, så ganska snart kände jag att "jamen, kan de inte bara prata som vanliga människor snart?" Varenda yttrande är en otrolig smartighet eller en giftighet eller en rolighet, och det blir för mycket. Det är precis som att varje replik är något som någon författare suttit och tänkt ut i förväg (...och, nämen? så är det ju också). Eller lite som att kolla på någon highschool-serie på Disneychannel (ja, de rullar här hemma i bakgrunden med tonårsdottern gloendes framför tvn) med snabba, fräna repliker och så de inspelade skratten på lämpliga ställen. Så, fast i bokform och utan inspelade skratt. En sida = jättekul. 40 sidor = nja.

Men, som sagt, den där familjen Lynburns hemlighet gillar jag, så om du är en frän-replik-älskare och gillar böcker utan jättelånga beskrivningar så läs den för allt i världen. Framsidan är ju väldigt fin.


Titel: Outtalat
Serie: Lynburn Legacy-trilogin, bok 1
Författare: Sarah Rees Brennan
Orginaltitel: Unspoken
Översättning: Helena Stedman
Utg år: 2014
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här