Ensamma hjärtan och hemlösa hundar

Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon

Det här är en förträfflig bok - om man vill ha avslappnat relationsmys i hyperengelsk miljö med tedrickande i parti och minut. Spirande kärlek mellan medelålders singlar, äktenskapskriser hos yngre par, frånskilda mammors vedermödor kontra frånvarande pappors totala oförstående, klädbeskrivningar, frisyrbeskrivningar, middagsbeskrivningar så det vattnas i munnen, timslånga promenader på landsbygden och en öl på puben i goda vänner lag. Och det vill man ju. Oftast vill i alla fall jag det när suget efter feel-good och avslappnad mysläsning gör sig gällande. Den här boken har definitivt allt det.

Men (ja visst kände ni lukten av ett "men" där i inledningen?) för mig funkade inte det här att lyssna på som ljudbok. När boken är inläst (av fantastiska Katarina Ewerlöf, all heder åt henne för hon är toppen som inläsare) så är den på dryga 14 timmar. Och då märker man hur lågt tempot är. Jag älskade miljöerna och det engelska lantlevandet - men ett tag kändes det som att boken aldrig skulle ta slut. Det blev så seeeeegt. Den här sortens böcker har jag nu lärt mig att jag helst läser i pappersboksformat. Definitivt.

Rachel är huvudpersonen. Hon är - fram tills nu - storstadsmänniska ut i fingerspetsarna. Dyra märkeskläder, välskött frisyr/naglar/kropp, lägenhet i London, flashigt jobb inom PR med många utlandsresor, äter nästan all mat ute på restauranger. Inga barn. Förhållande med likaledes flashig och storstadsmässig man, Oliver. Fast när boken börjar har Rachel på ungefär ett dygn blivit av med Oliver, lägenheten och jobbet. Hon har upptäckt att Oliver bedrar henne (eller nja...fast hur det där förhåller sig vill jag inte avslöja), och det är hans lägenhet och han är dessutom delägare där Rachel jobbar så hon säger upp sig. I samma veva har hon fått ärva ett stort hus på landet av sin moster. Med tillhörande hundstall. Hon, som inte ens äger ett par jeans...

Sen får vi också träffa Natalie, som lever i ett lyckligt äktenskap med sin man Johnny. Fast det enda Natalie har kunnat tänka på det senaste året är det faktum att hon vill ha barn, och att det inte blir något hur hon och Johnny än försöker. Och då menar jag på alla vis - sova rätt, äta rätt, inte dricka kaffe, ha sex på lämpliga tidpunkter...

Zoe är ensamstående med två små pojkar. Hon jobbar heltid som hårfrisörska och sliter för att få ihop vardagen och ekonomin. Den före dette mannen har barnen varannan helg och ägnar dessa helger åt att mer eller mindre skapa julafton för barnen. De åker på nöjesfält, weekendresor, barnen får svindyra leksaker. Ändå bråkar denne David om underhållet till Zoe och vill ge henne mindre än hon får nu. Dessutom har han mage att - utan att fråga Zoe - köpa en hundvalp till pojkarna när det är pappa-helg, och sedan bara dumpa valpen + pojkarna hos Zoe när helgen är slut. Valpen är ju pojkarnas, eller hur? Och vill hon verkligen göra dem besvikna och ledsna genom att tvinga dem att lämna tillbaka valpen? Säger han och fräser iväg i sin splitter nya SUV, hem till sitt valpfria hus där nya flickvännen väntar.

Vi får alltså följa Rachel, Natalie, Zoe och människorna omkring dem: Megan som jobbar i hundstallet, Zoes söner, Nathalies man, veterinären George, Johnnys kompis Bill som också är läkare i byn och många andra. Och så alla hundarna, förstås. Det är basseten Bertie med de ledsna ögonen som stjäl mat så fort han kommer åt, smarta pudeln Lulu som egentligen är en liten stjärna men som ledsen och tufsig ligger och gömmer sig i sin korg, det är labradorvalpen Toffy, det är terriers, westies, border collies...Man undrar efter ett tag hur man kan fortsätta det här livet utan att ha hund egentligen. Dillon är inte en lika mästerlig hund-beskrivare som Åsa Larsson, men hon är bra nog. Jag gillar verkligen hundarna.

Men jag gillar inte huvudpersonerna. Inte någon av dem. Efter fjorton timmars lyssnande är jag färdig att strypa dem alternativt sparka dem i baken (om de hade funnits på riktigt). Skulle vilja vråla åt Zoe att för h-vete kvinna, säg ifrån!!!, ruska om Natalie och få henne att prata med Johnny om det som är viktigt i stället för att svälja tårarna och säga något käckt med "glättig min", trycka ner Rachel på en stol och trycka en penna/laptop i handen på henne: ta tag i det! Nu! Och ta emot det livet erbjuder dig, kvinna! Alla människor är inte som Oliver!
Det riktigt kryper i mig. Ååååh...!

Ändå tror jag att det där har med läsformatet att göra. Hade jag läst boken som pappersbok i stället för att lyssna så hade jag kunnat läsa lite snabbare/skumläsa när huvudpersonerna irriterade mig som mest, och dröja vid tedrickandet och baconsmörgåsätandet i det stora köket på Four Oaks, njuta av kärlekshistorierna och allt det där som jag ändå tycker väldigt mycket om i den här boken.