Stormskaparna

Stormskaparna av Jennifer E. Smith

Mina barn säger ibland att vissa filmer eller böcker (eller uttalanden från personer) är för mycket "Nalle Puh". Och med det menar de sånt som blir lite överpräktigt, ungefär "det viktiga är trots allt att man har sina vänner" alternativt "har sin familj". Övertydlig sensmoral, smäktande fiolmusik i bakgrunden. Och när jag stängde den här boken så kände jag att jag nog hade fått en lätt Nalle Puh-överdos. Eller ohana från Lilo & Stitch? (ja ja, man ser en del disneyfilmer under barnens uppväxt...)

Här finns absolut inga blå rymdmonster eller honungsberoende gula björnar med röd t-shirt. Nej, det handlar om tvillingarna Simon och Ruby, 12 år, som tillsammans med mamma och pappa bor på landet mitt i oändliga vete- och majsfält. Förr har alltid Simon och Ruby varit med varandra hela tiden, lekt, tröstat varandra, haft ett eget språk. Men sedan de flyttade hit till gården (de bodde i en förstad till Chicago förut) så har de glidit isär. Simon spelar mest baseball och är med kompisar medan Ruby helst läser böcker och är för sig själv. Hon tycker Simon blir allt konstigare, och när boken börjar så är han konstigare än någonsin. Tvär till humöret och faktiskt slår det bokstavligen blixtar om honom. När han rör vid brödrosten blixtrar det och blir kortslutning och likaså när han rör vid bilbatteriet så blixtrar det till och ryker.

Samtidigt har Ruby flera gånger sett och så småningom pratat med en man som kallar sig Otis. Han pratar om vädret med henne, men inget vanligt artighetsprat, inte. I stället verkar han ha fått för sig att hennes bror Simon kan påverka vädret. Otis vill att Ruby ska hjälpa Simon, tydligen både med att förstå att han är en så kallad stormskapare men även mer eller mindre med att överleva, för Simon kan inte alls styra sitt väderpåverkande.

Det visar sig att det finns en hel del människor som är stormskapare, som jobbar med det ungefär som vi andra går till kontoret eller verkstaden eller så, fast vi andra vet inte om att stormskaparna finns. Det känns lite som trollkarlsvärlden i Harry Potter - att den världen finns liksom i vår egen, fast gömd. Stormskaparna har till och med ett hemligt högkvarter i Chicago dit Ruby och Simon så småningom kommer, och här blir det väldigt mycket Harry Potter-igenkänning med Trolldomsministeriets hemliga lokaler i London. Givetvis finns det en Ond Stormskapare som måste stoppas samtidigt som Simon måste lära sig att hantera sina krafter.

Första halvan på boken sitter jag och blir rätt störd eftersom handlingen eller hemligheterna liksom "segas ut på" för att öka spänningen eller nåt, och det hela bara står och stampar. Huvudpersonerna och läsaren har fattat det grundläggande - Simon är stormskapare. Men nu vill ju både huvudpersonerna och läsaren veta mer om vad detta innebär: hur? varför? farligheter? En bra bok avslöjar liksom hemligheterna i lagom takt, men här ges det bara dunkla antydningar av typen: Insatt Person säger "aj aj aj, Simon är en mycket ung och oerfaren stormskapare och han behöver veta så mycket..." varpå personen som gjort uttalandet av en eller anledning försvinner och varken huvudpersonerna eller läsaren får veta mer om någonting. Eller "Jaså, har ni träffat Otis?? Oj! Och har ni träffat Rupert London också...men det betyder ju..." och så avslutas meningen med "...", personen försvinner/kapitlet slutar och frustrationen växer. Man fattar alltså att det finns många hemligheter som måste avslöjas för att handlingen ska ta fart, men det händer liksom inte förrän långt inne i boken. Alla som vet något bara antyder att de vet men berättar ingenting. Jag vet inte om jag förklarar det här särskilt bra för givetvis vore en bok inte bra om man fick reda på allt redan i början - men här blir det liksom så frustrerande när alla personer bara försvinner och alla meningar bara avslutas med "...". Jag har stött på det här sättet att skriva i andra böcker (oftast fantasy, där huvudpersonen inte själv vet vem hen är eller vilka krafter hen besitter och folk i omgivningen inte berättar för att hen inte är "mogen" att få veta sanningen än, eller att det "skulle ta för lång tid att berätta") och blir lika störd varje gång. Nog om detta, jag verkar inte kunna få fram det jag vill. Är det någon som fattar och håller med - kommentera gärna!

Förutom min frustration över de dunkla antydningarna kontra de avslöjade hemligheterna så gillar jag boken. När handlingen väl fått fart är det spännande läsning, och väderutbrotten är en fin kombo av magi och naturvetenskap som tilltalar mig mycket. Andra halvan på boken läste jag i ett svep och var mycket nöjd - ända tills det som sagt blev lite väl präktigt och Nalle Puh-aktigt i slutet. Just den familjen-är-det-viktigaste-sensmoralen kunde jag gärna varit utan.

För vem? 10 - 14 år