Spegeln: en skräcksaga

Spegeln: en skräcksaga av Kelly Barnhill

Jag började läsa den här en fredagkväll. Och hur det än är så är jag inte som mest klipsk och alert en fredagkväll efter åtta, så att börja läsa den här boken vid just den tidpunkten var nog inte mitt smartaste val. För den är så underlig och mystisk. Jag fascinerades otroligt mycket och ville verkligen, verkligen läsa vidare. Men jag förstod inte vad som hände. Jag vet inte hur många gånger jag fick bläddra tillbaka under läsningen av de första hundra sidorna för att min såsiga hjärna behövde kolla vem och hur och när. Men jag ville verkligen veta, ville verkligen förstå dessa märkliga mysterier och anledningen till den där mardrömskänslan jag fick när jag läste.
Efter ungefär hundra sidor tog storyn fart, och underligheterna började hänga ihop, och det blev vansinnigt spännande. Fast jag är fortfarande inte riktigt på det klara med vad som hände egentligen nu när jag läst ut boken. Ändå tycker jag att det är en av de bättre böcker jag läst den senaste tiden. Och jag tror kanske det är just det där att jag själv fick fundera så mycket över hur det hängde ihop.

Bokens framsida passar så himla bra ihop med innehållet - mer och mer ju längre man läser. När jag första gången snabbt såg på framsidan så fick jag intrycket av en vulkan av något slag. Eller någon explosionsartad rök, något slags utbrott. När jag tittade närmare så såg jag att det faktiskt var ett träd, med synligt rotsystem i marken. Och med katter i trädkronan. Och...ja, med två ansikten i trädkronan också. Och allt det där är på sätt och vis med i boken. Utbrotten också även om det mer handlar om platser med magiska utbrott på samma sätt som vulkanutbrott.

Jag tänker inte försöka mig på något slags återgivande av handlingen. Den måste läsas. Men för att ge ett smak på underligheterna så är det här trådarna, eller skärvorna, som ges i bokens början:

• För ett antal år sedan försvann Frankie spårlöst. Han kom tillbaka efter ett par år, men han har inte pratat sedan dess, och halva hans ansikte är vanställt av stora ärr som inte läkt. Nu känner han, genom ärren, hur något eller någon kommer.
• Wendy, Frankies tvillingsyster, drömmer om ljudet av klockor, och känner en söt lukt. När Frankie håller hennes hand på sina ärr så känner Wendy hur de bränner och vibrerar under hennes fingrar.
• Anders, Wendys kompis, ska ut och gå, men känner snart en vibrerande känsla i gräset som blir starkare och starkare och snart surrar marken, benen, huden på honom.
• Clayton, son till Hazelwoods mäktigaste man, får aldrig gå in till sin pappa när han är i "vilorummet". Men idag knackar han på där - han bara måste ha pappas hjälp med det där som känns som en insekt som har krupit in i hans öra och surrar runt långt där inne. Men pappan bara kör ut honom. Därefter sjunker pappan ihop på golvet, blek i synen och tänker att han kommer att behöva mycket information. Och magi.
• Och så kommer då Jack. Jack ska bo hos sin moster och morbror i Hazelwood under tiden som hans föräldrar reder ut sin skilsmässa. Han vill inte bo i Hazelwood, men hans föräldrar bryr sig aldrig om vad han tycker. Eller vad han säger överhuvudtaget. Ibland verkar det inte som de ens ser honom, eller ens vet vad han heter.

Och, ja. Trådarna/skärvorna får ett sammanhang, fast det blir ännu mer komplicerat på vägen. Och spännande.
Och mardrömslikt också, just det ja, det måste jag skriva något om också. Det är så att jag har två återkommande drömmar. De är så återkommande så att jag vet att jag drömmer när jag får dem - ändå kan jag inte göra något åt situationen. Den ena drömmen är att jag ska ta på mig mina linser, men att de helt plötsligt har blivit väldigt stora och torra. Typ sträva tefat eller så. Ändå ska de mulas in i ögonen och det är jätteobehagligt. Den andra drömmen känns ungefär som det som beskrivs i den här boken - att jag inte kan ringa någon på telefon fast jag verkligen behöver. Det blir ständigt fel nummer, knapparna försvinner, knapparna fastnar, telefonen stängs av, signalerna går inte fram, telefonsvarare säger mystiska saker...Och det är så det är för Jack när han gång på gång ska försöka ringa sin mamma eller pappa för att säga att han vill komma hem. Det går inte. Inte heller kan han skriva brev, för texten försvinner. Eller brevet. Eller lusten att skriva just när det behövs. På ett annat ställe i boken är det en kvinna som ska fly från staden i sin bil tillsammans med sin son. Men det går inte. Hon upptäcker hela tiden att hon har kört tillbaka till sin egen garageuppfart. Det finns massor av såna här dröm- eller mardrömskänslor i boken. Det gör den inte på något sätt lättare att förstå - men det gör den ännu mer fascinerande att läsa.

Det här kan nog vara ett av de mest förvirrade inlägg jag någonsin skrivit. Det kanske är på sin plats med en ytterst kort och koncis sammanfattning: Jag gillade den här boken.

För vem? 11 - 17 år