Jag hade så stora förväntningar på den här boken så att jag nästan var lite nervös för att läsa den. Det är så trist när man blir besviken på något man väntat och längtat efter. Men jag hade bara läst en liten bit när nervositeten liksom glömdes bort för jag satt och blev så arg på Minnas pappa. Åååå....honom skulle jag vilja säga ett och annat, tänkte jag medan Minna flydde ut ur lägenheten och in i den där hissen jag redan på förhand visste att hon skulle hitta en magisk hissknapp i. Det var det där hissknappandet jag var nervös för - jag har läst en eller annan fantasybok för barn där det ska förflyttas in i en annan värld och där det (i mitt tycke) blir fånigt i stället för spännande. Minna tryckte, hissen åkte...och så var vi där. Någon annanstans. Och där satt en tant i förkläde på trappan utanför ett litet vitt hus och skrubbade potatis, och hon sa till Minna "nej men hej, lilla gumman - har du kommit nu?" Nej men! tänkte jag - det här känns ju precis som i Sunnanäng.
Och sen var jag liksom inte nervös längre. Kan någon få mig att känna som att jag läser Astrid Lindgren - då är jag lugn och trygg och helt salig.
Den lilla trygga tanten är inte det enda som påminner mig om Astrid Lindgren. Jag anar Mio och Jum-Jum som är så små och ensamma i Mio min Mio. Och Sorgfågel också, och till och med riddar Kato, och för all del alla de saknade och sörjda barnen. Nils Karlsson Pyssling hittar jag också, och lite Madicken och Lisabet. Men det är inte alls någon kopia på en Lindgren-bok - det är något alldeles eget och bra, fast med snygga referenser till Lindgren-böcker för alla oss Lindgren-älskare som bär med oss hennes böcker som en del av oss själva. Barnen uppfattar dem kanske inte men det spelar ingen roll för berättelsen bär iväg med läsaren vare sig läsaren känner till Mio eller inte.
Minna flyr alltså från sin pappa. Denne man är en slags modern hustyrann som är snäll och bra ena dagen och kan allt viktigt som att kasta macka och spela gitarr men också vuxensaker som vem man ska rösta på och vilken opera Puccini har skrivit - men som nästa dag, eller från den ena minuten till den andra, helt kan förändras till en vrålande och ilsken människa som inte tål att man välter ut mjölken vid middagsbordet och förbjuder alla i familjen att ha ketchup till maten eller att dricka oboy. Det är inte bara Minna som måste fly - hennes lillasyster Lo får också följa med till den där andra världen när pappa blir skogstokig.
Och den andra världen - det är landet Undrien som styrs av en ond härskare. Minna får veta att hon av ödet är Utvald som den som ska rädda Undrien från den där onde härskaren. Hon, en helt vanlig tjej som glömmer att göra läxorna och bor på Kungsholmen och har en bästis som heter Ella. Då blir hon så rädd att hon flyr tillbaka till sin egen värld.
Jag gillar det här. Mycket. Jag gillar att läsa om människorna Minna möter i Undrien. Jag gillar (eller egentligen precis tvärtom) att läsa om Minnas egen värld med den där pappan, och mamman som gråter. Jag gillar att läsa om kärleken mellan Minna och Lo. Hon är ju världens finaste lillasyster - men det kan man ju inte säga till henne så att hon hör. Jag gillar språket. Jag gillar Jonna Björnstjernas fina svartvita illustrationer. Och ja, jag älskar när det känns som att jag läser något som Astrid Lindgren kunde ha skrivit (möjligen nämnde jag något om det?)
För vem? 9 - 13, och som högläsning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar