(Skuggan växer + Tornets fall i den svenska översättningen)
Jag har tagit mig an det stora projektet att läsa om Wheel of Time. Här kan du läsa mer om det...
Det här inlägget ska du inte läsa om du tänker läsa Wheel of Time men inte har gjort det förut FÖR DET ÄR FULLSMOCKAT AV SPOILERS!!
Nu är Wheel of Time som jag minns den som bäst - nu har alla huvudpersonerna dragit iväg på sina egna äventyr i olika delar av världen (fast givetvis med samma diffusa slutmål: att på något sätt i slutändan ta kål på Den Svarte) och vi får hoppa mellan de olika personernas historier.
Rand, Mat och Egwene drar med aielfolket till öknen och aielfolkets heliga (och hemliga) stad Rhuidean. Egwene gör det därför att aielfolkets Visa (ungefär deras egna Aes Sedaier) behärskar Drömvandring och Egwene ska lära sig det av dem. Rand därför att han ska vandra in i Rhuidean och komma ut som klanhövdingarnas hövding och ena aielfolket under sig, allt enligt profetian. Mat därför att han har blivit tillsagd att resa till Rhuidean - eller dö.
Mats story här är nog något av det jag gillar mest att läsa i hela bokserien, tror jag. Redan i Tears klippa hittar han en stenportal som leder honom till en annan värld. Där träffar han på mystiska ormliknande varelser som enligt "reglerna" ska ge svar på tre frågor den som stiger igenom portalen ska ha tänkt ut i förväg. Men de ger ett sånt konstigt svar på Mats första fråga (du måste färdas till Rhuidean) att han blir helt konfys, och i stället för att ställa sina andra uttänkta frågor så ställer han följdfrågor om Rhuidean (och får svar). Det var inte alls vad han tänkt sig och han blir helt skogstokig på varelserna och får mer eller mindre bäras därifrån medan de tjuter märkligheter om att han ska "äkta de nio månarnas dotter" och annat obegripligt. I Rhuidean sen hittar han ännu en stenportal som leder till ännu en annan värld - där han nu tror att han ska få svar. Men i stället tycker de här varelserna att de ska uppfylla hans önskningar varpå han återigen blir helt ställd, ställer fel frågor och får önskningar uppfyllda som han inte ens visste att han önskade sig. Väl tillbaka i vår egen värld har han nu blivit en av de intressantaste karaktärerna. En av de sakerna han "önskade" sig utan att förstå det var nämligen att bli av med alla minnesluckor han hade efter Shadar Logoth-förbannelsen. Och visst - han får tillbaka sina minnen. Från alla liv han levt ända sedan tidernas begynnelse. Från alla slag han genomkämpat, alla språk han talat, alla platser han besökt...han tror att han håller på att bli tokig och sitter mest och tjurar på sin häst resten av boken. Men vänta bara - han tar sig!
Rands besök i Rhuidean är också en riktig höjdpunkt i bokserien. Han vandrar in i Rhuideans hjärta, och för varje steg så ser han olika syner där han får följa aielfolkets historia bakåt i tiden, ända tills det avslöjas att de en gång var tjänare till Aes Sedaierna, att de och de fredliga Tu'athan var ett och samma folk som följde Lövets väg och aldrig tog i ett vapen. Aielfolket, som nu mer eller mindre sover med spjutet under huvudkudden! Det är så svårt för de flesta av dem att ta in, så det har alltid varit en välbevarad hemlighet hos de klanhövdingar som också gått in i Rhuidean.
Mycket av boken ägnas åt Perrin, och om hur han får Tuflodens folk att inte bara gömma sig i sina gårdar när de blir anfallna av trollocker och terroriserade av de läskigt rentvättade Ljusets söner. Han får dem till att samla sig och organisera ett försvar, och upptäcker till sin egen förvåning och förlägenhet att alla ser upp till honom som en ledare, "furst Perrin".
Vi får också följa Nynaeve och Elayne när de är i Tanchico och jagar Svarta Ajah. För att smälta in bär även de likt ortsbefolkningen (både kvinnor och män) slöja över ansiktet och Elayne undrar hela tiden över hur alla andra gör för att hindra slöjeländet att åka in i munnen när de pratar. Hon själv får hela tiden spotta ut den och är omåttligt irriterad. Det är såna här detaljer som gör att jag älskar Jordans berättande - visst, de ska Slåss Mot Ondskan, men hela vägen dit är så fylld av levande liv och underbara detaljer som denna.
Ett gnäll:
Att den andra halvan på The Shadow Rising på svenska heter Tornets fall är rätt irriterande, eftersom det kanske bara är två kapitel i hela boken som handlar om just det. Men OK, jag kan leva med det. Märkligare är då hur baksidestexten inleds med orden "Hätska inbördesstrider bryter ut i Tar Valon och ledaren, den kloka och vidsynta Siuan Sanche, avsätts, släcks och kastas i fängelse." Jamen tack för den spoilern!! Avsnittet med Tornets fall kommer långt in i boken, och skulle ju helst vara en total överraskning när Elaida och de andra Aes Sedaierna kommer in och överrumplar den Amyrlintronande - men läser man den svenska utgåvan och råkar ha läst baksidestexten först så lyfter man ju inte ens på ögonbrynen när det sker. Ibland undrar jag om det är pajasar som sitter och gör baksidestexter. Eller gäller det bara fantasyböcker? Att de som skriver baksidestexten absolut inte har läst mer än kanske ett kapitel här eller där i boken (för att de inte gillar att läsa fantasy så värst men jobbet måste ju liksom skötas) men ändå ska tota ihop en text? Tänk om detta hade varit fallet för exempelvis någon känd deckarförfattares bok! Att trumpeta ut vem mördaren är på baksidan av boken, eller i förväg avslöja bokens finaste twist...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar