Läsåret 2014 enligt Carolina

Inte heller i år blir det någon renodlad årsbästalista från mig. Det närmaste jag kommer är en nog-topp-fem. Men jag har andra kategorier på min lista:

Årets tungviktare 1: 

att jag läste igenom alla A Song of ice and Fire (Game of Thrones) under vintern och våren.

Årets tungviktare 2: 

att läsa Outlander-serien. Har läst de fyra första ännu, sisådär fyratusen sidor eller så.

Årets gråtfest:

Amerikauret av Vibeke Olsson

Årets tar-den-här-jämra-boken-aldrig-slut?

Andras plåga som  ljudbok av Val McDermid

Årets diskbänksblankning:

Att föda ett barn av Kristina Sandberg

Årets magplask:

Blandband av Steven Camden

Årets snyggaste framsida 1:

Blandband av Steven Camden

Årets snyggaste framsida 2:

Outtalat av Sarah Rees Brennan

Årets nämen-titta-vad-vacker-den-är-bok:

Boken om Mademoiselle Oiseau av Andrea de La Barre de Nanteuil & Lovisa Burfitt

Årets Ove:

Britt-Marie var här av Fredrik Backman

Årets tolvåring:
Det är jag som är Juni av Lin Hallberg

Årets rummet-är-låst-och-här-står-vi-i-ett-litet-pentagram-och-blodet-forsar-från-väggarna-upplevelse:
Den skrikande trappan (Lockwood & Co) av Jonathan Stroud

Årets tjoho-vi-har-sex-redan-tre-sidor-in-i-boken:
Devil in Winter av Lisa Kleypas

Årets sötaste lilla shetlandsponny:
hittar du inte i Dödsritten av Maggie Stiefvater

Årets fantasy:
Elantris av Brandon Sanderson, Mistborn-trilogin av Brandon Sanderson, The Emperor’s Soul av Brandon Sanderson…äsch, låt bara karln inta tronen, va?

Årets Verdun:
Giganternas fall av Ken Follett

Årets deckare:
Frälsaren av Jo Nesbö.

Årets ungdomsroman/Årets kärleksroman:

 Eleanor & Park av Rainbow Rowell

Årets mest exakta bok:
Endgame – Kallelsen av James Frey (som är 45,69954 år gammal)

Årets mest nonchalanta killer:
En mördarkatts dagbok av Anne Fine

Årets roligaste bok:
Good Omens av Terry Pratchett & Neil Gaiman

Årets gaaaaahh!!
Masken i Oceanen vid världens slut av Neil Gaiman

Årets pirr:
kanske ihop av Johanna Lindbäck

Årets sluk:
Mörk ängel av Laini Taylor

Årets uttryckslösaste ansikte:
Stäppens krigare av Conn Iggulden

Årets sekt:
Svensk synd av Martin Jern

Årets knäppaste uppfinningar:
Teslas vind av Neal Shusterman & Eric Elfman

Årets Linus på linjen:
The Rithmatist av Brandon Sanderson

Årets längsta trappa:
Wool av Hugh Howey

Årets bebis:
Älgbarnet av Meg Rosoff

Årets bästa topp 5?
Huset Longbourn av Jo Baker

Eleanor & Park av Rainbow Rowell

Mistborn – The Final Empire av Brandon Sanderson

Outlander av Diana Gabaldon

A Storm of Swords av George R.R. Martin

På Kulturkollo har jag faktiskt totat ihop ännu en årslista - kika in här om du vill läsa den! (där valde vi mellan ett visst antal givna kategorier, och där kan du också vara med på en utmaning och skriva din egen lista utifrån våra rubriker om du vill)

Nu ser jag fram emot 2015 och all fin läsning jag kommer att få då!

One for the Money

Första boken om Stephanie Plum, One for the Money, har legat i min läsplatta sedan i somras tror jag, utan att jag har kommit igång med att läsa den. Det var något där på de inledande sidorna som störde mig. Men nu gav jag den en chans - Stephanie Plum ska ju vara rolig, tuff och prisjägare i en herrans massa böcker, tror det handlar om tjugoen eller tjugotvå stycken eller så nu (alla med sin ordningssiffra i titeln på något sätt). Och jag gillar långa serier med lättlästa böcker.

Men jag vet inte. Nog kommer jag säkert att läsa någon bok till om Stephanie Plum, men det är inte så att jag har kastat mig över del två eller tre efter läsningen av One for the Money. Det är småroligt ibland, rätt spännande ibland, men på det hela taget är det här nog inte riktigt min grej faktiskt. Jag vet inte riktigt vad det är som inte klickar mellan Stephanie och mig. Inte riktigt min humor, kanske? För många uppräknanden av vad hon tar på sig varje morgon? Att miljön, amerikansk stad, ger mig rysningar? Förlåt, jag vet inte varför, men jag klarar nästan aldrig av att läsa om überamerikansk miljö som den här. Får lila utslag av den, faktiskt. Jag måtte ha varit med om något i något tidigare liv som gett mig denna aversion mot amerikanska miljöer, för annars har jag ingen vettig anledning alls.

Stephanie Plum hoppar på ett jobb hon egentligen inte alls klarar av. Hon ska jaga fatt på människor som blivit frigivna mot borgen men som sedan inte dykt upp när det är dags för rättegång. Hittar hon dem får hon pengar (procent i borgenssumman eller vad det är, fattade inte riktigt det där) - lite pengar om det handlar om någon vanlig småförbrytare, stora pengar om det handlar om rejäla skurkar. Prisjägare, alltså. Hon tar jobbet eftersom hon är arbetslös och i desperat behov av pengar, och tänker sig klara det på ren envishet. Men hon är rädd för skjutvapen, är inte särskilt stark, kan inte slåss, verkar inte smartast av alla direkt, och hamnar mest i farliga situationer när hon försöker fånga de där skurkarna. Jag antar att hon kommer att bli bättre på sitt jobb framöver i serien (hoppas det i alla fall), men som det är just nu ringer hon mest efter hjälp av andra när hon får problem. Det där stör jag mig på en hel del. Det är väl bara på ett enda ställe i hela boken (när det verkligen gäller, faktiskt) som hon kan göra något själv för att lösa situationen - annars är det mest av typen Tuffa Stephanie Gör Något Oövertänkt Och Livsfarligt Och Får Ringa Till En Verkligt Tuff Kompis (läs man) Som Får Rädda Henne. Tror faktiskt att detta stör mig så pass mycket att det sen hur kul det än är och hur spännande det än är så gillar jag det inte.

Hur är det senare i serien, ni som vet? Måste hon fortfarande ha Ranger och Morelli inlagda som kortnummer på mobilen för att klara sig ur alla kinkiga situationer? Eller blir hon en tuff prisjägare på egen hand?

Titel: One for the Money
Serie: Stephanie Plum, bok 1
Författare: Janet Evanovich
Utg år: 1995
Förlag: St. Martin's Press
Köp den till exempel här eller här

Vi

Den här gillade jag  nästan lika mycket som En dag. Jag rusade igenom den på något dygn, bara. Kapitlen är ofta väldigt korta, och då är det lätt att hamna i bara-ett-kapitel-till-loopen. I början störde jag mig faktiskt en del på de där korta kapitlen och undrade varför - varje gång det bara hade behövts ett nytt stycke i boken så byttes det kapitel, och Nicholls har pressat in hela 180 kapitel på 421 sidor. Men jag kom över det ganska snabbt och började bry mig om Douglas, Connie och Albie i stället.

Boken börjar med att Douglas fru Connie väcker honom mitt i natten och berättar att hon tror hon vill att de ska skiljas. För honom kommer det som en blixt från en klar himmel - varför då? Sonen Albie ska precis flytta hemifrån, och det är nu de bägge ska återta sina liv, njuta och bli gamla tillsammans ju? Men nej - hon har länge känt att hon vill leva ensam igen och att bli gammal ihop med Douglas vill hon inte höra talas om. Resan, då? undrar Douglas. Deras Stora Europaresa de skulle göra tillsammans alla tre, innan Albie flyttade? Med alla bokningar, museumbesök och minutiös planering av resrutt och allt? Ska de bara ställa in den, va?

Nej. Resan ska ändå bli av. En sista familjegrej innan de tre skiljs åt. Douglas tänker att det är hans chans att få Connie att förstå att de två hör ihop för resten av livet. Hur roligt de har, hur bra de passar ihop, hur otänkbar en skilsmässa ändå är.

Och de reser, och vi får följa med. Samtidigt som resan skildras får vi genom många återblickar läsa om Douglas och Connies liv ihop. Hur de träffades, blev kära, gifte sig, fick barn. Om lycka och sorg, vardag och fest, gräl och skratt. Och ju längre boken framskrider, desto mer förstår jag alldeles precis varför de har det som de har det, och varför Connie tycker att de ska skiljas. Ändå står jag hela tiden på Douglas sida, för åh, vad jag gillar honom! Han planerar sönder den där resan, vill så mycket, vill att Albie ska titta ut på andra världskrigets slagfält istället för att glo ner i mobilen, vill hitta den där magiska känslan som alltid finns i alla böcker men sällan i verkligheten, vill återuppleva och upptäcka, visa Albie den kulturella världen (men han vet redan allt om den och vill inte ha sin jobbige pappas hjälp alls, tack så mycket). Framför allt vill han förstås att Connie ska komma ihåg vilket fantastiskt par de är tillsammans och att de ju alltid har det så kul och intressant ihop.

Det går åt fanders. Egentligen redan på tåget på väg ut ur London, men alldeles åt fanders går det i Amsterdam där Albie inte längre vill följa med på Douglas och Connies Stora Resa utan sticker ifrån dem tillsammans med en dragspelande tjej han precis träffat. Och vad än Douglas gör så blir det garanterat inte få-Connie-att-inte-vilja-skiljas-längre-effekter av det.

Jag gillar att läsa om själva resan, som känns så äkta och som något jag själv skulle vara med om. Skavsåren, de sunkiga hotellen, turistköerna...inte alls som de rosenskimrande drömmarna. Mina egna resor verkar nämligen aldrig vara som de i böckerna utan mest bestå av förvirring, svett och oro. Jag gillar att läsa om Douglas och Connies äktenskap och liv. Väldigt mycket gillar jag det. Men allra mest tror jag att jag gillar att läsa om Douglas och Albies far-son-förhållande. Eller, icke-förhållande snarare. Hur det där börjar redan när Albie är bebis, treåring, sjuåring... Hur Douglas går och väntar på att han ska bli lite större och mindre beroende av sin mamma, så att han kan träda in som Den Fantastiske Pappan och ut och fiska med sin son, liksom. Men den dagen kommer aldrig, och nu är Albie sjutton och tycker att allt hans pappa gör är fel, och att hans pappa tycker att allt han själv gör är fel och dåligt.

Helt förutom liv, förhållanden, barn och resande så finns det väldigt mycket som är roligt att läsa om också. Jag säger bara: händelsen med den parkerade cykeln i Amsterdam. Trång cykelparkering, dominoeffekten och ett gäng imponerande bikers som kommer ut från en bar. Jojo. Det har jag själv aldrig varit med om på någon av mina resor, och det är jag djupt tacksam över.

Titel: Vi
Författare: David Nicholls
Orginaltitel: Us
Översättning: Åsa Brolin
Utg år: 2014
Förlag: Printz Publishing
Köp den till exempel här eller här

Wyrd Sisters

Dags för en skivvärldsroman av Pratchett igen! Jag påbörjade den här som högläsning, på svenska (Häxkonster), för mina barn (13 och 15), men fick ge upp det projektet efter kanske femtio sidor. De hängde inte med på det som hände även om de tyckte en del detaljer var småfnissiga. Sånt där som perspektivskiften eller dialoger där det inte klart framgår vem som säger vad (och som det finns gott om i skivvärldsromanerna) är nog lite lättare att hänga med på vid egen läsning än vid högläsning, och jag ville inte tvinga dem att lyssna så att de kanske skulle få någon traumatisk Pratchett-aversion eller så. De får väl upptäcka skivvärldshumorn på egen hand längre fram.

Jag läste alltså vidare själv, och på engelska, och funderade först på vilken bedrift det måste vara att översätta de här böckerna till svenska. Pratchett använder sig mycket av ordlekar och ordbetydelser när han skriver. Nyss hade jag suttit och läst för barnen om att det fanns "häxor i faggorna" och så ett långt resonerande stycke om vad "faggor" egentligen var, någon som sett någon fagga ens? Nu läste jag samma stycke på engelska, och då var uttrycket att det fanns "witches abroad", och det resonerande stycket var då om att häxor egentligen inte tyckte om att åka utomlands, för det var jobbigt och maten var inte god. Same same but very different...

Nå. Som vanligt är det inte handlingen som är det viktiga i Pratchetts böcker, utan alla de roliga detaljerna och karaktärerna. Här handlar det om att en kung blir mördad (men stannar kvar som vålnad), att hertig Felmet som mördade honom tar över kungariket tillsammans med sin otäcka fru, att en kungalojal betjänt vid mordet lyckades fly med den tvåårige prinsen samt kungakronan och överlämna dessa två till de tre häxorna Granny Weatherwax, Nanny Ogg och Magrat Garlick. De i sin tur låter prins och krona följa med ett kringresande teatersällskap och tänker att ödet som alltid kommer att ordna upp allting så att prinsen en dag återtar sitt kungarike. Problemet är bara att kungariket självt är djupt missnöjt med det hela och inte alls har lust att vänta på att den där prinsen ska bli gammal nog att bli kung. Ungefär så.

Mina favoritkaraktärer här är förstås häxorna, som plockar upp varenda myt eller rit eller häxvana som någonsin funnits, och avfärdar dem som nymodigheter alternativt urmodigheter eller mest trams. Underbara är de! Hovnarren gillar jag också. Och så har vi förstås katten Greebo, stor, elak och pappa till ungefär alla stadens kattungar. Eller detaljer som platsen där häxorna brukar mötas: där står som sig bör en standing stone. Det är bara det att just den här stenen inte gillar att stå i centrum, så den brukar gå och gömma sig när häxorna kommer.

Tre häxor, teater, en vålnad, en dolk och en mördare som hela tiden måste tvätta sina händer från blodet han tycker han har kvar på dem... jamen klart vi pratar Macbeth. Referenserna bara kryllar, och repliken "is this a dagger I see before me" kommer nog igen tre gånger tror jag (en gång till och med om en näsduk...). Inte bara Macbeth, utan även Shakespeare och flera av hans dramer poppar upp hela romanen igenom. Till exempel bygger det där teatersällskapet en fast teater inne i Ankh-Morpork, och döper den till the Dysk i stället för the Globe. Jomen, världen är ju en skiva...

Titel: Wyrd Sisters (A Discworld Novel)
Författare: Terry Pratchett
Utg år: 1988
Förlag: Victor Gollancz
Köp den till exempel här eller här

En Carolina, en läsfåtölj och ett jullov

Det finns en sak som är väldigt bra med mitt jobb, och det är det faktum att jag över jul och nyår kan ta ut mycket komptid och vara ledig nästan oförskämt mycket. Så även i år - förutom en ynkans arbetsdag (lillejulafton dock, vilket är lätt traumatiskt) så ska jag vara ledig ända tills 12 januari.

*plats för avundsjuka suckar*

Fatta vad jag ska läsa böcker!!!

Det som ligger upptravat för läsning just nu ser ni på bilden. Grejen är att den optimistiska boktraven i min Kindle är ännu väldigare, men den är ju liksom inte särskilt lätt att fånga på bild. Där får den alltså stå och luta sig mot pappersböckerna och se slank ut och innehålla hur många tegelstenar som helst.

Så jag har alltså tänkt hinna med åtminstone stora delar av detta över jullovet (och även i år räknas även nätterna...):

Vi av David Nicholls (har jag redan börjat på)
Kvinnor och äppelträd av Moa Martinsson (som är nästa samläsningsbok på Kulturkollo, häng på vetja!
Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart
Warbreaker av Brandon Sanderson
Steelheart av Brandon Sanderson
Lönnmördare av Jerker Hultén
Anaché av Maria Turtschaninoff
Arra av Maria Turtschaninoff
Wicked Intentions av Elisabeth Hoyt

Och i den lilla slimmade Kindlen trängs:

One for the Money (Stephanie Plum 1) av Janet Evanovich
The Fiery Cross (Outlander 5) av Diana Gabaldon
A Breath of Snow and Ashes (Outlander 6) av Diana Gabaldon
An Echo in the Bone Outlander 7) av Diana Gabaldon
The Way of Kings (The Stormlight Archive Book 1) av Brandon Sanderson
First Comes Marriage (Huxtable series Book 1) av Mary Balogh
Barnbruden av Anna Laestadius Larsson
Snögloben av Amanda Hellberg
Snömannen av Jo Nesbö
Världens vinter (Århundradet 2) av Ken Follett
Equal Rites av Terry Pratchett
Men at Arms av Terry Pratchett
Soul Music av Terry Pratchett
Hogfather av Terry Pratchett

Möööööjligen kan en del av detta räcka även en bit in på vårkanten.

Half a King

Yarvi går i lära för att bli en "minister", och som sådan kunna läkekonst, medicinalväxter men också diplomati, många språk, historia, geografi och allmänbildning. Han ska helt enkelt använda sin briljanta hjärna och troligen bli rådgivare åt någon kung, för det är det ministrarna brukar vara. Nu återstår bara slutprovet, och sedan upphör hans band till familj, vänner och allt som han känner till. Inte heller kommer han att få ta sig någon fru. Men han är fullt nöjd med detta, och ser fram emot sitt lärdomsliv.

Fast...av det blir intet. För bara någon dag innan det är dags för slutprovet kommer hans morbror hastandes och ser upprörd ut. Han kastar sig på knä inför Yarvi, och säger bara: "My king". Och Yarvi fattar genast att attans, nu har hans pappa och bror dött. Nu kan han inte längre bli någon minister. För Yarvi är prins Yarvi, yngste sonen till kungen av Gettland, och när både kungen och hans tronföljare dött i ett förräderi så måste Yarvi bli kung. Bye,bye lärdomsliv.

Att bli kung är väl bra? Nej. För Yarvi är ingen kungatyp. Åtminstone tycker inte hans omvärld det. I Gettland ska en riktig man kunna slåss med svärd, vara tuff och mäktig och kunna stå bredvid sin vapenbroder och bilda en sköldvägg. Och kungen ska förstås vara tuffast av alla, och verkligen kunna hantera ett svärd. Yarvi kan inte det, för hans ena hand är missbildad. Han kan inte hålla i en sköld. Därför dömer alla ut honom som ett missfoster och en vekling, och troligen helt oduglig till att vara kung överhuvudtaget. (att han är smart räknas liksom inte)

Men kung blir han. Åtminstone i några dagar, innan hans närmaste omvärld tycker att det verkligen inte duger med en enhänt man på tronen. Alldeles för ung, feg och trist är han också. De förråder honom, och efter några kapitels elände hittar vi en Yarvi som förvisso precis har anlänt till Skekenhouse, platsen där han skulle ha genomgått det där slutprovet för att bli en minister. Men han anländer fastkedjad på en roddarbänk, som galärslav på ett handelsskepp.

En inte så bra dag för Yarvi, alltså.

Detta är en vansinnigt bra bok. Det är spännande från första början ända till allra sista sidan. Det är oväntad vänskap, uselhet, gömda identiteter, hemligheter, maktkamp, piskor på bara ryggar och otäcka bestraffningar. Det är en snygg värld, med rester av en svunnen civilisation och minnen av en katastrof som verkar ha hänt hundratals år tillbaka (jag älskar sånt i böcker!). Och så finns det intressanta karaktärer med, sådana som varken är onda eller goda, som kanske gör saker som är vidriga men som har goda anledningar till att göra det, eller människor som verkar goda men visar sig ha helt andra och dolda sidor.

Jag kunde inte släppa den. Nu hoppas jag på att Abercrombie skriver fler böcker som utspelar sig i den här världen, för här finns mycket mer att upptäcka tror jag.

Titel: Half a King
Författare: Joe Abercrombie
Utg år: 2014
Förlag: Harper Voyager
Köp den till exempel här eller här

American Gods

Jag har varit ute och åkt bil med Shadow. Jag har åkt bil i Wisconsin, Minnesota, Kansas, North Dakota, Illinois, Virginia och rätt så många fler amerikanska stater som jag nu inte kommer ihåg. Bil har jag åkt, och flyg, och så har jag gått lite. Jag har druckit Budweiser och ätit väldigt många Snickers, och jag har schysstat upp utseendet inne i någon sunkig bensinstations "restroom" vid ett flertal tillfällen. Åh, och så har jag träffat några gudar också. Thot, Anubis, Oden, Loke, Bielebog, Czernobog, Ganesha, Horus, Kali, Mithra och en hel del annat löst folk. Och så några mytologiska väsen när jag ändå höll på. Typ någon efrit, någon leprechaun, någon kobold, några ylande banshees.

Och så har vi hängt i ett träd. Yggdrasil, närmare bestämt. Och träffat Ratatosk, den där lille som springer i det där trädet.

Och åkt bil. Nämnde jag det?

Och så har vi träffat väldigt många människor på vägen. Snälla människor, elaka människor, människor som verkade snälla först men som inte var det, och så väldigt många människor som inte visade sig vara människor alls utan i stället gudar eller andra slags andeväsen.

Jahapp. Glömde jag något? Just det ja! Vi hittade Amerikas själ på vägen också. Vill ni veta vad den är? Näpp, det avslöjar jag inte. Det får ni själva läsa Gaimans femhundra sidor eller så om saken för att få veta.

Amerika är en smältdegel, men inte bara med människor från hela världen utan också med deras gudar visar det sig här. När någon eller några har flyttat till Amerika från någon annanstans så har de fortsatt att tillbe sina gudar, och då har gudarna också blivit amerikaner. Och sedan har de helt enkelt blivit kvar där. Shadow får träffa många av dem när han nyligen utsläppt ur fängelset mer eller mindre blir tvungen att börja jobba för en mystisk Mr Wednesday. Oden, alltså. Oden vill samla ihop så många som möjligt av de gamla gudarna för att kunna ta upp kampen mot de nya gudarna människorna numera tillber, och som hotar att ta över allting. Nya gudar så som teknologi, motorvägar, TV, internet och sånt. Och för att kunna samla ihop dem så måste det alltså resas runt en hel del. Därav alla de många bilresorna, och besöken i ett oändligt antal små amerikanska städer, och mötena med ännu fler olika människor.

Gillar jag det här, då? Inte jättemycket, faktiskt. Jag gillar idén. Och jag tycker mycket om att läsa de små berättelserna som kommer då och då och som handlar om olika personer som på olika sätt kommit till Amerika. Och jag är mycket intresserad av mytologi och religion. Men det blir ett väldigt bilåkande, det blir det. Och väldigt många människor/gudar/andeväsen. Ibland känns det nästan som att det mer handlar om någon slags koppla-ihop-rätt-människa-med-rätt-gudom-lek, eller VM i mytologi. Och för mig blir det hela mest en rätt tröttsam road-movie över den amerikanska kontinenten. Sorry.

Titel: American Gods
Författare: Neil Gaiman
Utg år: 2001
Förlag: HarperCollins
Köp den till exempel här eller här

Carolina listar roliga högläsningsböcker

Juletid tycker jag borde vara en tid av extra mycket högläsning för barnen. Som ni inte kan ha missat så tycker jag förstås att alla vuxna kan läsa högt för sina (eller andras) barn väldigt mycket året om (läs mer till exempel här) - men nu med extra ledigt? Behöver inte lägga sig så tidigt? Väntar på tomten? Mormor på besök? Läs!

Här får ni tips - dem här gången är det tips på rolig högläsning. Och jag hoppar över alla roliga bilderböcker och går rakt på kapitelböckerna, dem du läser för barn som är från sex år och uppåt. Galen humor, finurlig humor, elak humor, humor med igenkänning, humor med lite eftertanke...humor! Hoppas ni hittar något här, och hoppas ni får fina högläsningsstunder med många skratt!

• Böckerna om herr Grums av Andy Stanton, t ex Du är en gräslig man, herr Grums! och Herr Grums och körsbärsträdet
• Böckerna om Knäppa familjen av Jackie French, t ex En drake till pappa och Min farbror är en trädgårdstomte
• Roald Dahls böcker! Herr och fru Slusk är en favorit, eller Jojjes ljuvliga medicin
• Och gillar ni Roald Dahl måste ni förstås prova David Walliams som det nu ges ut alltmer av på svenska: Stinkis, Råttburgare, Miljardärkillen till exempel.
• Ole Lund Kirkegaard är en högläsningsklassiker, som håller än. Prova Gummi-Tarzan eller Gusten Grodslukare.
• Kurt och fisken, och andra böcker om Kurt skrivna av Erlend Loe, läser du nog för barn från kanske 9 år och uppåt. Men då! Kurtböckerna är fantastiska, med en alldeles egen sorts humor.
• Våffelhjärtat av Maria Parr är en fin bok. Vissa sidor är så roliga att du nästan inte kan läsa - medan andra är så fina och sorgliga att gråten nästan kommer i stället. En högläsningspärla!
• Eva Bexell - Prostens barnbarn m fl, är barnboksklassiker som fortfarande håller för högläsning.
• Jo Nesbö skriver inte bara om Harry Hole - han skriver om Doktor Proktor också! Och oj! så bra det är! Böckerna om Doktor Proktor, till exempel Doktor Proktors pruttpulver, tar du fram när barnen är sisådär 9 år för att de ska kunna hänga med ordentligt.
• Det finns två böcker om Familjen Skum som är väldigt roliga: Familjen Skum och Familjen Skum knackar på (av Kaye Umansky)
• Ingelin Angerborn skriver minsann inte bara rysare för mellanåldern - hon skriver roliga kapitelböcker för yngre barn också. Prova att läsa böckerna om Tilda, till exempel Om jag bara inte råkat byta ut tant Doris hund, eller böckerna om Klant & Co, till exempel Kartkatastrofen.
• Rolig, och med mycket vardagsigenkänning för någon på lågstadiet, och med perfekt korta kapitel är Emma Adbåges bok Jag är jag.
• Peter Arrhenius skriver roliga böcker om Föreningen För Goda Gärningar, FFGG. Det brukar inte gå så där värst bra för den där föreningen. Läs till exempel Marko-Polos kärlekskaruseller.
• Och så förstås alla Cressida Cowells böcker om Hicke Hiskelig Halvulk III, om det är mer burdus humor ni är ute efter. Hur du tränar din drake och många andra.
• Och så är förstås inte en sådan här lista komplett utan Eva Ibbotson. Ingen kan skriva om monster och spöken så roligt som hon! Läs till exempel Den stora spökräddningen eller Häxtävlingen.

Sur-Carolina ger upp

På bara några dagar har jag nu gett upp läsningen av två olika böcker, bara sådär. Känt efter sisådär 30-50 sidor, att nej. Detta är inte för mig. Jag har ingen lust att läsa vidare. Och eftersom det inte var några böcker jag behövde läsa av någon anledning (prata om för skoleleverna, eller prata om i någon bokcirkel, eller några recex eller så) så lade jag dem helt kallsinnigt åt sidan utan att ge dem någon vidare chans alls. Kanske lite synd, eftersom bägge var testläsningar av nya författare jag varit rätt nyfiken på ett tag. Men nej - livet är alldeles för kort för att tvinga sig att läsa vidare böcker man inte trivs i. Eller?

Den ena boken jag lade ner var En hjärtformad ask av Joe Hill. Hade tänkt läsa den, och Horn och novellsamlingen Vålnader av honom - men lämnade tillbaka alla tre till biblioteket. Jag vet egentligen inte vad som gick snett där. Miljön? Spöket, som braskade igång med läskigt alldeles för tidigt? Eller den där vidriga snuff-filmen som beskrevs och som nästan fick mig att kräkas? Nope, Joe Hill, du får klara dig utmärkt utan mig som läsare.

Den andra boken jag inte gav någon större chans var Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper. Lyssnade som ljudbok, och fick alltså börja med att under en hel löprunda genomlyssna ett i extrem detalj och kallt objektivt beskrivet samlag. Alltså...jag vet inte. Erotik, ja, tycker jag om när det kommer på rätt sätt i boken. Det här blev bara fel. Men jag lyssnade vidare tills ungefär två timmar av boken gått och jag insåg att detta inte var något en Carolina skulle stå ut med. Småfyndigheter och träffsäkra beskrivningar av olika människor i all ära - men det blev så mycket relationsältande att jag drunknade. Inte min grej. Så, sorry, nu blir det aldrig mer Jonathan Tropper för mig.

Nu vill jag
1. egentligen inte höra några "meh! du kan ju inte ge upp Tropper/Hill för de är ju såååå bra...!"
2. höra om någon annan som lagt ner en bok utan större anledning än att det "inte kändes bra". Visst gör du också så ibland? Väl??

Drums of Autumn

Spoilervarning! Läs inte detta ifall du inte har läst de tre föregående delarna i serien!

Det är nybyggarliv i denna den fjärde tegelstenen i Outlander-serien. Claire och Jamie har lite lätt oplanerat landat i kolonierna, och där reser de norrut ett tag innan de hittar en fin plats i North Carolinas vildmark där de bestämmer sig för att stanna, bygga en stuga och vara sina egna. Och hela bokens alla tusen sidor eller vad det är (läste den som e-bok på min Kindle som glatt trumpetade ut att den bestod av 1300 sidor, men jag tror inte min Kindle kan räkna särskilt bra. Knappt tusen sidor pappersbok, kanske?) handlar om detta nybyggarliv på Fraser's Ridge där det växer vilda jordgubbar.

Det skulle möjligen kunna uppfattas som något enahanda? Men nej, nej och åter nej. Jag älskade faktiskt läsningen av den här boken! Gabaldon skriver så mycket och omfattande att hon tydligen har svårt att ha en handling med ett klart driv mot ett slut - istället skriver hon ett antal episoder och scener som hänger ihop därför att de handlar om samma personer i samma miljö. Det är lite som att läsa en såpopera med Claire, Jamie och deras familj som huvudpersoner, med ett antal spännande avsnitt. Och det är det jag gillar med den här boken, eftersom jag är så förtjust i de här personerna och tycker mycket om varje enskild episod för sig. Återigen får Gabaldon mig att vara i den där historiska miljön, och hon befolkar den med personer som känns så väldigt levande.

Nybyggarliv, alltså. Att hitta en skallerorm inne på dasset, att hinna bygga en ordentlig stuga innan första vintern kommer, att lära känna irokeserna i en rätt närliggande by. Att behöva vara skräckslagen när mässlingen bryter ut som en pestepidemi och att vara lika skräckslagen inför en kommande förlossning. Att vara nästan hjälplös när någon i familjen försvinner i skogen eftersom det inte finns några helikoptrar och skallgångskedjor att tillgå. Att vara tvungen att lita på mun-till-mun-metoden för att få nyheter från världen utanför.

Men också de där magiska inslagen Gabaldon förgyller det hela med. Claires upplevelser en mörk och regnig natt när hon tvingas övernatta i skogen. Och tidsresandet, förstås.

Det jag hoppades på innan jag började läsa den här boken var ju att Brianna och Roger också skulle kasta sig in i tidsresandet och ansluta sig till Claire och Jamie. Och, visst, det är så det blir! Johoo! Ganska tidigt i boken hittar Brianna och Roger (var för sig, vilket leder till diverse missförstånd och elände) en liten tidningsnotis som berättar när och hur Claire och Jamie kommer att dö. De måste varnas! Så Brianna och Roger tar sig tillbaka i tiden och över till kolonierna, de också. Inte utan problem, förstås (boken är ju trots allt på tusennåntingnånting sidor). Men vad jag inte hade vågat hoppas på var att Lord John skulle dyka upp igen - jag hade fått för mig att det skulle ske o så mycket senare i serien. Men här kom han, och jag blev jätteglad! Det blir så när man läst igenom ganska många böcker och novellas om denne trevlige överstelöjtnant himself, och jag gillade absolut de bitarna i den här boken allra mest där Lord John var med.

Trots alla sidor är jag definitivt inte färdig med eller trött på det här gänget, och ska ganska snart läsa vidare om dem i femte boken.

Titel: Drums of Autumn
Serie: Outlander, bok 4
Författare: Diana Gabaldon
Utg år: 1996
Förlag: Delacorte Press
Köp den till exempel här eller här

Outtalat

Den här boken ville jag tycka om. Framsidan var så fin, jag hade läst gott om den på andras bloggar, jag längtade efter miljön med liten engelsk stad och så ett hotande slott som blickade ut och dominerade nejden, familjehemligheter  och saker en hel liten stad går runt och är rädda för men ingen vill prata om... Jag ville verkligen tycka om den här.

Men det gjorde jag inte.

Det som jag faktiskt gillade, och det som gjorde att jag trots allt läste ut hela boken är kärnan i den: själva "Lynburn Legacy"-grejen. Vilka är Lynburn-familjen? Varför verkar alla avsky dem? Vad är det för särskilda lagar som stiftats för att skydda vanliga människor från Lynburns? Vilka är de? Det gillar jag.

Och ja, jag gillade det här med att Kami alltid haft en låtsaskompis, någon hon har pratat med inuti sitt huvud - och att denne någon, Jared, plötsligt visade sig vara en människa som finns på riktigt. Som är en Lynburn. Ja! Kul! En sån där kompis-som-alltid-står-på-min-sida har jag alltid velat ha.

Men det andra... nä. Det är rörigt. Det är hoppigt. Det är saker som händer utan att vi riktigt får vara med när de händer, och skulle velat vara det eftersom det finns förklaringar där som vi missar. Det är ganska mycket ältande av förhållandet Kami/Jared. Det är ett...(aargh)..triangeldrama. Ett fullständigt onödigt triangeldrama, dessutom. Det är....jag vet inte riktigt vad det är, men aldrig någonsin i hela boken känner jag något särskilt för någon av personerna. De är mig likgiltiga, och så ville jag inte ha det.

Och dialogen - den är fantastiskt rolig. Fast bara ett tag och några sidor, för den är så himla utstuderat rolig, och witty, och smart, och snabbtänkt, och ironisk och allt möjligt, så ganska snart kände jag att "jamen, kan de inte bara prata som vanliga människor snart?" Varenda yttrande är en otrolig smartighet eller en giftighet eller en rolighet, och det blir för mycket. Det är precis som att varje replik är något som någon författare suttit och tänkt ut i förväg (...och, nämen? så är det ju också). Eller lite som att kolla på någon highschool-serie på Disneychannel (ja, de rullar här hemma i bakgrunden med tonårsdottern gloendes framför tvn) med snabba, fräna repliker och så de inspelade skratten på lämpliga ställen. Så, fast i bokform och utan inspelade skratt. En sida = jättekul. 40 sidor = nja.

Men, som sagt, den där familjen Lynburns hemlighet gillar jag, så om du är en frän-replik-älskare och gillar böcker utan jättelånga beskrivningar så läs den för allt i världen. Framsidan är ju väldigt fin.


Titel: Outtalat
Serie: Lynburn Legacy-trilogin, bok 1
Författare: Sarah Rees Brennan
Orginaltitel: Unspoken
Översättning: Helena Stedman
Utg år: 2014
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här

Den hemsökta skogen - eller Will sadlar en häst i slowmotion

Den hemsökta skogen är femte boken i serien Spejarens lärling som vi under en ganska lång tid har haft som högläsning hemma. Men nu får det vara slut på högläsandet av de här - de är bra på alla sätt och vis men barnen har ledsnat på Will, hur fantastiska hans ponny och hund än är och hur duktig grabben än är på att skjuta med pilbåge.

Grejen är nämligen den att åtminstone den här boken är så himla omständligt skriven i långa partier där det egentligen borde vara spännande. Sånt där gör inte så mycket när man läser en bok tyst, för då kan man snabbt skumma förbi sånt som blir för utdraget eller tjatigt och hoppa på de gosiga bitarna. Men vid högläsning? Och så högläsning för två tonåringar, som utan minsta barmhärtighet rackar ner på detaljer i boken som inte skulle funka i praktiken? Nope.

Ta bara en sådan grej som när Will och två till ska göra en hastig och helst hemlig flykt från fästningen Macindaw. Smyga sig ut, hämta några hästar och så fort som fasen sticka ifrån stället innan de blir upptäckta. Vet ni - den där hemliga flykten håller på i flera kapitel. Hur de går nerför trappan, hur de går ut från dörren och kollar var vakterna står, vem som stöttar den dödligt förgiftade killen i gänget, hur stallet ser ut, var hästarna står, vilka hästar de väljer och färgerna på dem, hur de sadlas och packas och tränsas och tystas och hur först en kille sätter sig upp, och sedan den andre och sedan Will och så vilka hästar Will håller tyglarna på....och så vidare i all evinnerlighet tills ungefär alla vakterna på fortet har vaknat och för länge sedan upptäckt dem. Mina barn bara dog av leda, och påpekade lite fränt att "Gandalf minsann bara slänger sig upp på Skuggfaxe inne i stallet och rider iväg på några sekunder, va. Sekunder! Det ska vara action!"

Eller på ett annat ställe där Will ska rädda en tjej ur ett låst tornrum, och de ser hur nyckeln börjar vridas runt i dörren. Någon är på väg in! Tiden är ute! Stor dramatik! eller...nej. För nyckeln börjar vridas om och då börjar Will packa ihop utrustningen, och fundera lite över skurkens planer, och diskutera dem med Alyss, och fundera på vad de ska göra vidare innan han påbörjar utklättring genom tornfönstret samtidigt som han ytterligare förmanar Alyss om vad hon ska göra nu och sen och i morgon och... Jag lovar: det går tre sidor i boken från det att nyckeln började vridas om i låset tills det att dörren faktiskt öppnas.

Som sagt - det funkar vid tyst läsning. Och jag ska nog läsa resten av böckerna i serien själv. Men högläsning för två skoningslösa tonåringar, vana vid filmaction, datorspel och kritiskt tänkande? Nej. Igår började vi läsa en skivvärldsroman av Terry Pratchett i stället. Det blir nog bra.

Titel: Den hemsökta skogen
Serie: Spejarens lärling, bok 5
Författare: John Flanagan
Orginaltitel: The Sorcerer in the North
Översättning: Ingemar Wennerberg
Utg år: 2009
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här

Böcker som är som Dagbok för alla mina fans

De här böckerna är de klart populäraste av alla på vårt skolbibliotek:

De lånas och lånas och lånas galet mycket. Vi köper ex efter ex - ändå är det nästan alltid tomt på Kinney-hyllan. De läses av högstadiebarnen, av mellanstadiebarnen, av treor och nior, av killar och tjejer, på svenska och på engelska. De läses tills de går sönder, och ganska ofta går de sönder innan de ens har hunnit lånas ut - för samtidigt som de är de populäraste så är de också böckerna med den ojämförligt sämsta kvaliteten. (jag känner lukten av någon som tjänar pengar här)

Bra det, och jubel och raketer över böcker som får barn och ungdomar att läsa så till den milda grad.

Men vad ger man dem när de kommer och har läst alla Dagbok för alla mina fans? Eller när de kommer och besviket konstaterar att varendaste Kinney-bok är utlånad, och de ju VILLE ha en sån?

Det finns fler i samma stil. En rad med nyutkomna böcker, där en del också härmar den grafiska formgivningen av Kinney-böckerna med "handstil-på-linjerat-papper-med-teckningar", och så några böcker som funnits ett tag men som ändå är lite i samma dagboksstil:

Serien Nikkis dagbok av Rachel Renée Russell är väl dem som allra mest liknar Dagbok för alla mina fans. Handstil, tecknat, roligt och pinsamt, och så med en tjej på highschool som huvudperson. De här lånas väldigt mycket - också av killarna.Ännu så länge finns fyra på svenska (men många fler på engelska).

Timmy Tabbes klantiga detektivbyrå av Stephan Pastis.

Tom Gates fantastiska värld av Liz Pichon. Bara första boken finns på svenska ännu, på engelska finns många fler. Bra julklappspresent till den unge läsaren som gillar böcker på engelska: boxen med de första sex Tom Gates-böckerna.

Hej, det är jag! och uppföljaren Absolut okysst av Nina E. Gröntvedt.

Lennart Lordis loggbok av Tove Berggren: första heter Utsikt från livets planet och andra Nödsignal från horisonten.

Böckerna om Pym Petterson av Heidi Linde: Pym Pettersons misslyckade familj och Pym Pettersons misslyckade skolresa.

Och så också de här, som har funnits ett tag: Ingelin Angerborns böcker om Emma och Johanna som bägge skriver dagbok. Pussar och P.S, Kramar och krångel och Hjärtslag och hjärnsläpp.

Föreslå också alla böckerna om Bert! (av Sören Olsson och Anders Jacobsson) Dem finns det ju ungefär så många som helst av.

Sent i november

Tidigare i höstas lyssnade jag på Pappan och havet och tyckte mycket om den. Nu ville jag ha lite Mark Levengoods fina läsning om Mumindalen i öronen igen, och det var dags för Sent i november eftersom det var just det ute: sent i november och början av december.

I den här boken är Muminfamiljen inte med. De är ju på den där ön med fyren och försöker göra sig behövda. Så här får vi läsa om de som är kvar, som kommer till Mumindalen för att hälsa på familjen men som hittar ett tomt hus. De flyttar in, väntar och bara är där.

Det är Hemulen, som gärna vill ordna upp saker (åt andra alltså). Han påbörjar ett omfattande projekt att bygga ett trädhus med kupol till muminpappan. Det är svårt att bygga ett trädhus med en kupol, det finns så många grenar som är i vägen i ett träd.

Det är Filifjonkan som haft en skräckupplevelse när hon städat hemma i sitt eget hus, och därför inte nu kan förmå sig att städa. Och om hon inte ska städa - vad ska hon göra då, då?

Den lilla homsan Toft vill mest bara hålla sig för sig själv, och är nog den som allra mest längtar efter muminfamiljen.

Onkelskruttet är så gammal att han glömmer saker, och det är han mycket nöjd med. Han vill inte längre försöka komma ihåg saker, utan bara vara nu. Och han hittar (?) muminfamiljens förfader i huset, en mystisk person som till onkel Skruttets stora förnöjelse är ännu äldre än han själv.

Mymlan är också med, oerhört självständig och trygg.

Och så Snusmumriken, som bor i sitt tält utanför muminhuset. Han vill ju vara ensam, och har kommit på att han saknar muminfamiljen eftersom de låter honom vara ensam samtidigt som han inte är det.

Det där gillar jag. Det är precis därför jag älskar att vara hemma med min egen familj. Då kan jag vara ensam och tyst - samtidigt som jag är hemma tillsammans med dem. Vi är väl egentligen fyra Snusmumrikar som delar hus, och det funkar så bra.

Sent i november är en stillsam bok, med många små allvarliga saker att tänka vidare på. Samtidigt är det absolut ingen tråkigt allvarsam bok - nej, det är i stället trivsamt att läsa. Roligt också - särskilt älskar jag hemulens och Onkelskruttets krumbukter och dialoger.

Och det här med att boken på bibliotek står på Hcf-hyllan, alltså tänkt för 7-9 år? Glöm det! Detta är en allåldersbok! Läsning för vuxna, högläsning för barn, läsning för alla (fast inte som egenläsning för 7-9-åringar, det tror jag inte på).

Titel: Sent i november
Författare: Tove Jansson
Ljudbok - uppläsare: Mark Levengood (men åh! så bra han läser...!)
Utg år: 2009
Förlag: Bonnier Audio
Köp den till exempel här eller här

Jag borde säkert göra något annat...

Så här är det:

Klockan är tio i ett. Det är lördagen den 6 december, och jag borde givetvis:

• göra en lista över alla julklappar som ska köpas
• baka något?
• slakta grisen och börja stoppa korv
• få barnen att öva sig i att tindra med ögonen
• kamma mattfransarna
• pynta saker
• sticka små nejlikor i apelsiner
• ut och springa (men Carolina, vad har hänt här...??)
• städa något? Borde inte huset städas såhär i juletider?
• ut på stan och trängas med folk för att köpa de där julklapparna
• oroa mig för saker jag nog borde ta tag i

Men...det jag har gjort hittills idag, och kommer att fortsätta med till sent i natt är detta:

Och det är skönt. Kulturkollo-Helena har introducerat tegelstensmodellen för att slippa julstressen. Bra där, Helena! jag har redan anammat den och finner den vara utmärkt. Det är ändå ingen här som gillar knäck utom jag.

Att inte vilja se

I denna den fjärde boken i Guillous 1900-talsserie, eller Brobyggarkillarna Lauritzen & Co, hade jag allra helst velat att nästa generation Lauritzen skulle stå i centrum. Lauritz och Oscars barn - dessa intelligenta, tvåspråkiga, moderna och überbegåvade varelser. Därför blev jag i början oerhört besviken på boken som tydligt parkerade Herr Patriark och Familjeöverhuvud Lauritz Lauritzen som väldigt central huvudperson. Ännu argare blev jag när denna Herr Rike och Mäkte Patriark körde lilla-vän-metoden till höger och vänster, och överlägset löste både det ena och andra "lilla problemet" med feta checkar ur sitt checkhäfte ("och så talar vi inte mer om den saken"). Jag ville inte läsa  om honom och hans små stormar i vattenglaset. Jag ville läsa om kriget.

Men boken tog sig betydligt. Väldigt, faktiskt, och jag tror nog att den är den boken jag gillar mest i serien förutom den första Brobyggarna. Kriget kommer till Lauritz, hur mycket han än försöker gömma huvudet i sanden,  och livet kommer till Lauritz med ett antal käftsmällar. Och jag tror att jag får en ganska bra bild av hur det var i Sverige (i vissa exklusivare miljöer, förstås) under andra världskriget.

Men det är klart - boken igenom blir jag oerhört irriterad på det här att: ja, det är krig, och det är ransonering, men det gäller inte oss så mycket ändå. Vi kan fixa vad vi behöver från svarta börs-marknaden, för vi är rika vi. Vår vinkällare är så välförsedd att vi klarar oss, och det ÄR viktigt att hitta rätt vin till den där olagligt inköpta kalvsteken. För att inte tala om det världsomstörtande i att  hitta ett vin som passar att dricka till lutfisk. Det är stora ting, det.

Men, som sagt, jag fann att jag ändå gillade boken mer än de bägge föregående. Det är inte fullt så många djupa idé-diskussioner om nätterna och kulturella tidsmarkörer, utan mer karaktärer och liv och dramatik. Och så har jag en känsla av att Guillou inte är färdig med den här tidsperioden. Att han nog återvänder till andra aspekter och andra personers upplevelse av andra världskriget i nästa bok, och att det är därför han så konstant sätter Lauritz i centrum i den här. Jag bara spekulerar och hoppas, men bokens slut pekar mot att det skulle kunna vara så.

Titel: Att inte vilja se
Serie: Det stora århundradet, bok 4
Författare: Jan Guillou
Utg år: 2014
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

The Black Lyon

Nu blev det helt plötsligt dags för lite romance-läsning. Jag hade nog för lite smäkt och trån i  mitt liv. Hos Sara Pepparkaka läste jag om en romance-klassiker: The Duchess av Jude Deveraux, och jag kände genast att det där var något för mig. När jag kollade upp den på Amazon såg jag dock att det var bok 2 i en serie som kallades Montgomery/Taggert, och läsa-serier-i-strikt-ordning-fascist som jag är så ville jag läsa bok 1 först. Det är alltså Black Lyon. Medeltidsromance i England.
(tillägg: hade jag ju inte behövt göra. Som jag skriver nedan i faktaraderna om boken så är detta en mycket omfattande serie där böckerna verkar kunna läsas helt fristående)

Jag blev inte imponerad av boken i början, men den tog sig. Framförallt var det kärleksparets dialog som lyfte hela boken. Deras humoristiska gnabbande med varandra påminde en hel del om Jaime och Claire i Outlander-serien, faktiskt.

Men tänk att det kan uppstå så många hinder för Sann och Äkta Kärlek. Att folk inte kan tala ut med varandra direkt i stället för att gå och vara misstänksamma, eller ha missuppfattat något. Fast då hade det förstås blivit väldigt korta och tråkiga böcker i romance-genren. Det måste ju uppstå hinder för kärleken. Lite dramatik och olycklighet, lite livsfara och svartsjuka.

Lyonene är i tjugoårsåldern, döpt så eftersom hon hade långt, rött hår och ett häftigt humör (man undrar ju hur länge de dröjde med den namngivningen om håret skulle hinna växa sig så långt och fluffigt först? min dotter var helt skallig tills hon blev ett...). När den mäktige och fruktade earlen av Malvoisin, Black Lion kallad (eftersom han är stor, mörk och farlig, och jadå - han har ett stort svart hår också) kommer på besök till slottet där Lyonene bor. Tycke uppstår dem emellan pang bom, typ redan när de ser varandra in i ögonen första gången. Efter två dagar har han friat, och hon har tackat ja.

Men sen blir det förstås jobbigt. Direkt när Svarta Lejonet kommer hem till sig så kommer han ihåg hur hans förra fru var (otrogen), och hur därför alla kvinnor är (svekfulla). Lyonene är säkert likadan hon, och han kommer med största sannolikhet bara att göra sig olycklig genom detta giftermål. En bra bit fram i boken vandrar därför detta Svarta Lejon omkring som ett åskmoln och är otrevlig mot allt och alla och Lyonene i synnerhet. Hon undrar förstås vad som hänt med de smäktande ögonen från bokens inledning, och bröllopsnatten är inte trevlig att läsa om.

De lugnar sig, och blir kära igen, men sedan är det Lyonenes tur att vara misstänksam i några kapitel, innan det blir så illa att hon blir kidnappad och bortförd till Irland. Där blir hon inlåst i ett torn, och kan bara hoppas att hennes älskade och modige make kan hitta henne och rädda henne. (olidligt spännande...hur SKA det bara sluta?)

Tornklättring, frustande svarta hingstar, klänningsdetaljer, tjurande män och barnafödslar à la plopp-metoden (ni vet...lite ont, vattnet går, barnet ploppar ut och är vacker redan från begynnelsen -> total lycka och stolt lysande fader. Att föda barn är inte så svårt - jag har redan glömt hur ont det gjorde och nu ska vi fylla slottet med vackra döttrar. Typ.)

Jodå. Det är underhållning.

Titel: The Black Lyon
Serie: Montgomery/Taggert bok 1 (fast jag tror att de är hyfsat fristående och bara handlar om olika personer i samma släkt, i olika tider. Jag hittade det här enorma släktträdet på nätet, med olika tidsåldrar och så står boktitlarna lite bredvid så att man ser vilken bok som handlar om vilken släktgren )(jösses, jag inser att jag gläntade på dörren till en hel vetenskap à la Isfolket här...)
Författare: Jude Deveraux
Utg år: den här upplagan 2006, originalet dock 1980.
Förlag: Avon
Köp den till exempel här eller här

Att föda ett barn

Den här boken hade jag inte tänkt läsa. Jag hade sedan länge dömt ut den såsom varande en Inte-Carolina-Bok. Relationsroman, diskbänksblankande och livsältande...nej, nej och åter nej. Det förekom inga svärd alls.

Men så läste jag Janina Kasteviks fullkomligt lysande inlägg om böckerna om Maj, och så tänkte jag om. "Nä, fröken Landin" (ogift med två barn, skäms), tänkte jag. "Du kan inte gömma dig i din fantasy- och verklighetsflyktsbubbla för tid och evighet. Det här måste du läsa".

Så det gjorde jag. Allra först sprang jag in i en total och massiv vägg av ord och meningar. Det flödar, det maler och det fortsätter och fortsätter, och blandar dialog med inre tankar, beskrivningar med ältande oro för födelsedagsmiddag. Jag tänkte att "det här går aldrig", och fortsatte bara lite till. Sen gick det inte att komma ur den där texten. Inga naturliga pauser, väldigt sällan några nya kapitel. Den malde in mig i en lägenhet i Örnsköldsvik på 1930-talet, och jag var där med Maj, och jag var arg.

Maj har träffat Tomas, en ganska mycket äldre man som hon haft sex med en natt fast hon egentligen inte var särskilt sugen på det då alls. Hon vill inte träffa honom igen - grått hår och med tidning under armen, liksom. Maj är bara tjugo och ska leva livet, och helst ihop med Erik i Östersund där hon kommer ifrån (även om Erik bara verkar vilja vara ihop med henne ojämna veckor när Jupiter står i månens hus eller nåt). Men av den enda Tomas-gången blev hon gravid. Ett halvår senare är det jul, Maj är höggravid och ska alldeles nygift med Tomas (jamen, vad skulle hon göra då?) ta sig igenom ett oändligt antal släktmiddagar och kalas. Sitt eget födelsedagskalas inberäknat. Hon har halsbränna och är förstoppad och har panik för att använda den där jämra brudklänningen igen på ännu en bjudning och är så rädd för att göra bort sig inför Tomas myllrande stora familj. Och vad SKA hon bara bjuda på när släkten dundrar in till henne själv på kalas? Tjugo vuxna eller vad de nu är? Kokt gädda blir det till sist, och Fru Drake (svärmor) rynkar på sin gnälliga näsa och vill inte äta eftersom hon anser att fisken är rå.

Det är allt Maj måste göra som gör mig arg. Allt det som det anses att hon ska göra. Allt det som hon måste göra för annars får man skämmas. Allt det som hon själv lägger på sig. (julstädandet och julpyntadet, i hysteri, höggravid, när de sedan ändå firar julen någon annanstans?) Allt det som hon bara helt självklart förväntas göra (ta hand om en asfull Tomas mitt i natten). Varför kan hon inte bara säga nej? Varför kan hon inte bara släppa på kraven? Många av kraven är det ju hon själv som ställer (och förväntar sig av andra, hon sneglar alltid hemma hos de andra för att se hur lortigt det är i hörnen). Men jag vet ju. Hon ställer kraven på sig själv för att ingen ska ha något att klaga på. Att hon inte ska behöva skämmas inför andra. Åh, denna skam!! Vad mycket fult den har ställt till med för oss kvinnor! Och gör fortfarande. 

För först när jag läser så tänker jag så där malligt att "jahaja, så där skulle minsann jag aldrig hålla på. Ha lagad lunch på minuten fast jag har en bebis, och hålla på och putsa fönster mitt i vintern. Nej du. Jag är jämställd, jag. Här delar vi på arbetet." Men sen undrar jag lite vad i herrans namn det är som håller mig fast i denna ältande, malande diskbänksblankande textmassa och så kommer jag på att jag ju känner igen mig. Det är så där det är. Nej, min oäkte make är inte alkoholist, och nej, jag känner inte att jag  måste "sno ihop en sockerkaka" så fort det plingar på dörren. Men ältandet av alla dessa "då måste jag komma ihåg att handla hem jäst och russin" och "kan vi verkligen bjuda på den där fläskfilérätten nu igen, de kommer att tro att vi bara kan laga en enda maträtt" eller "snart måste vi köpa nya skor till sonen/fingervantar till dottern/ny skrivbordsstol/pepparkaksdeg". Även om vi delar på det mesta där hemma så är det ändå så att det är jag som tagit på mig att planera för det som ska hända och framför allt tagit på mig oroandet för allt som borde göras. Varför det? Jag känner ingen skam, och svärföräldrarna har troligen för länge sedan konstaterat att jag inte är som de. Men någonstans i mig bor fortfarande den där löjliga drömmen, den som Maj också tänker sig, att jag ska bjuda på storståtligaste festen (jag!! Introvert nr 1!), med den finaste dukningen i det vackra hemmet, den perfekta maten som färdiglagad hoppar ut på tallrikarna i exakt rätt tid medan jag själv står sval och vacker och för en intelligent och trevlig konversation med gästerna. Varför har jag den drömbilden? Vem är det som har planterat den i mig? Jag vill inte ha den, och jag vill inte känna skam, och jag vill inte att Maj ska känna skam och det är därför jag är så arg.

Rätt vad det var hade jag läst slut boken, och kände mig som en urkramad disktrasa. Jag måste läsa de andra två böckerna om Maj - ska bara vila först. Och torka av diskbänken en extra gång - det blir ändå bara ordentligt gjort om det är jag som gör det.

Titel: Att föda ett barn
Författare: Kristina Sandberg
Utg år: 2010
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här

Här ska det banne mig läsas Rowell...

Så här ser det just nu ut inne på vårt redan hyfsat trångbodda kontor på biblioteket där jag jobbar:

Tvåhundrafemtiosex exemplar av Eleanor & Park av Rainbow Rowell. Har vi nu blivit helt sjövilda och lagt halva bibliotekets budget bara på denna enda titel?
Visst är Eleanor & Park en fantastiskt bra bok - jag läste och tokälskade den rätt nyligen. Men från att gilla en bok till att köpa tvåhundrafemtiosex exemplar av den är steget ändå ganska långt, va?

Lugn. Vi ska inte riva ut halva inredningen här för att sedan ha en Eleanor&Park-avdelning på biblioteket med enbart den titeln på hyllorna (fast erkänn att det hade varit rätt annorlunda och coolt). Nej - till våren har kommunen ett Skapande skola-projekt där alla kommunens åttondeklassare ska läsa Eleanor & Park. Sedan ska de få vara med på en Bushwick Book Club-föreställning som handlar om Eleanor & Park, och inspirerade av den ska de sedan få skapa eget utifrån boken. Dikter, bilder, musik, film...

Fast jag var med och bestämde titeln till projektet, det var jag förstås. Pekade lite med hela handen och pratade entusiastiskt. Jag kan prata rätt entusiastiskt om böcker jag gillar - och det här är verkligen en fantastisk bok.

The Slow Regard of Silent Things

The Slow Regard of Silent Things är en kort och underlig berättelse - men ju längre jag läste i den, desto mer tyckte jag om den, och till sist var jag så inne i den att jag förstod hur det kunde vara en total katastrof att tappa ett kugghjul i marken så att det gick sönder.

Kugghjulsdramatik och att det kan bli hur spännande som helst med någon som kokar tvål. Jo, det låter knäppt, och den här boken liknar nog ingenting annat heller. Jag har läst flera recensioner om den på nätet som fullständigt sågar den och tycker att Rothfuss kunde låtit den ligga kvar i skrivbordslådan för alltid. Men jag gillar den alltså.

The Slow Regard of Silent Things utspelar sig i samma värld som Rothfuss Kingkiller Chronicles, men Kvothe själv är inte med alls. Det här är Auris bok. Auri är den tysta, skygga tjejen som Kvothe lär känna i The Name of the Wind - hon som bor i gångarna under Universitetet. Hon har råkat ut för något i det förflutna, förstår man, och hon fungerar inte eller tänker inte som andra människor.

Vi får läsa om en vecka i Auris liv - och det mest dramatiska som händer är alltså att hon tappar ett kugghjul som går sönder, och att hon kokar tvål. Men hennes liv är inte något vanligt liv. Alldeles ensam lever hon i ett enormt tunnelsystem under universitetet och staden, och hon hittar överallt, även i mörkret. Att läsa om när Auri går runt i tunnelsystemen (där hon dessutom har gett varje område ett eget namn) påminner mig mycket om den sortens datorspel jag gillar och har spelat så många gånger: fantasy rpg med riktig dungeon crawling. Underjordiska städer med bortglömda rum och skatter, vindlande trappor, massiva låsta dörrar...

Och hennes liv går ut på att få alla ting att vara på sina rätta platser, att allting ska vara rätt och riktigt. Att hitta en droppformad kristall här, och bära iväg den till den hyllan i det rummet många vindlande gångar bort. Att vrida burken med lavendelblommor ett kvarts varv. Att ställa stenstatyetten bredvid den underligt formade stenen så att de får sällskap av varandra. En katastrof i Auris liv kan vara att filten har trillat ner från sängen och hamnat på golvet, eller att någonting luktar fel eller har fel färg.

Som sagt - Auri är definitivt inte som andra, och den här boken är ingen vanlig bok. Läs den absolut inte ifall du tror att det är någon slags Kingkiller Chronicle bok 2.5, för det är den inte. Men läs den om du vill ha något vilsamt och annorlunda, och gillar sättet som Patrick Rothfuss skriver på.

Titel: The Slow Regard of Silent Things
Författare: Patrick Rothfuss
Utg år: 2014
Förlag: Daw books
Köp den till exempel här eller här

The Emperor's Soul

Det här är det bästa jag har läst på länge, tror jag, och Brandon Sanderson börjar nu segla upp till att bli min absoluta husgud. Vad han kan skriva bra! (och oj, vad lycklig jag blir när jag kollar igenom alla titlar karln har hunnit producera och inser hur mycket jag har kvar att njuta av)

The Emperor's Soul är en kortroman ("novella") på bara 128 sidor, och utspelar sig i samma värld som Elantris. På vissa ställen benämns den som Elantris 2 men det är den absolut inte. Det är en annan del av världen, och helt andra personer än i Elantris, och kan läsas helt fristående. Magisystemet är också helt annorlunda, och är dessutom helt fantastiskt. Sanderson skriver i ett efterord att han kom på det, och hela boken, efter ett besök på ett museum i Kina där han fick se gamla sigillstämplar.

Sigillstämpelmagi....? Ja! Absolut! Funkar SÅ bra!!

Men det är trots allt inte magin jag älskar mest i The Emperor's Soul. Det är huvudpersonen, Shai. Finns det något jag tycker om mer än allt annat i den här sortens böcker så är det en smart huvudperson. Någon som redan har tänkt ut en plan. Någon som genomskådar alla andras ränker och hela tiden ligger steget före. Och Shai är en sådan person. Jag bara älskar att läsa om henne, och vill absolut inte skiljas från henne efter bara 128 sidor.

Shai är en Forger, alltså en förfalskare. Men det är här magin kommer in - hon kan förfalska till exempel ett gammal slitet bord av trä till att bli ett magnifikt och glänsande träbord genom att förstå bordets egen historia. Hon gör bordet till vad det skulle kunna ha varit ifall det skötts ordentligt hela tiden, ifall snickaren hade varit skickligare och träsorten av bättre kvalitet. Typ. Hon kan förfalska allt.

Men hon har hamnat i fängelse efter att en annan person har förrått henne efter en stöld från det kejserliga palatset. Hon ska avrättas - men får i stället ett erbjudande. Klarar hon att med hjälp av sin skicklighet, sitt Forgery, skapa en ny själ åt kejsaren (som vid ett lönnmordsförsök fått huvudet skadat så pass att han ligger som en grönsak i sin säng, vilket måste hållas hemligt av politiska skäl) - så släpps hon fri. En ny själ! Med hjälp av sigillstämplar...!

Som sagt - jag gillade den här storyn så mycket, och Shai själv så väldigt mycket att jag blir helt darrig. Det är Så Himla Bra!

Titel: The Emperor's Soul
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2013
Förlag: Gollancz
Köp den till exempel här eller här

Gudarnas återkomst

Det är ganska många barn som läser böckerna om Den eviga eldens magi på vår skola, och nu när den femte och sista boken i serien äntligen kom så var det ett ganska ordentligt sug efter den. Jag ville också läsa, förstås, och eftersom jag är den Mäktiga Bibliotekarien så kunde jag göra De Mäktiga Bibliotekariernas Trix: låna boken direkt från reservationshyllan, efter stängningsdags, och lämna tillbaka den igen nästa morgon så ingen hann märka att den var borta. (Obs! Funkar inte så bra med till exempel Mördarens apa, Harry Potter och Fenixorden eller annan valfri tegelsten)

Sådär ja. Nu är Eyrvandir räddat. Draken Grimaug har fått vad han tålde. Alex och Corinthia har lärt sig bemästra även den vita eldens magi och fått flyga lite till på en pegasus. Jag har fått veta varför källstenarnas magi försvagats tidvis så att monstren utanför sköldarna har kunnat ta sig in, och jag har fått veta allt om Alex och Corinthia,, deras föräldrar, mor- och farföräldrar och varför just de två av alla barn valts ut till att rädda världen från elände och undergång. Jag är framme vid ...och så levde de länge lyckliga, och jag är helt nöjd.

Nu är jag mycket nyfiken på vad författaren Patrik Bergström hittar på härnäst. Fantasy, hoppas jag. Gärna lättläst fantasy för barn igen. Men jag hade väldigt gärna sett hur han tog sig an lite längre och mer komplex episk fantasy också.

Titel: Gudarnas återkomst
Serie: Den eviga eldens magi, bok 5
Författare: Patrik Bergström
Illustrationer: Laura Diehl
Utg år: 2014
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här