En orolig grav

Jag åkte med Ruth på semester i Blackpool. Hon hade fått ett brev från en gammal kurskamrat där han skrev att han nog gjort ett stort fynd i sin senaste utgrävning. Att han hittat Korpkungen. Att han behövde Ruths experthjälp för att undersöka benen i den graven. Men också att han var rädd, att det fanns någon slags hotbild mot honom i samband med den där utgrävningen. Och nog borde han vara rädd - redan innan hans brev nådde Ruth hade han själv blivit mördad i en anlagd husbrand.

Vad skulle nu Ruth i Blackpool att göra? Killen hon skulle hjälpa var ju redan död? Och själv har hon dessutom fått några hotfulla och anonyma sms som varnat henne för att absolut inte åka till Blackpool och rota i korpkungsgraven. Olyckor händer så lätt, skrevs det.

Så givetvis gör Ruth det enda raka. Hon tar sin dotter Ruth och åker på semester till Blackpool. Jamen, varför inte? Korpkungsben låter spännande, och hon spottar faran i ansiktet. Typ. Hennes vän, mr Druid och Kan-Allt-Om-Alla-Myter-Och-All-Folktro-I-Alla-Världens-Länder Cathbad, tar hon också med sig. Och jag? Jag följer också med, fast jag vid något tidigare tillfälle yrat om att jag har gjort slut med Ruth.

Nelson åker också till Blackpool på semester. Det är väl klart - det är ju där det händer, liksom. Och en bok om Ruth utan Nelson är inte en bok om Ruth. Inte för mig, i alla fall, som gillar Nelson bäst av alla i böckerna om Ruth.

Nå, sen kan allt det spännande börja. Vi har ett universitet där alla i smyg mest verkar vilja studera nazism och vit makt. Vi har en man som är lätt överviktig samt är ganska kort till längden - men som ändå har en snygg fru. Detta verkar vara det största mysteriet i hela boken för alla inblandade. Hur kan Clayton Henry, som är kortvuxen och fjantig, ha en snygg fru? Va? Vavava?? Vi har en druidkollega till Cathbad som bor i en av de mytomspunna Pendle-häxornas gamla stuga. Vi har en hund som heter Tingest. Vi har en gammal poliskollega till Nelson, Sandy McLeod, som definitivt inte gillar nya tiders metoder, och överhuvudtaget inte har kommit ikapp med det här med jämställdhet eller grönsaker eller datorer. Gammalt rejält polisarbete är bättre. Allt var bättre förr. Vi har strandbad, äventyrsbad, läskiga berg-och-dal-banor och Cathbads goda mat. Vi har illavarslande tecken, kalla luftdrag och hotande känslor. Och så har vi de där benen i den där graven. Som byts ut, stjäls, flyttas och krånglas med.

Jag vet inte. Det finns mycket jag gillar med Ruth, och Nelson, och arkeologin och allt det där. Men fast att den här boken är så proppfylld med häxor och gamla Arthur-legender, Blackpooldetaljer och märkliga människor....så händer det inte så mycket. Inte egentligen. Det ältas ganska mycket, och de där benen får inte vila i frid. Men spännande? Njaee. Nej. Ruth-mysigt, då? Nej, hon ältar för mycket och stressar runt för mycket för att det ska bli Ruth-mysigt. Jag vet inte. Jag kanske skulle ha låtit det vara slut mellan Ruth och mig.

Titel: En orolig grav
Serie: Ruth Galloway, #5
Författare: Elly Griffiths
Orginaltitel: A Dying Fall
Översättning: Gunilla Roos
Ljudbok - uppläsare: Angela Kovàcs
Köp den till exempel här eller här