Sss...lugna dig. Det är ju "bara" en barnbok.

Jag har läst Elin Lindells Borttappat: Katt, kompis, kalsong som är en kapitelbok ungefär för 7-9 år. Och jag har våndats ett par dagar ifall jag skulle skriva ett inlägg om den på bloggen eller inte. Jag är nämligen rädd för att jag kommer att låta förfärligt gnällig och negativ, och skriva ner boken i onödan när jag är så irriterad. Men så ångrade jag mig, eftersom jag kom på att jag vill ha mothugg av någon i detta. Jag vill veta vad andra tycker. Har jag fel? Varför?

Så här är det: Jag älskade Elin Lindells första bok Iris Karlssons värsta sommar, och ville att den här skulle vara ungefär som den. Det är den inte, och jag blev lite besviken på det. Men den här är helt OK på många sätt (vardagsdramatik, kompisproblem, skolliv, familjeliv, känna-igen-sig-bok för nio-tio-åringar)(säkert bra för högläsning också), den är rolig och det har fina bilder.

Men det som gjorde att jag inte visste om jag skulle skriva om den var att det är två saker i boken som är så orealistiska att de stör mig (två saker som dessutom är viktiga för handlingen). Och så blir jag irriterad på mig själv för att jag stör mig.

Det borde bara vara att rycka på axlarna och tänka att ”ja ja, bara en barnbok, saker och ting behöver inte alltid vara så realistiska i detaljerna då”. Men jag kan inte det, och känner mig därför onödigt mycket som ”vän av ordning som gnälligt höjer ett pekfinger” och så blir jag irriterad på mig själv. Men å andra sidan – varför ska det ryckas på axlarna åt saker som inte stämmer i en barnbok, bara för att det ”bara” är en barnbok? Borde vi inte ta de barn som läser den på allvar? OK att en kort och lättläst barnbok inte behöver förlora sig i realistiska detaljer (som garanterat får barnet att tråkas ihjäl) – men går det inte att hitta på en andra lösningar ibland?

Alltså – detta är de två grejerna jag stör mig på:

Grej 1

Jördis vill få glasögon, för bästa vännen och nyinflyttade ”konkurrentkompisen” bägge har det. Hon säger till sin mamma att hon har fått svårt att se vad fröken skriver på tavlan, att allt har blivit så suddigt. Jaha, tycker mamman, då får vi gå till optikern, då. Sagt och gjort. Hos optikern får Jördis läsa upp bokstäverna längst ner på tavlan (ja, alla vet hur det går till), men ljuger och säger att det bara ser ut som en enda gröt. Efter att ha svarat fel på lite fler frågor (”det gick jättebra, ingen misstänkte någonting”) så blir det glasögon. Direkt i handen, med hem från första besöket.

Och, nej. Det där går bara inte. Varken synundersökandet, ljugandet eller glasögonen med i handen à la hämtpizza. I verkliga, tråkiga världen full av synundersökningsapparater som spottar ut synstyrkor på ett kvitto, specialslipningar, infattning i bågar och så där. Vet alla barn som själva har fått glasögon. Har du inte fel på synen får du inte slipade glasögon.

Grej 2

Jördis går i trean och är nio år. Bästisen Judiths systrar är äldre, och har redan fått mens. I badrummet visar Judith en (använd) binda för Jördis och förklarar vad den är till för. De blir påkomna av storasystrarna som rycker upp dörren, varpå Jördis utan att tänka sig för trycker ner den blodiga bindan i sin egen byxficka.

Någon dag senare kommer Jördis mamma och har hittat bindan i Jördis byxor när de skulle tvättas. Det hon säger är ”men lilla gumman, varför har du inte berättat att du har fått mens?” Skulle en nioåring kunna ha mens utan att hennes föräldrar vet om det? Själv gå och köpa bindor för sin eventuella veckopeng? I smyg? Alltså – nej?! Det jag vänder mig emot här är INTE att det pratas om mens och att det inte är något konstigt med det (fram för mer sånt i barnböcker!), utan att en så pass ung flicka skulle ha fått det utan att säga något till sina föräldrar, och själv ordnat bindor och allt (stackars henne, i så fall). Det skulle vara en helt annan sak om hon vore sådär 12-13, med kompisar som redan har fått mens. Eller är det jag som tänker alldeles för naivt här?
(i min egen rosenröda värld kom min dotter i samma minut till mig som hon upptäckte att hon hade fått mens: mamma?! nu! liksom)

Nu känner jag återigen att jag blir irriterad på mig själv för att jag hänger upp mig så på det här. Har jag fel? Är det ”inte så farligt, det är ju bara en barnbok?” Och är det bara så himla bra att det skrivs okonstlat om mens att det inte gör så mycket att hon är i yngsta laget? (”bra, för då ställer kanske läsaren frågor till sina kompisar eller till sina vuxna och får svar på det hon undrar över?”)

Om en barnbok ska skildra ett vanligt barn så att läsaren kanske känner igen sig (givetvis går alla fantasyböcker och sånt bort i en sådan här diskussion) – vilket är viktigast: Lättlästheten? Eller realismen???

Titel: Borttappat: Katt, kompis, kalsong

Författare: Elin Lindell

Utg år: 2014

Förlag: Alfabeta

Köp den till exempel här eller här

För vem? cirka 8-10 år