Va?! Säg det där igen? Långsamt, så jag förstår?

Så här är det: jag är skolbibliotekarie. Mitt arbetsliv går i princip ut på att få barn och ungdomar att tycka det är kul att läsa, och hitta böcker som får dem att göra det. Jag har själv två barn, som snart är 14 och 16. 14-åringen läser faktiskt en hel del böcker (när hon kan slita sig från minecraft och youtube)(och, ja, från denna ocean av fanfiction hon befinner sig i, som ju ändå också är läsning...).

16-åringen däremot? Han läser inte böcker. I princip aldrig, ifall inte hans svenskalärare ungefär håller en laddad revolver mot hans huvud. Han har burit runt på en skönlitterär bok i ryggsäcken i ett och ett halvt år nu, och har väl kommit en femtedel in i den. "Det finns inga bra böcker." säger han, varpå hans ömma moder bibliotekarien och bokälskaren påbörjar ungefär tusen argument (ni kan tänka er ungefär vilka). Men han har redan bestämt sig. Böcker är trista. Ska det läsas så sker detta digitalt på nätet, och då inte skönlitteratur. Punkt.
(skomakarens barn...osv osv...)

Så ni kan förstå hur jag kände det igår kväll, när han utan vidare förberedelse frågade mig om "det fanns någon bok som handlade om en värld som hade förändrats, typ. Som den vi läste, om samhället där det inte längre fanns några färger? Eller den där alla hade dött i feber utom hon tjejen som var huvudperson?"

Killen frågade mig efter en bok! Som skulle vara som Den utvalde eller En sekund i taget som vi bägge för något år sedan haft som högläsning här hemma! Om jag hade? OM jag hade??!! Jag försökte andas lugnt och inte vräka hela bokhyllan i famnen på honom, och föreslog honom sedan lite nonchalant En vacker dag av Ira Levin (alltså världens bästa dystopi). Han tog den. Han låg och läste den i sängen när jag själv gick och la mig.

Nu håller jag tummarna så hårt att det gör ont i händerna.