Glödens färger

Detta är femte boken om Bricken, och jag tycker fortfarande väldigt mycket om att läsa om henne, hennes liv och värld.
Hennes värld är fortfarande Svartvik och sågverket. Och, jo, det är ju massafabriken nu också (och man vänjer sig vid lukten)(även om syrenerna nog luktade mer förr?). Fast de som jobbar på massafabriken verkar hålla sig lite för mer än andra, och det verkar inte vara lika rejält arbete där.

Jag tycker fortfarande om att läsa om Bricken, men ibland skulle jag vilja ruska om henne lite. När hennes värld är så liten och hon inte vågar se bortom den. När hon är rädd för nya saker, nya tekniker och nya sätt att tänka. Redan i förra boken var hon skräckslagen för att magister Sundblad skulle sätta klorna i sonen Nikanor och få honom att vilja läsa vidare eftersom han hade läshuvud. Skulle Nikanor hamna bland "halvherrskap" och känna sig främmande? Inte känna sig som hemma där men inte heller hos arbetarna längre, där han ju hör hemma? Det fick inte ske! I Glödens färger är den här skräcken ännu större, och står också i vägen för hennes egen kärlek till just magister Sundblad. Och skräcken får henne att oroa sig för dottern Frida, som är förlovad med någon som visar sig vara strejkbrytare. Frida och fästmannen sätter sig själva och sitt barns trygghet före solidariteten med klass och arbetskamrater, och det är bara inte OK att tänka på det sättet. Inte heller vill Frida använda vaggan som Brickens far snickrat och som har varit så bra till alla Brickens barn. Nej, hon ska prompt använda barnvagn. Vad är nu det för herrskapsfasoner?

Jag vill ruska om henne lite, och få henne att förstå att det finns en värld som är bortanför den hon känner till. Att människorna börjar få nya möjligheter, att de kan drömma och till och med få sina drömmar uppfyllda. Men samtidigt så förstår jag henne, lider med henne och älskar henne. Klart hon är rädd om det hon har och vill att allt ska förbli vid det gamla, trygga och invanda - de har ju överlevt på det sättet förr? Och att överleva, få mat på bordet åt sig och sina barn, det är det viktigaste. Det, och så sammanhållningen. Arbetarna mot herrarna. Sammanhållningen måste vara enda sättet att någonsin segra.

Fast just i den här boken verkar det vara si och så med den där sammanhållningen. Det är 1909, och storstrejk i Sverige. Men efter några inledande månader så är det fler och fler som gör som Brickens svärson - de "skriver på" och återgår till arbetet. De skriver på det de kallar slavkontrakt, där de lovar att gå ur fackföreningen och mer eller mindre att sluta ställa till med bråk. De skriver på eftersom annars svälter de och deras familjer ihjäl. Sammanhållning är viktigt - men överlevnad och mat åt barnen viktigast. Förstås. Även för Bricken, som kämpar med samvetet och skräcken för att hennes egna barn ska svälta.

Jag älskar att läsa om Bricken, att vara arg på Bricken och att ändå förstå henne. Jag hoppas att det kommer fler böcker, och att jag får följa hennes barn in i framtiden. Men en sak är jag trött på nu, och det är dessa återkommande tankar Bricken har, som genom hela serien kommer som omkväden, som centrum för Brickens inre tankar. Det är ett fint sätt att skriva, men Vibeke Olsson använder nu alla och samma omkväden som förekommit i alla fem böckerna och det börjar bli tungrott och tjatigt. Det som är bra kan bli för bra. Kan inte Bricken börja älta nya meningar och tankar i huvudet snart? Eller glömma bort de hon hade när hon var i sextonårsåldern, åtminstone? Får jag läsa jesus, två mig i ditt blod en gång till så blir jag tokig, tror jag.

På Kulturkollo kan du läsa ett inlägg där jag diskuterar Glödens färger tillsammans med Anna och Lyran, som också har läst den.

Titel: Glödens färger
Serie: Bricken på Svartvik, #5
Författare: Vibeke Olsson
Utg år: 2014
Förlag: Libris
Köp den till exempel här eller här