Durkslagshjärna?

Vad är det med mig och böcker jag har läst? Går det in genom ögonen och ut genom öronen? Ibland undrar jag om jag har läst böckerna alls eller bara suttit och stirrat på omslagen på dem och trott att jag har läst dem??

Ta nu bara Reckless av Cornelia Funke. Jag skröt ju häromdagen i ett inlägg att jag skulle läsa fortsättningarna på ett antal böcker där jag bara läst första eller möjligen också andra boken i en serie? Den jag tog mig an först var nu alltså Levande skuggor, fortsättningen på Reckless som jag läste 2010. Men jag kände redan när jag började på första sidan att, nä det här går inte. Jag måste kolla igenom Reckless först. Plockade fram den och tänkte mig att liksom snabbt skumma igenom sidorna. Jag hade ju läst den och skulle bara friska upp minnet?

Skumma. Ha.

Jag började från början och fastnade i storyn. Skummade inte alls. Läste - eftersom jag märkte att jag hade glömt det mesta i boken. Och inte bara glömt! Nä, jag kom ihåg saker från boken som faktiskt inte hände. Saker som jag trodde att jag hade läst men som inte stod i boken. Och det som faktiskt hände kände jag inte alls igen. Slutet, till exempel. Hyfsat viktigt i en bok, va? Inte kände jag igen det, inte. Så, ja, det var nästan som att läsa en ny bok.

Det är därför jag nu undrar vad som händer med alla de boktexter jag har sörplat i mig under åren. Trycker de senaste ut de gamla? Läste jag verkligen Reckless eller bar jag bara runt på den? Läste jag tre första kapitlen och fantiserade ihop fortsättningen själv?

För övrigt tyckte jag inte så mycket om den nu när jag läste om den. Väldigt hattigt, mycket zappande över det hela. Alldeles för många sagor och sagoväsen som liksom skulle tryckas in. Men fortfarande gillar jag själva kärnhistorien om bröderna Reckless. Det är därför jag nu trots allt har fortsatt med Levande skuggor och är halvvägs igenom den.

Tror jag. Eller så har jag suttit och tittat på omslaget på den flera kvällar i rad.