Splods öga - ett galaktiskt äventyr

Detta är en barnbok för vuxna. Eller så är det en vuxenbok för barn. Jag kan inte riktigt bestämma mig. Men så mycket vet jag att jag älskade det här, och fnissade mig igenom den här boken. Skrattade högt flera gånger. ("Mamma? vad är det du sitter och skrattar så mycket åt där ute i köket?" "En rolig bok." "Vad handlar den om, då?" "Ehrm...en pappa som ska handla mjölk, och så är han med om...saker. Det är världens rövarhistoria, faktiskt. Med rymdvarelser också." "Och det skulle vara kul?" "Ja. Det är rosa ponnyer med också." "Asså...jag vet inte.")(fast det där var min tonårsdotter som frågade, och sådana räknas liksom inte in här riktigt tror jag) Det är Neil Gaimansk humor i kubik.

Det handlar om en pappa, som bara ska sticka ner till affären och köpa mjölk. Barnen får vänta onödigt länge på att han ska komma tillbaka, tycker de, och tror att han som vanligt har hittat någon bekant på vägen som han har börjat prata med och glömt bort tiden. Men nähä då. Pappan har minsann inte glömt bort någon tid. När han kommer hem berättar han vad han har varit med om som tog så lång tid. Det börjar med ett rymdskepp som suger upp  honom med en standard-1A-abduction-ljusstråle...

Och här finns allt ifrån vredgade vulkangudar till pirater med isterbuk till en vetenskapsman som råkar vara en stegosaurus. För att inte tala om en tidsresemaskin som mest ser ut som en kartong med påklistrade stenar och lite grus ovanpå. Eller extreeeemt slemmiga rymdvarelser. Plus att vi får veta detta: "I hela skapelsen finns inget lika vackert som dinosaurier som sjunger stämsång". (i sex stämmor, t ex i Hur Mår Du Denna Morgon Med Tanke På Vad Du Gjorde I Natt?)

Det jag funderade på när jag läste är om barnen tycker det är lika kul som jag tyckte. Det är så svårt, det där med humor. Det jag skrattar åt är mängder av referenser Neil Gaiman gör, och det omöjliga i tidsreseparadoxerna, och så det där att vad pappan än råkar ut för så nog sjutton håller han mjölken i ett fast grepp. (Faktiskt är den där mjölken oerhört viktig för handlingen.) Och inte tror jag att barn hänger med på allt det där? Men å andra sidan så tror jag att de älskar alla de där som pappan träffar på sin resa. Rymdvarelserna som är så slemmiga och kletiga att de mest ser ut som vandrande snorblobbor, och att allt de gör liksom kletar eller fastnar eller rinner. Eller dinosaurierna. Eller rymdpolisen (ja just det ja, de är dinosaurier förresten)(dinosaurierna dog aldrig ut då för miljoner år sedan. Nej, de flyttade ut i världsrymden faktiskt. Ifall ni nu inte visste det.)

Så jag tror att barnen gillar det här, men att de skrattar åt andra saker än den vuxne. Och allra mest tror jag att det här är en verkligt bra högläsningsbok. Rolig, spännande och med många bilder.

Bilderna, förresten. Det är Chris Riddell, en av mina favoriter, som har gjort dem. Enligt uppgift har han helt enkelt ritat av folk som han har träffat eller som han känner, och som tursamt nog liknar karaktärerna i boken. Vulkanguden Splod, till exempel. Sicken tur att han kände en vulkangud - det är ju inte helt vanligt? Bleke och spännande Edvard med stora luggen får också vara med i wumpirfamiljen som dyker upp i storyn. Och huvudpersonen, pappan? Han är mer än lovligt lik herr Neil Gaiman själv, faktiskt.

Se till att läsa den här boken. För något lämpligt barn i din omgivning, eller bara för dig själv för att du behöver lite roligheter.

Titel: Splods öga - ett galaktiskt äventyr
Författare: Neil Gaiman
Illustrationer: Chris Riddell
Originaltitel: Fortunately, the Milk
Översättning: Kristoffer Leandoer
Utg år: 2015
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? från ca 8 år för egen läsning, för vuxna men framförallt som högläsning för barn från ca 6 år.