Oryx & Crake, då? Vad tyckte jag om den?
Det är ganska trist att erkänna, men för mig var den mest ett nja. Jag hade väntat mig fantastisk läsning, men fick inte riktigt det. OK läsning, visst. Och mycket att fundera över vad gäller vart vårt samhälle är på väg, skräckscenarios, hur sårbart allt är, etik inom vetenskapen. Sånt. Men det är sällan sånt som får mig att gå i spinn över en bok.
Oryx & Crake utspelar sig efter katastrofen. Allt är ruiner, och håller snabbt på att bli övervuxet av ogräs och slingerväxter. En ensam man lever på stranden. Han hette en gång Jimmy, och var vän med überintelligente Crake och kär i Oryx. Men nu kallar han sig själv för Snöman, och vad han vet är han den enda människan som finns kvar. Genom återblickar får vi läsa om hans uppväxt, hur han lärde känna Crake, om hans pappas arbetsplats (genmanipulation på grisar, eller nassonger som de numera har blivit till), de märkliga tv-program han och Crake såg på, och ännu märkligare (och läskiga) datorspelen de höll på med. Det är som att mänskligheten har släppt alla spärrar. Allt får visas på TV, och gör det. Alla slags djurkombinationer kan testas med genmanipulation. Eller så kan man vidareutveckla själva djuret så att det inte är så mycket djur längre utan mer en levande köttbit utan hjärna, liv eller matsmältningsorgan. Det är helt vidrigt.
På stranden lever också crakerianerna. De är vackra, naturliga och glada. Människor är de inte. De tycker att Snöman är märklig, men de vördar honom eftersom han är deras kanal till gudarna Crake och Oryx. Crakerianerna brukar fnissa åt Snömans alla märkligheter. Kläder! Skägg! Äta fisk!
Och det är klart att vi får reda mer om crakerianerna och var de kom ifrån. Och varför allting ligger i ruiner, och varför Snöman är ensam kvar. Men när vi väl får veta allt det där så går det så fort framåt i boken. Alltför fort för mig. Det blir nästan lite anti-klimax, liksom jaha? var det bara för DETTA som allt gick åt fanders? och så fort??? Samtidigt gör det hela boken ännu läskigare, eftersom det känns så realistiskt. Så här lätt skulle det kunna gå åt fanders med allting. Hu.
Så, funderingar över världen, samhället, utvecklingen och vetenskapen. ja. Och en hel del Atwoodsk humor. Men för mig kändes det för hopplöst. Och alltför många beskrivningar av olika genetiska experiment och djurkombinationer. Dem ledsnade jag på.
Men det jag är helt säker på är att detta är en bok som är bra att diskutera. Har du också läst den, och vill prata om den med andra: hoppa på Kulturkollo läser på fb, vetja! Vi diskuterar Oryx & Crake ända till 7 juni. Välkommen dit!
Titel: Oryx & Crake
Serie: MaddAddam #1
Författare: Margaret Atwood
Originaltitel: Oryx & Crake
Översättning: Birgitta Gahrton
Köp den till exempel här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar