Longing - Wales är minsann inte bara svart kolgruvedamm

Det här är en av Mary Baloghs tidigare romaner, som tydligen ska vara så läst och efterfrågad att den nu har kommit i en ny utgåva. Jag hade läst om den på flera ställen att den skulle vara bra, och så skriver författaren själv på sin hemsida att den är en av hennes egna favoriter (hon har en gigantisk produktion, denna kvinna). Den utspelar sig nämligen där hon själv växte upp: i Wales. Det skulle vara hårt och eländigt kolgruveslit, smuts och svält och så mitt i allt detta sång. Att alla de som bodde i den där kolgruvebyn sjöng i kör, att psalmsjungandet i kyrkan på söndagarna alltid skedde i fyra stämmor. Walesisk folksång, körtävlingar och annat. Att själva titeln på boken är titeln på den sång som är som ett tema för hela boken: longing, en översättning av det walesiska hiraeth som lite diffust är en själens längtan efter det perfekta, eller ouppnåeliga. Eller hem.

Nå - huruvida Balogh verkligen älskar denna sin bok eller om hon bara skriver det för att den ska säljas så mycket bättre så kunde jag inte motstå denna kombination av kolgruva, körsång och kärlek (jo, det är en romancebok). Hade rätt stora förväntningar, faktiskt.

Och jag gillade. Men det är just miljön jag gillar att läsa om: den lilla dalen Cwmbran i Wales, 1839, där alla mer eller mindre är indragna i arbetet i och kring kolgruvan och järnindustrin som också finns där. Arbetet sker helt på arbetsgivarens villkor. Ingen skola, förutom ett par timmars söndagsskola, finns för barnen. Inga försäkringar, inga pensioner finns. Skadas eller dör någon i gruvan står resten av familjen utan försörjning. Det är svält, och smuts. Men ändå - sammanhållning. Och ja, så är det den där sången. Alla i byn sjunger i kören, och det finns ett fantastiskt tillfälle i boken när de alla har varit på en körfestival och går hem över bergen, stannar på en bergstopp och så sitter där i månskenet och sjunger i stämmor ackompanjerade av en harpa (som också släpats med över bergen).

Allt jag tidigare har läst om Wales har mest handlat om smuts och förtvivlan. Men här är det vackert. Det är ett land att älska och vilja vara i, trots alla umbäranden. Det tycker jag om.

Sedan är det då själva kärlekshistorien, som jag faktiskt inte ger så mycket för, förutom att den ger boken någon slags handling utöver miljöbeskrivningarna. Det är en markis som flyttar in på sitt gods i Cwmbran. Han äger gruvan och området där, men har aldrig tidigare förstått exakt hur det är han har tjänat alla dessa pengar. Han blir upprörd över förhållandena, och försöker införa förbättringar. Han är så etthundrafyrtiotre procent god och klok och duktig och snygg och muskulös och felfri så att boksidorna nästan klibbar igen. Han blir alldeles för mycket. En viss mänsklighet och några småfel hade han väl kunnat ha? Åtminstone kunnat svära någon gång, eller varit otålig med sin lilla sexåriga dotter? Men nejdå. Han är en riktig toppenkille.

Han behöver en guvernant till sin dotter. Denna guvernant bör kunna lära dottern att tala walesiska, eftersom man bör kunna tala med bönder på bönders vis, ni vet. (han är så klok, denne markis. Nämnde jag det?) Enter Siân Jones, änka, kolgruvearbeterska fast med fin bakgrund med skolgång i England eftersom hon är oäkta barn till en annan lord i granndalen till Cwmbran.

Och Siân? Hon är duktig hon. Klok, snygg, duktig pedagog, har vacker sångröst och fina bröst. Typ. Hon är faktiskt nästan lika perfekt som markisen Alexander, förutom den lilla karaktärsbristen att hon ständigt ränner iväg och hamnar i livsfarliga situationer så att markisen kan få komma galopperande efter och rädda henne.

De blir kära i varandra. Men det får de inte, eftersom han är markis och hon bara en enkel kvinna av folket, därtill oäkting. (fast hon är så smart och snygg och duktig pedagog och har sångröst och allt det där)(och, ja just det, den lilla haken att hon är förlovad med en annan man också) Men under tiden de håller på och smörar och är duktiga och kysser varandra och har perfekt sex så försiggår livet i Cwmbrandalen, och det där livet är det värt att läsa om. Därför är slutbetyget för hela boken: jag gillar.

Titel: Longing
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2015 (denna utgåvan)
Förlag: Signet Book
Köp den till exempel här eller här