Den sovande och sländan

Det går ju inte att göra annat än att älska den här boken! Från ögonblicket när jag slår upp den, hittar en karta (karta! you had me at karta!) och de inledande helsidesbilderna i svartvitt med gulddetaljer på tre små män med stora näsor och stearinljus i hållare på sina huvuden, män som går igenom något som uppenbarligen är en grotta av något slag...till de sista sidorna med ett surmulet träd och några som rider in i solnedgången helt à la Lucky Luke... jag är helsåld.

Den här boken ska jag visa högstadieungdomar. Ja, andra också, (typ en eller annan vuxen som kanske har gjort sig förtjänt av det) men mest högstadieungdomar som i alla år blivit matade med sagorna om Snövit och Törnrosa, och som nu behöver få sina sagobilder kringrörda lite. Prinsessor som ligger och sover till höger och vänster och som måste räddas av stiliga prinsar på höga vita hästar...blaha blaha. Här har vi en drottning som inser att när grannriket håller på att gå under i någon sovförbannelse så är det enda raka att hon själv drar på sig lite lämpliga rädda-prinsessor-i-nöd-kläder och sticker iväg på räddningsuppdrag. Prinsen som hon egentligen hade tänkt gifta sig med samma dag gullar hon med lite under hakan och avfärdar ungefär med ett "du får vänta, lilla gubben, tills jag har klarat av lite viktigare saker"...

Högstadieungdomar, ja. Det ÄR en ungdomsbok, detta, och inte en sagobok för de yngre barnen. Alla de där som sover i drottningens grannrike - de är riktigt läskiga. Med tomma ögon hasar de fram längs med gatorna i bästa zombiestil och sträcker händerna efter drottningen... ingenting för dem som får skrämselhicka redan av Disneys häxor i Snövit- och Törnrosafilmerna, inte.

Men läs den här, du som har kommit över häxskräcken! Och du som älskar sagor! Och du som älskar att bli överraskad! Och du som älskar vackra böcker! Och alla Neil Gaiman-fans, och alla Chris Riddell-fans! Läs!

Titel: Den sovande och sländan
Författare: Neil Gaiman
Illustrationer: Chris Riddell
Originaltitel: The Sleeper and the Spindle
Översättning: Kristoffer Leandoer
Utg år: 2015
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här

Ancillary Sword

Jag tycker så mycket om de här böckerna. Ja, Ancillary Sword är alldeles typiskt mellanboken i trilogin, och det märks särskilt i slutet när väldigt mycket inte har hunnit avslutas (jag höll på att kasta Kindlen i väggen när jag trodde att jag hade flera kapitel kvar i boken som skulle reda ut saker, men sidorna som var kvar visade sig vara smakprov från en helt annan bok...)(och ja, jag är redan mer än halvvägs i tredje boken för jag var definitivt tvungen att se hur det skulle gå med allt). Och den där första enorma fascinationen över att huvudpersonen faktiskt är ett rymdskepp, och att det inte görs skillnad på genus i Radchimperiet utan alla kallas "she" hade lugnat sig nu till andra boken - jag visste ju redan. Men trots mellanboksstatus och förlorat nyhetsbehag så står sig Ancillary Sword alldeles utmärkt ändå.

Breq är alltså ett f.d. rymdskepp. (Det är komplicerat) Hon är på flykt från imperiets högsta härskare. Samtidigt är det just denne högsta härskare som har skickat ut henne på denna flykt, och gett henne ett rymdskepp att vara kapten över. Imperiets högsta härskare ligger i krig, nämligen. Med sig själv. (ja, det är komplicerat...) Och kan ett rymdskepp vara kapten över ett annat rymdskepp? Ja, i de här böckerna. Fast... det är inte så där himlans vanligt här heller. Har typ aldrig hänt förut. Rymdskeppet hon nu är kapten över, Mercy of Kalr, får lite livskris och skulle också vilja bli kapten någon gång tror det.

Så Breq är strikt och bestämd som rymdskeppskapten. Samtidigt reder hon ut orättvisor på en rymdstation. (Rymdstationen ingår i Radch-imperiet, men vissa erövrade folk är tydligen lite finare än andra erövrade folk.) Och också samtidigt så går hon och är sorgsen eftersom hon saknar sig själv - alltså de delarna av henne som en gång var rymdskepp. Hon känner sig lite ensam nu när hon bara är en i stället för tusentals. (återigen... det är komplicerat)

Nu slänger vi in en helt annan, och uppenbarligen mer avancerad livsform i det hela: Presger heter de, och de tycker det är kul att äta människor och rymdstationer. Sedan kanske tusen år har de hållit sig lugna, och utanför Radchimperiet, tack vare en pakt av något slag. Därför är det inte särskilt toppenbra när nu en av deras tolkar (som ser ut som en människa på utsidan, men som är vääääldigt alien i sina tankar och sitt sätt att prata) råkar bli skjuten. Just på den där rymdstationen där Breq finns.

Nämnde jag att det hela är komplicerat?


Titel: Ancillary Sword
Serie: Imperial Radch #2
Författare: Ann Leckie
Utg år: 2014
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här

Skorstensjul

Ett stort tjoho!! för ännu en fin adventskalenderjulbok! Eller vad man ska kalla dem, de där som är uppdelade i tjugofyra kapitel, att läsas (eller som jag allra mest tycker: högläsas!!) ett kapitel om dagen fram tills jul. För några år sedan slet jag mitt hår efter lämpliga böcker att ge till alla lärare på skolan som frågade efter sådana böcker - och nu finns det många!!

Skorstensjul är riktigt fin. Jag älskar illustrationerna med snö och stockholmsmiljö, och tycker väldigt mycket om berättelsen också. Det handlar om tre barn som sent en kväll kommer med tåg till Centralstationen i Stockholm. De har rymt från ett barnhem (okänt var, och med märkligt få detaljer och minnen därifrån nu när jag tänker efter på saken... konstigt när det fram tills nu ändå har utgjort de här barnens hela liv??) och tänker sig nu bara i princip mellanlanda i Stockholm innan de ska hämtas till ett liv i sus och dus i Sydafrika. Magos pappa äger tydligen en guldgruva där, och hon har skrivit mängder av brev till honom och bett honom hämta dem innan jul. Breven postar hon till en obskyr poste restante-adress, och det verkar oklart om hon någonsin får några svar. Det hela verkar rätt hopplöst, och nu när de kommit till Stockholm har de inte mycket pengar och ingenstans att bo.

Men de träffar Skorstensbarnen! Först Lilla Haj, men sedan andra. Skorstensbarnen klarar sig själva, och bor uppe på taken i Stockholm. Just Lilla Haj och hennes bror bor i en riktig liten stuga uppe på ett tak, en stuga de fått av "gubben som byggde det", en viss Karlsson som dessutom påstod att han kunde flyga... (ungefär här smälte jag för den här boken)

Och de träffar Niklasson, en hemlös man med smutsigt skägg som håglöst sitter och tigger inne på Centralen, med en fiol han säger att han inte kan spela på.

En Niklasson med skägg... i en julbok? En äldre man som har tappat minnet? Vem kan väl denne Niklasson vara?? Här kommer spoilertips: han brukar ha ett antal små nissar till hjälp. Han är en fena på att framföra flygande fordon, dragna av ett antal renar. Han äääälskar risgrynsgröt, och äter vid ett tillfälle faktiskt fem tallrikar fulla av gröt...

Högläsning anbefalles!

Titel: Skorstensjul
Författare: Mårten Sandén
Illustrationer: Lina Bodén
Utg år: 2015
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

Röta

Röta sög in mig direkt. Jag visste på förhand att vi nu skulle ha hamnat i vår egen värld, och var nyfiken på det. Men här träffar vi på en Stefan, som åker tunnelbana, och som jagar en person han stöter på där. När han kommer ikapp honom bryter han helt sonika nacken av honom... och drar ut hans tänder.

Eh, what? Vad är det som pågår, liksom? Och var är Hirka?

Hon sitter högst uppe i ett kyrktorn i York och är bekymrad över... ja, det mesta. Sin korp Kuro som verkar sjuk på något sätt. Att hon inte alls känner sig hemma och välkomnad i denna sin "egna" värld, full med andra odinsbarn. Att den här världen mest känns rutten och döende, att den är full av konstiga saker hon inte förstår. Att hon har lämnat Ymslanden. Att hon aldrig mer kommer att träffa Rime...

Och snart träffas Stefan och Hirka, och det verkar som att han ska bryta nacken av henne med. Och ta hennes tänder (hallå? why??) Men han tvekar, kollar på hennes tänder och sticker därifrån. Jag läser brinnande vidare med mängder av varförvarförvarför och snart också vemvemvem... och förstår att storyn från Odinsbarn i Röta vidgar sig rejält. Och jag gillar det.

Jag får svar på saker jag undrade över i Odinsbarn! Näbben i Urds hals! Myten om Siaren! Och får veta mer om de blinda! (myyycket mer...) Och den här storyn har vidgat sig till att omfatta flera världar, och flera folk, och det är bra. Mycket bra. Nu vill jag läsa avslutande boken i trilogin omgående. Evna heter den på norska, och jag kan inte norska så jag får vänta på den svenska översättningen. Kommer den kanske att heta Kraften? 

Titel: Röta
Serie: Korpringarna #2
Författare: Siri Pettersen
Originaltitel: Råta - Ravneringene 2
Översättning: Ylva Kempe
Utg år: 2015
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här

Solblekt av livet

Jag har under det senaste åren lyssnat på några av Tove Janssons böcker om Mumintrollen, upplästa av Mark Levengood, och det har varit helt fantastiskt. Böckerna är bra, men att få dem upplästa av Mark blir bara så där perfekt. Vad jag däremot inte har gjort tidigare är att lyssna på när Mark läser sina egna böcker. Jag har ju sett de där böckerna i biblioteket, de med hans korta kåserande texter till exempel Sucka mitt hjärta men brist dock ej eller Rosor, min kära, bara rosor men det har aldrig blivit av att jag läst dem.

Nu har jag lyssnat på hans senaste: Solblekt av livet. Och det kan vara min bästa ljudboksupplevelse någonsin. Så. Perfekt. Korta, kåserande, roliga och filosofiska texter om livet och människorna. De är säkert bra även i en vanlig pappersbok - men när Mark själv läser dem så uppstår något alldeles fantastiskt. Han betonar liksom alla ord och meningar som de ska vara för att få fram ironin, eller det kloka, eller gapskrattsroliga. Jag har lyssnat medan jag har varit ute och sprungit, och flera gånger kunde skogen få uppleva en Carolina som flåsade förbi och försökte skratta samtidigt som hon sprang. Stackars skog. Men så fick den ju heller inte höra allt det där roliga och underfundiga som jag fick i lurarna.

Jubel och lycka när jag sedan upptäckte att resten av hans böcker med kåserier (krönikor? texter??) också finns inlästa av honom själv. Du lugna, tysta och vinterkalla skog - håll i dig för snart kommer hon igen, den där högröda, flåsande och skrattande typen med Mark Levengood i öronen.

Titel: Solblekt av livet
Författare: Mark Levengood
Illustrationer: Ilon Wikland (finns det i pappersboken, som jag alltså aldrig har sett men nu måste låna och bläddra igenom bara för att få se...)
Ljudbok - uppläsare: Mark Levengood
Utg år: 2015
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

Ada Goth och mysteriet på Gasta-Gorma herrgård

Första boken om Ada Goth (det lär bli fler i den här serien som översätts till svenska) är så väldigt Chris Riddellsk som den bara kan bli. Det är lite som om han hade en egen Riddell-genre: urflippade äventyr med mängder av intelligent humor, och så med fantastiska, detaljerade illustrationer. Är det så att du tidigare har stött på Fergus Crane, Corby Flood (tillsammans med Paul Stewart) eller underbara Ottolina så vet du vad jag menar. Grejen med Chris Riddells böcker är att de är roliga att läsa - men väldigt svåra att bokprata om för barn. Handlingen i hans böcker brukar vara ganska komplex, med mängder av karaktärer att hålla reda på, och det svåra är att hitta ett sätt att berätta om böckerna utan att ge upp och förenkla till ett lamt "de är roliga med fina bilder...".

Ta nu bara Ada Goth och mysteriet på Gasta Gorma herrhård. Ada bor på en herrgård tillsammans med sin pappa. Det börjar bli dags för den årliga festen där en cykeltävling och en inomhusjakt brukar genomföras, men Ada kommer en hemlighet på spåren och inser att åtminstone inomhusjakten kanske kommer att bli en katastrof.

Jaha. Låter väl mer än hyfsat platt om jag berättar det så där, eller hur?

Men om vi nu lägger till att Ada och hennes pappa lever 1799, och de där cyklarna genomgående kallas galoppcyklar eftersom de är typ första-cyklarna-som-uppfanns, sådana där som egentligen är en sorts sparkcyklar man sitter på, gjorda i trä utan någon som helst fjädring?
Och att gästerna på det där partyt är karikatyrer på dåtidens kulturella kändisar (Ada Goths pappa, lord Goth, ska tydligen själv föreställa Lord Byron): författaren Mary Självisk (och ja då, här finns ett monster som är ihopsytt av olika kroppsdelar också), radikale skämttecknaren Martin Puzzlewit, mystiske Rupert von Hellsung och andra... (för övrigt fullständigt kryllar boken med kulturella referenser - en av Ada Goths f.d. barnflickor hette Jane Ear och hade väldigt stora öron och var dessutom mer intresserad av att flirta med Lord Goth än att ta hand om Ada)?
Och om vi också lägger till ett antal mytiska varelser som av misstag ska utgöra byten i den där inomhusjakten (inomhus som i inomhus, jakt med gevär i en av herrgårdens flyglar): harpyor, kentaurer (en underbart söt shetlandskentaur med utseende av långhårig trulig tonåring...) och annat
OCH så lägger vi till ägorna runt herrgården, med alla dess trädgårdar, racerbanan för galoppcyklar, Den Hemliga Trädgården och den muromgärdade Den Ännu Hemligare Trädgården...
OCH den lilla modelljärnvägen som används för att servera maten på middagsbjudningar på Gasta-Gorma herrgård, middagar som alltid urartar till att bli matkrig?
OCH Adas märkliga kammarjungfru som hon aldrig har sett, eftersom denna alltid osedd lägger fram kläder till Ada och sedan sitter gömd i en garderob och bara morrar då och då?
Och...och...och...

Ja. Det är alltså detaljerna som gör den här boken. Och det är vansinnigt roligt. Ändå finns det en story, som inte drunknar i alla detaljer - det är bara det att den är så svår att försöka återge på ett vettigt sätt.

Jag rekommenderar den här boken till högläsning! Dock inte i stor grupp, eftersom alla bilderna måste betraktas nära och länge. Men läs för ett eller två barn i din omedelbara närhet och ha kul ihop!

Titel: Ada Goth och mysteriet på Gasta-Gorma herrgård
Serie: Ada Goth #1
Författare: Chris Riddell
Illustrationer: Chris Riddell
Originaltitel: Goth Girl and the Ghost of a Mouse
Översättning: Kristoffer Leandoer
Utg år: 2015
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år, och som högläsning från ca 8 år.

Miniatyrmakaren

Den här boken läste jag om i somras, och blev så väldigt nyfiken. Historisk roman, 1600-tal, och i Amsterdam. Hur ofta läser jag böcker som utspelar sig där? Och den här verkade dessutom sådär lockande mystisk, nästan åt skräckhållet tyckte jag.

Nella är arton år, och nygift med en affärsman från Amsterdam: Johannes Brandt. Denne verkar vara rik, ha ett fint hus och vara vägen till ett bra liv för Nella som vuxit upp i en liten by i en familj som har haft pengar men som inte längre har det. Men det där äktenskapet verkar inte alls bli vad hon väntade sig. För det första: bröllopsnatten uteblev liksom. De gifte sig i Nellas by, och sedan reste Johannes omedelbart sin väg någon viktig stans. (Rikedomarna kommer från Ostindiska kompaniet) Och nu, för det andra, när Nella efter någon månad kommer och ska flytta in till Johannes hus i Amsterdam, knackar på dörren och förväntar sig åtminstone lite pompa och ståt och välkomnande - hon är ju husets nya härskarinna som kommit hem? Då är maken Johannes inte ens hemma när hon kommer. Här regerar i stället hans syster Marin, och hon gör det fullständigt klart för Nella att här ska inte någon liten artonårig tös komma och tro att hon ska ta över något hushåll, inte.

När Johannes väl kommer hem drar han sig tydligt undan Nella. Något delat sovrum är det inte tal om. Fast hon får en bröllopspresent i alla fall av honom: ett dockskåp, oerhört välgjort och påkostat, och dessutom en kopia av deras eget hem.

Detta dockskåp ska förstås fyllas med möbler och annat, och Nella får kontakt med en miniatyrmakare - men bara brevledes. Det är aldrig någon som öppnar när hon knackar på miniatyrmakarens dörr. Hennes första beställning består av tre små saker - en strängad luta, ett silverskrin med en bit äkta marsipan i, och en trolovningsbägare. Hon tänker att sakerna ska håna Johannes och Marin Brandt och det äktenskap som bara är ett fiasko. Men det ligger fler saker från miniatyrmakaren i paketet. Saker hon inte beställt. En utsökt vackert gjord liten vagga till exempel - till henne som fortfarande inte har sett röken av sin man i den äktenskapliga sängen. Och fler saker fortsätter komma som hon inte har beställt, och som verkar spegla det som händer i det Brandtska huset. Till och med innan det faktiskt har hänt. Vem är den där miniatyrmakaren?

Det jag tycker allra mest om med den här boken är miljön. Myllret i Amsterdam, på gatorna och vid kanalerna, får verkligen liv med dofter och ljud. Det är liksom som att se ett konstverk av Vermeer vakna till liv (det finns till och med ett svart- och vitrutigt golv i hallen hos Brandts). I det rika Amsterdam på den här tiden fanns det verkligen sådana här dockskåp. Ett sådant finns att se på Rijksmuseum i Amsterdam (det finns på bild i boken), och har tillhört den Petronella Oortman som inspirerade Jessie Burton att skriva den här boken. Fast verklighetens Petronella har inte mycket gemensamt med vår 18-åriga Nella förutom att de bägge ägde varsitt dockskåp.

Det är en bra bok - men bra på ett annat sätt än jag hade förväntat mig. Jag förväntade mig mystik, skräck och mer dragning åt det övernaturliga. Men jag fick mer av en relationsroman i en myllrande Amsterdammiljö i slutet av 1600-talet. Jag fick tänka om, och är besviken på ett sätt, men mycket nöjd på ett helt annat.


Titel: Miniatyrmakaren
Författare: Jessie Burton
Originaltitel: The Miniaturist
Översättning: Leif Janzon & Charlotte Hjukström
Utg år: 2015
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här

Det är inte jag, det är du

Det finns ett ställe i den här boken som kom helt utan förvarning... och som jag har bläddrat tillbaka och läst om och om igen kanske sju eller tio gånger. Eller nåt sånt. Ett riktigt hallelujah-moment! Men helt förutom just det stället så tycker jag väldigt, väldigt mycket om den här boken.

Delia och Paul har varit ihop i tio år nu, och delar liv, hus och inkontinent hund. Men på samma kväll som Delia friar till Paul (och får ett överraskande ljumt ja) så upptäcker hon att han är otrogen. När sedan hennes jobb blir mer hopplöst än vanligt så packar hon en väska och flyr till London där hennes bästa väninna Emma bor. I London får hon ett jobb på en pr-byrå, med en sällsynt slem karl till chef (sexistisk är bara förnamnet, och dessutom förklarar han att "han aldrig står i kö" som princip... helt förutom de skumma affärsmetoder han använder sig av). Sakta upptäcker Delia dock sig själv där i London, och inser att det inte är sitt eget liv hon har levat de senaste tio åren, utan mer Pauls, eller som den oumbärliga halvan i Paul-Delia.

Mhairi McFarlane tar helt vanliga människor och gör något underbart med dem. Delia själv är långtifrån perfekt, och de hon möter är så väldigt mänskliga. Hennes bror Ralph, till exempel: snart trettio år gammal, jobbar på ett gatukök (och är överviktig), tillbringar all ledig tid med datorspel samt bor fortfarande hemma. Ändå är han definitivt en karaktär beskriven med kärlek, och en som behövs i Delias liv.
Kärleken är viktig i hennes böcker, men inte det som gör att jag läser dem - jag älskar Mhairi McFarlane för hennes människor, hennes dialoger och allt det där som gör detta så äkta.

Jahaja... fatta att jag nu måste vänta ända tills maj 2016 innan jag kan läsa hennes nästa bok som ska heta Who's That Girl Det blir en tuff vinter. (får väl bläddra upp Det Där Stället i den här boken några gånger till för att överleva)


Titel: Det är inte jag, det är du
Författare: Mhairi McFarlane
Originaltitel: It's Not Me, It's You
Översättning: Susanne Mickelsson Sparv
Utg år: 2015
Förlag: HarperCollins Nordic
Köp den till exempel här eller här

Sista brevet från din älskade

Jag lyssnade på den här som ljudbok, och höll nog på med det alldeles för länge och vid tillfällen som kom alltför sällan tror jag. Jag kom aldrig riktigt in i den, drabbades aldrig av den där måste-läsa-färdigt-frenesin jag har fått av andra Moyes-böcker.

Det handlar om två kvinnor i två olika tidsperioder: Ellie i nutid och Jennifer på 1960-talet. Bägge i London, dock, och det hela känns mycket brittiskt. När vi först träffar på Jennifer ligger hon på sjukhus och har vaknat upp efter en bilolycka. Hennes make Lawrence sitter vid hennes sida, men hon kan inte minnas att hon är gift med honom. Hon minns ingenting av sitt liv före olyckan, inte ens vad hon själv brukar tycka om att göra, ha på sig eller någonting. Hon känner sig för i sitt liv som hustru till en rik affärsman, och inser att hennes liv enbart består av vara dekoration och inramning till mannens karriär. Typ. Efter ett tag hittar hon i sina egna gömmor brev som är till henne, kärleksbrev av någon som verkligen kan konsten att skriva kärleksbrev. Det är från någon som kallar sig B, och som definitivt inte är hennes man. Vem är han? Varför kan hon inte minnas honom?

Ellie i nutid jobbar som journalist på en tidning, och i arkivet hittar hon en mapp med just de där breven till Jennifer från den mystiske B. Själv har hon trassel både på jobbet och privat, och ännu värre verkar allt bli nu när hon lägger allt åt sidan för att ta reda på vilka människorna bakom de där kärleksbreven är.

Jag tycker om att läsa om Jennifer och Boots (och Jennifers historia är dessutom berättad i två tidsplan i sig: före och efter olyckan, bara för att krångla till alltihop ännu mer...), men blir aldrig sådär wow utan mer väldigt frustrerad. Det är så onödigt sista-minuten-hinder-jobbigt för dem! Ellie gillar jag inte alls - jag kommer henne inte nära, och blir mest irriterad på det hon gör (eller inte gör). Och kopplingen mellan Ellie-nu och Jennifer-då känns för mig rätt krystad.

Men som sagt - jag tror att jag hade gillat den här mer om jag hade läst den som pappersbok i ett svep så att jag hade fått historierna mer sammanhållna.

Titel: Sista brevet från din älskade
Författare: Jojo Moyes
Originaltitel: The Last Letter from Your Lover
Översättning: Emö Malmberg
Ljudbok - uppläsare: Gunilla Leining
Utg år: 2014
Förlag: Printz Publishing
Köp den till exempel här eller här

Tredje principen

Den här boken är skyldig mig en natts sömn, och exakt hur djupa spår den faktiskt har satt i mig upptäckte jag igår, när jag pratade med min teknikintresserade son. Vi kom in på tekniska prylar som nog kommer att finnas i framtiden, t ex att ha smartphonedisplay direkt på armen och annat kul... och helt plötsligt satt jag där och berättade för honom om chip som nog skulle sättas in i våra kroppar samtidigt som navelsträngen klipptes, pengaöverföring och identifiering direkt mellan dessa chip i våra kroppar och annat. Och kom på att det där var inget jag läst om i någon illustrerad vetenskap eller så, utan den framtid som Anna Jakobsson Lund målar upp i Tredje principen. 
Så bra är hennes världsbygge, och smarta hennes idéer att min hjärna liksom redan har tagit in dem som sannolika framtidsscenarios! När jag kom på det, berättade jag också för sonen om det här med "sinnen" som vissa personer i Tredje principen har, och vi tyckte bägge att det lät som en möjlig vidareutveckling av den extrema begåvning som kan finnas hos till exempel personer med aspergers syndrom, och att det nog om det fanns skulle kunna gränsa till galenskap. Att höra allas tankar, och inte kunna fly undan detta sammelsurium! (och läs förresten Tystnaden i bruset (Ness), alla ni som tycker det här är en intressant tanke!)

Jag är alltså djupt imponerad av Anna Jakobsson Lunds roman. Inte bara världsbygget och teknologin som smidigt smälter in i berättandet - nejdå, precis lika intressanta är karaktärerna.  Ava, Levi och Leymah känns verkligen som att de skulle kunna finnas på riktigt. Komplexa, med rädsla, vilja och fel - så blir det extra bra när de övervinner sig själva och lyckas ta sig vidare.

Och som jag gillar när en dystopi rör sig i en miljö som ligger mig så mycket närmare än ett sönderslaget Amerika! En sönderfallen IKEA-skylt och klättrande över en trasig Öresundsbro... det där kan jag se framför mig, och då blir det så otäckt. Och så bra!

Och bra ändå att jag inte har läst den här förrän nu - det innebär att jag faktiskt har det så bra att fortsättningen Aldrig ensamma redan är utgiven!


Titel: Tredje principen
Författare: Anna Jakobsson Lund
Utg år: 2015
Förlag: Annorlunda förlag
Köp den till exempel här eller här

Den ännu hemligare trädgården...

Ibland önskar jag att jag vore illustratör för böcker. Nä, nä, jag KAN inte - är inte ens särskilt duktig på att rita. Men jag kan bli så sugen på att få vara den som har gjort något sånt här:

Detta är en bild på i Gasta-Gorma Herrgård Ada Goth av Chris Riddell. Han har både skrivit och illustrerat den, men han är annars en flitig illustratör även i andras böcker (senast med Neil Gaimans Splods öga och Den sovande och sländan) Alla hans bilder brukar vara fulla av detaljer, och underfundig humor. Och denna herrgård och dess trädgård - tänk vad vansinnigt roligt han måste ha haft när han satt och skapade den! Ta bara den här detaljen, med Den hemliga trädgården och Den ännu hemligare trädgården. Eller Sällskapsrumsträdgården med alla möbler...

Bibliotekariejobbet är liksom inte lika lockande... fast det innebär ju att jag får läsa sådana böcker som den här! 

(har bara precis börjat läsa den - rec kommer så småningom när jag vet vad jag tycker om texten också...)

Slightly married

I A Summer to Remember skymtas det en grannfamilj som verkar vara lite mer...rättframma än andra? De rider inte bara sina hästar, de driver fram dem i något slags kontrollerat sken och skrattar samtidigt. Med håret flygande i vinden. Och med högfärdiga blickar stirrar de nerför sina stora böjda näsor på resten av den usla mänskligheten som de verkar anse vara mindre värda, oärligare och fegare än de själva. Denna familj heter Bedwyn och består av sex syskon. Storebror Wulfric bestämmer. Han är hertig och extremt korrekt och frostig.

Den här familjen kunde Mary Balogh förstås inte bara låta finnas i skymundan i någon annans bok, det var de för intressanta för. Så, tadaaa! här är nu första boken i The Bedwyn Saga, som då förstås består av sex böcker eftersom alla sex syskonen ska finna de enda och rätta kärlekarna. Hur högfärdiga och våghalsiga de än är. Först ut är Aidan, andre sonen. Han som egentligen ville blivit hertig och skött om egendomen, men som enligt adelns tradition fick bli den som blev officer.

Nu återvänder han tillbaka från Napoleonkrigen, bister, mörk och muskulös. Ler gör han aldrig. Han måste göra det svåraste: överlämna ett dödsbud. Inte nog med det - den som dött är en av hans kaptener, och denne avkrävde vid sin död ett löfte av Aidan: att beskydda hans syster Eve. Aidan lovar, och kommer nu alltså till Eve och berättar att 1. hennes bror har dött, och 2. hon ska beskyddas, av honom själv, och hur kan han hjälpa till? Eve gråter, tackar honom men ber honom på ett fint sätt att fara och flyga eftersom hon klarar sig utmärkt bra på egen hand, tack så mycket. Aidan betraktar godset hon äger och bor på, Ringwood Manor, sätter hatten på huvudet och beger sig med manligt manliga steg iväg för att meddela sin betjänt att de är färdiga, ska packa och dra vidare. Men... betjänten är sjuk, (nja. förkyld)(åh, förlåt! han är Förkyld, dvs en rejäl man-cold) och kan inte resa någonstans alls.

Bra med mansförkylningar ibland! Tack vare den blir det nu kärlek och baler och en upprörd storebror hertig som ska lägga sig i saker och ting - helt förutom hela den där syskonskaran Bedwyn som biter huvudet av sådana som inte ger svar på tal.


Titel: Slightly Married
Serie: The Bedwyn Saga #1
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2003
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

Mademoiselle Oiseau kommer tillbaka

En saga för vuxna. Det tycker jag att detta är. Ja, jag vet att det står Hcf (6-9 år för er som inte talar bibliotekariska) på den i bibliotekskatalogen, och att det nog är tänkt att vara en barnbok - men det barnet behöver en vuxen som läser för det i så fall. Men jag vill ha alla skönhetstörstande och magilängtande personer till att läsa den här boken - stora som små, eller allra helst alltså stora och små tillsammans i sällskap.

Den är en explosion. Färgerna flödar precis lika mycket som i den första boken om Mademoiselle Oiseau. Och det magiska exploderar också - fast utan att det egentligen någonstans står att det handlar om "magi", utan det är mer de där mathilde-sakerna som mademoiselle Oiseau och hennes syster Luisa fick ta över när deras storasyster Mathilde en gång för länge sedan försvann. Mathilde-saker är när blommor prunkar i november, eller när fåglar kan bära brev utan att egentligen kunna veta vart de ska, eller när meddelanden skickas i drömmar, eller när hus och lägenheter är omöjligt stora.

Handlingen är egentligen bara knas. Mademoiselle Oiseau är i Venedig hos sin syster, och Isabella och Isis är kvar i Paris, där de börjar få reda på saker om Juliettes (Oiseau) och Luisas barndom. Men om man läser det här får man helt enkelt släppa alla krav på meningsfull handling och seriösa ting som vardag och krav, och bara njuta av språk och färg och sprak. Fixar inte ett barn det självt, då? Jag tror ärligt talat att ett barn inte hänger med på det här utan en vuxen i handen - inte minst för alla franska ord och meningar som det strösslas med i texten. Men de passar in - det här är liksom ett magiskt Paris utan regler. Trots att Isabella har en helt vanlig randig tröja på sig och ett vanligt hår (när alla i hennes omgivning verkar bestå av färgkaskader).

Jag vet egentligen inte vad jag ska tycka om det här - jag bara låter mig drunkna i färg och omöjlighet, och det är bra.
(för övrigt funderar jag, bibliotekarien, fortfarande på vilken slags genre den här boken hör till. Lutar starkt åt vacker knäppilism eller modereportagefantasymagi)


Titel: Mademoiselle Oiseau kommer tillbaka
Författare: Andrea de La Barre de Nanteuil
Illustrationer: Lovisa Burfitt
Utg år: 2015
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

Ishavspirater

Kanske var jag helt enkelt inte på äventyrshumör, bara? Jag vet inte, men jag var inte alls lika överväldigad av den här boken som jag hade förväntat mig. Det borde ju absolut vara en Carolina-bok, med äventyr i en annan värld, med en modig tjej i huvudrollen och banne mig till och med några sjöjungfrur!

Men det jag kände var att den är en OK bok. Inte dålig, men inte heller så där wow. Det är alldeles för mycket runtåkande till en massa öar för att jag ska sugas in, tror jag. Eller om det är den där snöiga ishavsmiljön som ständigt har fisk på menyn och med kalla fingrar och tår? Jag brukar inte gilla karga miljöer (nä, inga shetlandsdeckare eller orkneyödeckare eller annan karg-miljö-deckare för mig...), så icke heller i denna alltså.

Bilderna gillar jag. Och så det att Siri vågar ge sig efter sin syster, så där på bröderna-lejonhjärta-vis: det finns vissa saker man bara måste göra fast man är rädd, annars är man inget mer än en liten lort. Ge sig iväg efter sin bortrövade syster, till exempel, fast alla vuxna som skulle kunna hjälpa är så rädda för piraten som rövade bort henne så att de mest vänder bort blicken.

Så OK. Men för mycket öar och resa, lite för många episoder innan Siri äntligen når till de där jämra ishavspiraterna. Även om hon i och för sig träffar på en hel del människor på vägen som är rätt piratiga de också även om de inte seglar med Vithuvud på Snökorpen. Och varför måste alla som är elaka, dumma eller ondsinta också vara fula på utsidan? Med stripiga hår, illaluktande andedräkt och dåliga tänder, vattniga ögon och hela baletten?


Titel: Ishavspirater
Författare: Frida Nilsson
Illustrationer: Alexander Jansson
Utg år: 2015
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12, eller som högläsning från ca 7 år (nä, jag tycker den är för svår för 6-9-åringar att läsa själva även om den faktiskt är klassificerad som Hcf på biblioteket och marknadsförd med 6-9 år som målgrupp)

Vinterfolket

Faktum är att jag får en hel del vibbar av Stephen Kings Jurtjyrkogården av den här. Samma desperata längtan efter de som är borta och inte kan komma tillbaka. De som definitivt inte borde komma tillbaka. Det är ganska mycket krypande skräck, men det är inte bara skräckspänningen som gör att jag tycker det här är en väldigt bra bok, utan också människorna.

Det är ganska många olika personer vi får läsa om, och dessutom i olika tidsplan: Sarah för hundra år sedan, som vet vilka gångarna (vinterfolket, de som fastnat "mittemellan") är och som har lärt om dem av sin ytterst märkliga (och intressanta!) "moster", hon som talar franska och väl egentligen hör till den amerikanska ursprungsbefolkningen. Och Sarahs man, som nog inte är särskilt praktisk av sig men som så väldigt gärna vill visa vad han kan, och som vill vara behövd av sin familj. Och som känner sig lite utanför den där enorma och utestängande kärleken som finns mellan Sarah och dottern Gertie.

Katherine, som lever i nutid, och som nyligen förlorat sin man i en trafikolycka, och dessutom innan det sin son, som dog i leukemi. Hon är konstnär, och skapar en slags installationer jag väldigt gärna skulle vilja se: tittskåp, eller diorama, med scener från hennes eget liv, med detaljer som pyttesmå skyltar och stickade mini-tröjor och sånt.

Ruthie, nittonåringen som bor med sin mamma och lillasyster i samma hus som Sarah en gång bodde i. Kanske inte Ruthie själv är så där värst fascinerande att läsa om - men hennes mamma! Eller rättare sagt föräldrar, även om pappan numera är död. Deras livsstil! Allt som inte finns i deras hem, som brukar finnas i de flesta hem (sparsamt med elektronik kan vi väl säga)(och socker)(även om tydligen mamman unnar sig godis som hon gömmer undan till sig själv).

Och den där Candace som framställs som både galen och lätt ondsint - henne hade jag gärna fått veta mer om.

Ja. Personerna. Det som hände med Sarah ute i åkern den där dagen. Varför det försvinner så många människor i trakten där Ruthie bor och Sarah en gång bodde. Krafsandet från garderoben (och tvärslån över dörrarna på den som ska hålla saker i den inne). Det är mycket som är bra i den här boken. Jag gillar.


Titel: Vinterfolket
Författare: Jennifer McMahon
Originaltitel: The Winter People
Översättning: Johan Nilsson
Utg år: 2015
Förlag: Bazar
Köp den till exempel här eller här

PAX - Gasten... det här är MER än läskigt, ju

Alltså, vilket inlägg i ordningen är det jag skriver om PAX-böckerna? Jag älskar dem. Allt med dem. Och behöver ju egentligen inte tillägga så mycket mer. Dessutom ingår jag i en ganska stor skara folk numera som älskar dessa fantastiska skräckböcker med väldigt äkta människor i, med illustrationer som är bara bäst, och med en formgivning som gör att böckerna är hur lätta som helst att låna ut till barn och som gör att hela serien så småningom måste ägas. (vilken färg får nästa??)

Men denna Gasten nu då. Eller egentligen borde den ju faktiskt heta Gastarna. Jag tyckte Mylingen var riktigt rejält otäck... men den här? Var går gränsen för hur läskigt man får skriva för barn egentligen? Det som gör det hela så infernaliskt otäckt är den vardagliga miljön och igenkänningen. Vem har inte lekt Svarta madam under stor bävan? Jag tycker fortfarande att det är otäckt att se in i speglar när det är mörkt i ett rum... och så läsa det som händer i Gasten. Jojo, tack så mycket. Fast värsta stället är mamman och flickan i bilen som körs längs en enslig väg genom skogen. Tack för DEN! /mvh kör-ofta-längs-med-ensliga-vägar-i-mörker-för-bor-på-landet

Titel: Gasten
Serie: PAX #5
Författare: Ingela Korsell & Åsa Larsson
Illustrationer: Henrik Jonsson
Utg år: 2015
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? Ja inga personer som är mörkrädda i alla fall.

The Hundred Thousand Kingdoms

Den här boken är första i The Inheritance Trilogy, och om den hade jag hört innan att det skulle vara annorlunda och mycket bra fantasy.
Men för mig är den tyvärr bara annorlunda på fel sätt - jag kunde inte alls ta den till mig.

Yeine har blivit kallad till überhuvudstaden Sky där überöverhärskaren över de hundratusen kungadömena residerar. När denne härskare kallar så kommer man. Även om man, som Yeine, i sig själv är härskare över ett land, eftersom det landet ju bara är ett av de där hundratusen och o så mycket mindre viktigt. Det überhärskaren vill (eller redan har bestämt) är att Yeine nu ska sluta tramsa runt i sitt eget rike, och i stället bli arvtagare till honom själv. Rätt viktigt i sammanhanget är att han också är hennes morfar. Hyfsat viktigt är också att han (nog) just låtit ha ihjäl hennes mamma som han inte pratat med de senaste 20 eller så åren.

Det är bara för Yeine att börja bo i palatset i Sky. Fast där kommer hon troligen inte att överleva länge. Det är nämligen så (också hyfsat viktigt i sammanhanget) att det inte bara är hon som är utsedd till arvtagare till überhärskartronen. Nädå, hennes två kusiner har sedan länge också varit utsedda till arvtagare, och nu är de alltså tre. Den som överlever denna kamp är alltså den som ärver tronen. Reglerna är att det inte finns några regler.

Lägg nu till ett antal gudar i den här ärva-tronen-intrigen. Gudar som tillbes överallt, men som samtidigt trampar runt i Sky-palatset och finns på riktigt hur mycket som helst. Gudar som fortfarande minns hur de skapade världen, och som i ett komplicerat förhållande har typ skapat varandra, är kära i varandra eller hatar varandra. Men gudar som är dömda att vandra runt i människoskepnad (typ) och dessutom är tvungna att lyda alla människor som tillhör überhärskarsläkten.

Komplicerat? Eh. Ja. Lägg nu till lite kärlek i det här också. (för varför inte, liksom?) Den svarta och farliga nattguden Nahadoth, som första gången han ser Yeine ger upp ett vrål och ska förgöra henne. Han hålls då i koppel (ja!) av en av de där arvtagarkusinerna, men kusinen tycker det är ett bra och enkelt sätt att minska antalet arvtagare lite genom att släppa loss honom ur kopplet. Denne Nahadoth visar sig, när han lugnat ner sig ett par hekto, vara en alldeles utmärkt metod för att få multipla orgasmer.

Jag är ledsen. Jag ser det annorlunda i detta, och jag förstår vad som händer... samtidigt fattar jag ingenting. Jag bara läser om politiska intriger och hovintriger och trassliga gudaintriger och får dessutom en stor dos gamla gudasagor av lite afrikanskt stuk som liksom ska blandas in i allt det andra. Jag kommer inte in i det. Jag lär inte känna Yeine, tycker aldrig att det är spännande, tycker bara de där gudarna är tröttsamma och har aldrig någon känsla av att vara på väg någonstans eller syftet med någonting.

Det värsta? Att jag köpte hela jämra trilogin på en gång. (tänker inte läsa del 2 eller 3) Och ja just det ja, jag gnällde över att jag läste och läste och inte verkade komma någonstans. Hur jag än läste trumpetade min Kindle ut att jag minsann bara hade läst 15% eller så, och jag tänkte att detta måste vara världens tjockaste bok. Men så var det inte. Rätt vad det var så blev det jättegigantisk upplösning med död och fyrverkerier, typ, och så tog boken slut. Jomen, kom jag på då - jag läste ju en omnibusvariant, hela trilogin som en enda bok - och Kindlen räknade sidor efter det. Alla tre böckerna tillsammans blir mååånga sidor.

Titel: The Hundred Thousand Kingdoms
Serie: The Inheritance Trilogy #1
Författare: N.K. Jemisin
Utg år: 2010
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här

När hundarna kommer

Lääääänge låg den i att-läsa-väldigt-snart-högen, den här. Jag ville inte. Jo, klart jag ville läsa den eftersom jag var tvungen att kolla vad det var alla hyllade så. Men jag har så vansinnigt svårt att ta mig an böcker eller filmer som jag vet kommer att beröra mig, som kommer att vara jobbiga. Jag måste liksom känna mig lite starkare inombords först.
Plus att jag har svårt att läsa böcker som är så tokhyllade som denna. Ska jag också gilla? Eller ska jag bli grymt besviken? Eller ska jag (ännu en gång...) bli typ den enda bokbloggaren som gnäller på en bok alla andra älskat sönder? (hej Kanske är det allt du behöver veta, Djupa Ro, Odinsbarn...jag tittar bland annat på er)

Men nu så är den läst. Och ja! jag kramar lyckligt denna vackra, vackra bok (lätt snyggaste omslaget i år) i famnen och går över och ställer mig i det stora gänget som tokhyllar den. Den är bra. Den är till och med väldigt bra.

Och ja, jag blev oerhört berörd. Allra mest av Anton. Anton och hundarna. Och vad det är som får Anton att umgås med honom som bara kallas för "han". Varför gör han det? Varför fortsätter han? Varför??? Åh, jag vill dra Anton bort från honom och ut ur boken, och ge honom en egen hund. Typ.

Och så fullständigt älskar jag Ester och Isaks kärlekshistoria. Som den känns! Och som den skulle kunna vara på riktigt! Precis så där, med alla detaljer, med tvekan och himlastorm och fram och tillbaka!

Ja, Anton och Ester och Isak... och så Anton och Isaks föräldrar. Ja, så där skulle det kunna vara, tänker jag. Hur lever man vidare när ens son... har gjort det han har gjort? Tankar? Självanklagelser? Det är ju deras barn, är fortfarande deras barn. Åh, så svårt. Och så mästerligt Schiefauer har gjort det här!

Jepp. Augustpris till denna. Den är ett mästerverk.

Titel: När hundarna kommer
Författare: Jessica Schiefauer
Utg år: 2015
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? 15 år och uppåt (och ja! även vuxna)

Dit ljuset inte når

Åh, jag har hamnat i en hinner-inte-ikapp-med-recinlägg-svacka! Det är ingen jättehög med böcker jag har, men det är inte så jag brukar ha det, och framförallt gillar jag inte det faktum att jag nästan glömt bort vad jag tyckte om böckerna jag läste ut för ett tag sen. Den här, till exempel. Det är inte rättvist åt den att jag skriver ett halvljumt inlägg om den nu, eftersom jag gillade den rätt mycket när jag läste den. Men vad exakt det var jag tyckte om har jag nu svårt att sätta ord på.

Rasmus på luffen-vibbar får jag i alla fall av den nu när jag håller den i handen. En älskad Astrid Lindgren-bok, och en lika älskad film (med Allan Edwall) om den där lille pojken med rakt hår som ingen vill ha på barnhemmet, och som därför rymmer därifrån och slår följe med en luffare som blir hans vän, hans familj och hans framtid.

I Dit ljuset inte når är det ungefär samma tid, men pojken som rymmer från barnhemmet heter Johan och han rymmer eftersom han inte står ut där längre. Lika lite som Rasmus (jamen Carolina vad du tjatar...) behöver han gå hungrig och ensam - nä, han har turen att omgående bli omhändertagen av ett resande teatersällskap (inte jääättelångt från luffare...?). Fast de tror att han är en flicka, eftersom han för att undvika upptäckt har klätt ut sig till det och kallar sig Johanna i stället för Johan.

Jo, OK. Nu när jag börjar skriva om boken minns jag mer vad jag gillar: nämligen Johan/Johannas liv hos teatersällskapet, hans vänskap med skådespelerskan Angelique/Anna-Maria och med gatpojken Gustav. Att han faktiskt lyckats rymma från det där barnhemmet. Väldigt mycket tycker jag om den gamla mamsell Henriksson, hon som en gång var en firad operasångerska.

Jag förstår att det till detta har lagts till mer spänning med gåtan om vem Johan egentligen är, och att det är någon som vill honom ont, någon som vet vem han är och som inte vill att någon annan ska få veta det - att detta kanske behövs för att ge boken mer driv. Men för mig hade det räckt alldeles utmärkt bra med berättelsen om Johan som rymmer från barnhemmet och blir Johanna, och det där om Gustav. Mysteriet hade jag kunnat vara utan. Och slutet hade jag alldeles väldigt mycket kunnat vara utan. Gillar inte. Särskilt inte tillägget, epilogen om vad som hände sen i allas liv. Sånt gillar jag inte - jag vill själv grunna på vad som hände sen.

Titel: Dit ljuset inte når
Författare: Annika Thor
Illustrationer (eller egentligen kapitelvinjetter - mycket fina sådana): Lina Bodén
Utg år: 2015
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år