The Hundred Thousand Kingdoms

Den här boken är första i The Inheritance Trilogy, och om den hade jag hört innan att det skulle vara annorlunda och mycket bra fantasy.
Men för mig är den tyvärr bara annorlunda på fel sätt - jag kunde inte alls ta den till mig.

Yeine har blivit kallad till überhuvudstaden Sky där überöverhärskaren över de hundratusen kungadömena residerar. När denne härskare kallar så kommer man. Även om man, som Yeine, i sig själv är härskare över ett land, eftersom det landet ju bara är ett av de där hundratusen och o så mycket mindre viktigt. Det überhärskaren vill (eller redan har bestämt) är att Yeine nu ska sluta tramsa runt i sitt eget rike, och i stället bli arvtagare till honom själv. Rätt viktigt i sammanhanget är att han också är hennes morfar. Hyfsat viktigt är också att han (nog) just låtit ha ihjäl hennes mamma som han inte pratat med de senaste 20 eller så åren.

Det är bara för Yeine att börja bo i palatset i Sky. Fast där kommer hon troligen inte att överleva länge. Det är nämligen så (också hyfsat viktigt i sammanhanget) att det inte bara är hon som är utsedd till arvtagare till überhärskartronen. Nädå, hennes två kusiner har sedan länge också varit utsedda till arvtagare, och nu är de alltså tre. Den som överlever denna kamp är alltså den som ärver tronen. Reglerna är att det inte finns några regler.

Lägg nu till ett antal gudar i den här ärva-tronen-intrigen. Gudar som tillbes överallt, men som samtidigt trampar runt i Sky-palatset och finns på riktigt hur mycket som helst. Gudar som fortfarande minns hur de skapade världen, och som i ett komplicerat förhållande har typ skapat varandra, är kära i varandra eller hatar varandra. Men gudar som är dömda att vandra runt i människoskepnad (typ) och dessutom är tvungna att lyda alla människor som tillhör überhärskarsläkten.

Komplicerat? Eh. Ja. Lägg nu till lite kärlek i det här också. (för varför inte, liksom?) Den svarta och farliga nattguden Nahadoth, som första gången han ser Yeine ger upp ett vrål och ska förgöra henne. Han hålls då i koppel (ja!) av en av de där arvtagarkusinerna, men kusinen tycker det är ett bra och enkelt sätt att minska antalet arvtagare lite genom att släppa loss honom ur kopplet. Denne Nahadoth visar sig, när han lugnat ner sig ett par hekto, vara en alldeles utmärkt metod för att få multipla orgasmer.

Jag är ledsen. Jag ser det annorlunda i detta, och jag förstår vad som händer... samtidigt fattar jag ingenting. Jag bara läser om politiska intriger och hovintriger och trassliga gudaintriger och får dessutom en stor dos gamla gudasagor av lite afrikanskt stuk som liksom ska blandas in i allt det andra. Jag kommer inte in i det. Jag lär inte känna Yeine, tycker aldrig att det är spännande, tycker bara de där gudarna är tröttsamma och har aldrig någon känsla av att vara på väg någonstans eller syftet med någonting.

Det värsta? Att jag köpte hela jämra trilogin på en gång. (tänker inte läsa del 2 eller 3) Och ja just det ja, jag gnällde över att jag läste och läste och inte verkade komma någonstans. Hur jag än läste trumpetade min Kindle ut att jag minsann bara hade läst 15% eller så, och jag tänkte att detta måste vara världens tjockaste bok. Men så var det inte. Rätt vad det var så blev det jättegigantisk upplösning med död och fyrverkerier, typ, och så tog boken slut. Jomen, kom jag på då - jag läste ju en omnibusvariant, hela trilogin som en enda bok - och Kindlen räknade sidor efter det. Alla tre böckerna tillsammans blir mååånga sidor.

Titel: The Hundred Thousand Kingdoms
Serie: The Inheritance Trilogy #1
Författare: N.K. Jemisin
Utg år: 2010
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här