Ishavspirater

Kanske var jag helt enkelt inte på äventyrshumör, bara? Jag vet inte, men jag var inte alls lika överväldigad av den här boken som jag hade förväntat mig. Det borde ju absolut vara en Carolina-bok, med äventyr i en annan värld, med en modig tjej i huvudrollen och banne mig till och med några sjöjungfrur!

Men det jag kände var att den är en OK bok. Inte dålig, men inte heller så där wow. Det är alldeles för mycket runtåkande till en massa öar för att jag ska sugas in, tror jag. Eller om det är den där snöiga ishavsmiljön som ständigt har fisk på menyn och med kalla fingrar och tår? Jag brukar inte gilla karga miljöer (nä, inga shetlandsdeckare eller orkneyödeckare eller annan karg-miljö-deckare för mig...), så icke heller i denna alltså.

Bilderna gillar jag. Och så det att Siri vågar ge sig efter sin syster, så där på bröderna-lejonhjärta-vis: det finns vissa saker man bara måste göra fast man är rädd, annars är man inget mer än en liten lort. Ge sig iväg efter sin bortrövade syster, till exempel, fast alla vuxna som skulle kunna hjälpa är så rädda för piraten som rövade bort henne så att de mest vänder bort blicken.

Så OK. Men för mycket öar och resa, lite för många episoder innan Siri äntligen når till de där jämra ishavspiraterna. Även om hon i och för sig träffar på en hel del människor på vägen som är rätt piratiga de också även om de inte seglar med Vithuvud på Snökorpen. Och varför måste alla som är elaka, dumma eller ondsinta också vara fula på utsidan? Med stripiga hår, illaluktande andedräkt och dåliga tänder, vattniga ögon och hela baletten?


Titel: Ishavspirater
Författare: Frida Nilsson
Illustrationer: Alexander Jansson
Utg år: 2015
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12, eller som högläsning från ca 7 år (nä, jag tycker den är för svår för 6-9-åringar att läsa själva även om den faktiskt är klassificerad som Hcf på biblioteket och marknadsförd med 6-9 år som målgrupp)