Allt jag säger är sant

Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo

Den här slukade jag - den är så väldigt lättläst, så väldigt rolig och ändå sorglig så jag småsnyftar på några ställen. Men redan nu när jag ska skriva om den här i bloggen några dagar efter jag avslutat läsningen så märker jag att boken är på väg ut ur minnet. Ingen bok jag kommer att bära med mig, alltså, utan mer roande för stunden.

Det är lite som att läsa Lisas blogg "Onekligen" - det är samma lättflytande språk med korta, snabba meningar, korta stycken, talspråksuttryck, lite engelska uttryck här och var och väldigt lättläst.

Alicia går första terminen på natur på gymnasiet och hon kan för sitt liv inte fatta nödvändigheten med att lära sig x och y på matten för när i sitt liv kommer hon att ha någon nytta av det? Eller av något annat som hon måste sitta och genomlida i skolan? Bästisen Fanny (den som egentligen ville läsa natur för hon hade en tanke med det, och som mer eller mindre övertalade Alicia att läsa samma eftersom de då skulle få fortsätta att vara tillsammans) tycker att Alicia bara ska lära sig skiten och vara tyst. Men Alicia vill inte det. Hon vill inte sitta i skolan och mögla, hon vill ut i livet och uträtta stordåd. Så, efter en incident när hon blir inlåst på en toalett och liksom sitter och tänker över sitt liv och om det här verkligen är vad hon vill (nej, det är det ju då inte), så bestämmer hon sig för att hoppa av gymnasiet. Och uträtta stordåd, då alltså. Vad det är vet hon inte ens själv. Efter att ha legat hemma och sovit någon vecka så kommer då stordådet (eller?) - hon knatar in på ett café i stan och meddelar att hon tänker börja jobba där. Och det funkar. Hon får jobb (fast inte med några papper eller så för det tycker caféägaren är så omständigt - hon får ta sin dagslön direkt ur kassan när den räknats ihop på kvällen). När hon kommer med dessa strålande nyheter till bästisen Fanny så får hon märkligt nog inte det jublande bifall och beundran hon nog väntar sig (Eget jobb! liksom, Vilket Stordåd!!) utan Fanny är mer krass och undrar om detta verkligen är vad Alicia vill. Är det så himla kul att bre mackor, torka av bord och plocka disk? Och jag kan bara hålla med henne. Alicias föräldrar verkar inte heller tycka caféjobbet är Världens Stordåd. OK, det är driftigt att skaffa jobb - men märkligt nog rullar de inte ut röda mattan för Alicia när hon kommer hem från jobbet första dagen, kastar allt åt sidan och undrar hur hon har haft det. Nä, mamma frågar bara varför hon är hemma så tidigt, har hon redan fått sparken? Då tycker inte Alicia att familjen förtjänar att ha hennes fantastiska stordåds-person hos sig längre utan flyttar hem till mormor. Mormor är på Alicias sida, mormor är bäst. (fast helt ärligt kan jag inte minnas att hon heller berömmer Alicia för hennes stordåd och caféjobb, hon kommer mer med rätt roliga och torra kommentarer till allt det som Alicia gör, typ som en allvis guru av något slag).

Ja, och så läser vi vidare om Alicias kaxighet och stordådsliv. Det kommer in en kille på caféet en dag som är snygg som en gud. Alicia bestämmer sig på fläcken för att honom ska hon ha. Han har förvisso någon med sig som nog skulle kunna vara hans flickvän - men såna petitesser kan man ju inte hänga upp sig på. Vill Alicia ha pojken så ska väl Alicia ha pojken. Och det får hon så småningom också - flickvänner försvinner omärkligt ut till vänster, liksom.

Men det är inte bara frid och fröjd och kaxighet och glida på bananskal i tillvaron och uträtta stordåd (svart arbetskraft i café) - det är sorgligt också. Mormor råkar illa ut och då rämnar Alicia och blir väldigt, väldigt liten igen, behöver sin familj, sin bästa vän och allt stöd hon kan få.

Som sagt var - det är lättläst, lättsmält och bra. Ändå kan jag störa mig duktigt på Alicia för hon är så kaxig så att hon liksom inte ser något eller någon annan än sig själv. Hon har noll inlevelse för sina föräldrar så som också varande människor med känslor, åtminstone i första halvan på boken. Lillebror är söt men vi inte får inte veta mycket mer om honom än att han liksom bara finns där för Alicia att krama men inte att han finns där för sig själv, och mormor vet vi absolut ingenting mer om än att hon är gammal och då av princip är vis och gillar att lösa korsord. Vad mer? Är hon liksom bara en fond åt Alicia? Varför är alla mormödrar urgamla, kloka, överseende med goda råd? Kan de inte fortsätta vara människor även efter de fyllt 75, med egna intressen, humörväxlingar osv? Det enda intressanta om mormor vi får veta är att hon inte saknar morfar längre och han inte var snäll. Det är bara Alicia, Alicia, Alicia...centrum i universum. Fast det är väl tonåringens väsen förstås. Hon kommer faktiskt till lite insikt så småningom att hon egentligen inte vet ett dugg om Fanny och hur hennes liv har varit på senaste tiden, eftersom allting bara handlat om Alicia, Alicias liv, kärlek, kris, stordåd. Jag hade velat ha lite mer sån självinsikt - men det kommer väl så småningom.

För vem? 12-17 år