Det här är första delen av novellsamlingen Pretty Monsters som på engelska utkom som en enda bok men när den översatts till svenska kommer som två böcker: Fel grav och andra berättelser och Askungeleken och andra berättelser som kommer ut i oktober 2012.
Jag är så väldigt kluven till den här boken. I ena stunden sitter jag och vevar med dödskallen i högsta hugg och ska dödskallemärka, dödskallemärka för här finns ju ingen story, ju, och när jag läser en bok är det viktigaste för mig att författaren kan berätta en historia. Men - det är ingen roman. Det är en novellsamling, och då gäller andra regler. Jag får godta det. Och man kan förresten inte dödskallemärka en bok där det finns stycken som den här *väljer slumpmässigt var som helst i boken för hela boken består av liknande stycken*:
(s. 105f) "I det föregående avsnittet av "Biblioteket" försökte några maskerade pirattrollkarlar sälja på prins Wing ett medel som skulle bryta förbannelsen som gjorde att Trogna Margarets hår var nerlusat med pyttesmå, onda eldsprutande golemar. (Trogna Margarets hår fattar alltid eld, men hon vägrar att raka av sig det. All hennes trolldomskraft sitter i håret.) Pirattrollkarlarna lurade prins Wing i en fälla på hundrafyrtionde våningen i Fria folkets världsträdsbibliotek - den var så lätt att genomskåda att det var omöjligt att tro att det var en fälla. Några knäpp med fingrarna och pirattrollkarlarna förvandlade prins Wing till en porslinstekanna, lade i två påsar Earl Grey och hällde på kokande vatten, utbringade en skål för de Förbjudna böckernas ständigt uppskjutna och länge emotsedda välde, svepte i sig teet, rapade, kastade sina piratsouvenirmuggar i golvet och slog tekannan som hade varit prins Wing i tusen bitar. Sedan sopade de onda pirattrollkarlarna helt obekymrat ner skärvorna av prins Wing och samlarmuggarna i en cigarrlåda, begravde lådan i Angela Carters minnepark på sjuttonde våningen i Världsträdsbiblioteket och reste en George Washington-staty på platsen."
Ena stunden tycker jag det är ett alldeles fantastiskt språk och väldigt roliga påhitt och ordvändningar. Andra stunden tycker jag bara att det är ett enda ordbajseri som döljer det faktum att det inte finns något att berätta. Fast det stämmer ändå inte, för några av novellerna har ändå en tydlig berättelse och en typisk novell-knorr på slutet.
Först har vi titelnovellen "Fel grav" där författaren är en väldigt tydlig jag-berättarröst som vänder sig till "dig" som är läsaren och berättar om när Miles är klantig nog att gräva upp fel grav när han ska gräva upp sin flickvän. Han ska nämligen återta de (usla) dikter han satte i händerna på flickvännen vid begravningen 11 månader tidigare och går noga till väga med att läsa böcker och se filmer om gravöppningar i allmänhet och införskaffa lämplig spade, pannlampa och så vidare. Det borde vara en slags spökhistoria men blir något annat eftersom berättarrösten har en så torr konstaterande ton. Det verkar vara mer upprörande att flickan i graven som Miles gräver upp inte är Bethany, snarare än det faktum att hon reser sig upp och börjar prata med honom. Här finns massor av roliga detaljer som till exempel den döda flickans läskiga hår som nog är värd en hel novell i sig - men den här novellen är ganska kort och tar slut innan jag blivit färdig med den.
"Trollkarlarna i Perfil" är längre och utspelar sig i någon annan värld än vår och där det pågår ett diffus krig med olika arméer som krigar mot varandra. De vanliga människorna får fly undan bäst de kan - men man får mer känslan av en mardrömsvärld än av något verkligt. Vi får läsa om en pojke och en flicka där den ena säljs till de mystiska trollkarlarna i Perfil om vilka det berättas många fantastiska historier (fullständigt galna - det där språket igen med galna infall och många ordrika meningar). Författaren leker här med perspektiven för det är flickan som säljs och pojken åker vidare någon annanstans men pojken är på något sätt ändå med hos trollkarlarna och det är svårt att reda ut om det är pojken eller flickan eller båda som upplever saker och ting. De (eller han) kan också läsa andras tankar så på något sätt får vi allas perspektiv på saker som händer - samtidigt. Det som händer blir underligare och underligare och slutet är en aha-men-ändå-inte-upplevelse.
"Trolleri för nybörjare" är den längsta novellen, och den som innehåller allra, allra flest knasiga ordbajseri-stycken som ändå var för sig är helt oemotståndliga. Det går egentligen inte att förstå någonting av vad som händer och jag vill dödskallemärka - men kan ändå inte låta bli att älska vartenda litet stycke för det är så finurligt skrivet. Man ser inte skogen för alla träd - den här novellen består av oändligt många olika träd som kan beskådas och beundras men skogen får man ingen uppfattning om. Eller så går man vilse i den. Jag kan inte uttrycka det bättre. Väldigt kort kan man säga att det handlar om ett TV-program som heter "Biblioteket", vari man i varje avsnitt kan följa ett antal ungdomar, som verkar leva för att följa ett TV-program som heter "Biblioteket" som är fullständigt och vansinnigt utflippat.
Klart som korvspad - eller hur??
"Sagohandväskan" är rakare och lättare att förstå. Fast fortfarande helt utflippad. En handväska som nog är flera hundra år innehåller en hel by med omgivande bygder och invånare som räddats undan en invasion och jordbävning genom att krypa in i väskan. Huvudpersonens mormor är den som tagit hand om väskan i alla år och berättat historien om den och om sitt hemland (som alltså finns inne i väskan) för huvudpersonen.
"Specialistens hatt" är ganska kort och blir så småningom en spökhistoria inklusive läskigt stort hus, intressanta f.d. invånare och en pappa som verkat tappa greppet om tillvaron. Den är smart skriven men har inte det tillkrånglade, svåra, underbara, roliga språket från de andra novellerna. Den tar, likt den första novellen, slut innan jag är färdig med den.
Den här boken måste absolut läsas i småportioner - annars blir man helt övermätt. Jag kände att jag var tvungen att pausa några dagar mellan varje novell dessutom. Det är alldeles katastrofalt för många ord lastade på varandra - men samtidigt så är det de här långa finurliga galna meningarna som gör att boken är värd att läsas. Inte historierna, för letar man efter dem så blir man besviken.
Den är ungdomsklassad, men jag har svårt att se eleverna på mitt högstadium ta sig igenom den här (utom möjligen någon enda) och ha någon behållning av den. Det är en bok för ungdomar från 16, tidigast, och ännu mer för vuxna.
För vem? 16 år och uppåt. Mer vuxen- än ungdomsbok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar