Detta är andra boken om Dunne. Den första heter Mitt lyckliga liv och den tycker jag väldigt mycket om (se här vad jag skrev om den).
Dunne minns helst bara sina lyckliga stunder - hon går sönder när det blir olyckligt eller sorgligt står det, hon till och med skriver om slutet på böcker som slutar sorgligt. Fast i den här boken blir det just inga lyckliga stunder alls att räkna och hela Dunne går sönder, känns det som.
Fortfarande är det precis lagom lättläst för dem som vill ha lite svårare böcker än börja läsa-böcker men inte klarar tjocka kapitelböcker än, och fortfarande är det fantastiska bilder där halva storyn liksom berättas i barnens ansiktsuttryck. Men egentligen är det en riktigt dyster historia som berättas här - Dunne har det inte så bra i skolan efter att Ella Frida som är bästaste bästisen flyttade till Norrköping efter jullovet. Jo, visst känner hon en hel del i klassen. Hon känner Metteborg, hon känner Kudden. Hon känner Jonatan som har 146 vandrande pinnar, och Vickan som springer och borstar tänderna hela tiden, och så Mickan som alltid gör som Vickan gör. Men Ella Frida var ju den som Dunne ville vara med allra mest! Dunne saknar henne varje dag och ingen får någonsin sätta sig i Ella Fridas tomma bänk. Ifall hon skulle komma tillbaka.
Den här dagen som det handlar om ska Vickan och Mickan fråga chans på Kudden, men han vill bara spela fotboll och har inte tid med såna frågor. Fast när han har spelat färdigt så går han till Dunne och frågar chans på henne i stället. Gissa om Vickan och Mickan blir sura på Dunne då? (och givetvis får vi se bilder på alla dessa Dramatiska Situationer) Dunne gör som hon alltid gör - hon tänker tillbaka på sina lyckliga stunder. Och så får vi läsa om hur kul och underbart hon och Ella Frida hade det i påskas när Dunne var i Norrköping och hälsade på. Medan hon tänker tillbaka så sitter hon ensam vid ett bord i matsalen och är ganska nöjd med det. Ända tills fröken kommer ångande och säger att hon inte ska sitta ensam - i stället placerar fröken henne mitt i mellan Vickan och Mickan. De är ju fortfarande sura på Dunne för Kudden-kärleksdramat. Och givetvis slutar detta i katastrof - vilken okänslig fröken kan jag tycka.
Snart ser vi Dunne hemma hos sig, gråtandes på golvet i sitt rum. Hon har rymt från skolan efter katastrofen, och livet är faktiskt ganska jobbigt.
Även fast den här boken också är så väldigt bra och med så väldigt fina bilder - så blir jag lite ledsen när jag läser den. Dunne kommer inte över Ella Frida och har det inte bra utan henne. De lyckliga stunderna är bara dem hon minns med henne, och den här dagen slutar lyckligt endast för att Ella Frida faktiskt rymmer hemifrån och kommer på besök till Dunnes skola. Det är ju ingen bestående lycka och när Ella Frida åkt hem är Dunne lika ensam igen. Man kan liksom inte se att Dunne skulle bli lycklig utan henne i sin vanliga vardag och det känns sorgligt. Visst, det är så livet är, men kan inte Dunne få någon ny kompis i klassen snart?
För vem? 7 - 10 år
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar