I väntan på att Mitt hjärta hoppar och skrattar, andra boken om Dunne, ska landa på mitt skrivbord så skriver jag om Dunnes första bok så länge. Den tror jag att de flesta av barnen som går på vårt lågstadium har läst för jag har pratat om den så många gånger så jag har tappat räkningen. Och så brukar jag spänna blicken i de stackars barnen och säga att den här bara måste ni läsa för det är en av de bästa barnböcker jag läst. Förskrämda hukar de sig i stolarna och lånar sen snällt boken. Samt lånar den sen av varandra i klassrummet, jo, för det är inte bara jag som tycker det är en fantastisk bok. Barnen tycker det också.
För det första så är det en bok i en kategori där det finns alldeles för få böcker: stadiet mellan börja-läsa-böckerna och kapitelböckerna. Varför finns det så få tunna kapitelböcker med enklare text? Alla barn måste ju gå igenom det där stadiet när 15-20 rader per sida är för lite och långa textsjok med långa meningar ännu är för svårt.
För det andra är det så kolossofialt fina bilder av Eva Eriksson där barnens ansiktsuttryck egentligen berättar hela historien utan att man behöver läsa texten. Men så, för det tredje, är texten en väldigt bra berättelse om vänskap och ensamhet, om lycka och sorg, om sånt som är jobbigt eller roligt för någon i sisådär 8-årsåldern. Tillsammans blir det alltså en bok som gör mig lycklig över att jobba med det jag gör och få stöta på såna här böcker ibland och sätta i händerna på barn.
Boken handlar om Dunne, som går i samma klass som Metteborg, och som funnits som biperson i böckerna om honom. Men det här Dunnes egen bok som är helt fristående från Metteborg.
Dunne ligger i sängen och borde sova men tänker i stället på alla gånger hon har varit lycklig. Som till exempel den gången hon klarade att simma tre simtag utan att drunkna (med obetalbar bild, för övrigt...). Eller som när hon fick sin skolväska och skulle börja första klass. Det var i och för sig roligt att börja skolan, men hon minns också hur pirrigt det var. Skulle hon gilla sin fröken? (ja, hennes fröken är världens bästa) Skulle hon få några kompisar? Det var lite si och så med det första rasten, då stod hon ensam. Men på den andra rasten upptäckte hon en annan person som också stod ensam och bara tittade. (här är det en bild över ett helt uppslag med lekande skolbarn i olika grupperingar. På ena sidan står Dunne ensam bland alla barn. På andra sidan ser man strax en flicka med mörkt lockigt hår som också står ensam. Flickorna tittar blygt på varandra. Och redan på nästa sida har de funnit varandra. Dunne och Ella Frida blir bästaste bästisar.
Dunne var så lycklig i skolan så det var inte klokt. Men så efter jullovet när skolan började igen så satt Ella Frida bara och höll för ögonen och vill inte rita eller någonting. (och förstås har vi en bild på en ledsen Ella Frida med en bekymrad Dunne bredvid) Hon ville inte berätta för Dunne vad hon var ledsen för - det fick fröken göra. Ella Frida skulle flytta. (och så får vi en bild där båda flickorna totalt slokar över sina bänkar, enormt olyckliga, med en bekymrad fröken som försöker trösta).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar